Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli så integrerad i detta att jag en dag skulle kläcka ur mig en sådan rubrik. I alla fall blev jag väldigt glatt överraskad när jag hittade en länk [hit]( http://internationalbonvivant.blogspot.com) i min e-postlåda idag.
Författare: Bodil Z
Om jiddisch
-Om man kan tyska och har lite fantasi, så förstår man jiddisch, åtminstone det mesta, hörde jag en gång någon säga. Ja, det verkade väl vara sant, för jag hade faktiskt något år tidigare lyckats läsa några gamla sångtexter på jiddisch som jag hittat instuckna emellan bladen i en bok om orientmattor på ett antikvariat.
-Jag tänker försöka läsa Singer på originalspråk, sade jag.
Dagen därpå gick jag in på en av Stockholms större bokhandlar. – Har ni böcker av Singer på jiddisch? – Ja, ett ögonblick. Strax var mannen tillbaka med en tjock inbunden bok. Han räckte mig den. Jag tog emot den med båda händer, den var tung. Försiktigt slog jag upp den någonstans i mitten. Framför mina häpna ögon vällde ett myller av obegripliga tecken fram – hebreiska bokstäver. – Jag har redan läst den, mumlade jag otydligt och slog hastigt igen boken, så att det inte skulle märkas om jag hållit den uppochner eller bakochfram.
Skamsen smet jag ut på gatan. – Javisst, så var det ju: Jiddisch skrivs vanligen med hebreiska bokstäver – med bokstäver som harpor, skrev en gång Else Lasker-Schüler i en av sina dikter…
Maj
Nu är våren kommen och jag hör Francesco Guccinis majvisa i mitt huvud när jag går här längs stigen. Guccini är en typisk italiensk ”cantautore” (en sångare som sjunger sina egna texter) av den gamla stammen och de här raderna kommer från albumet ”Radici” (rötter) från 1972 och hela sången heter ”Canzone dei dodici mesi” (De tolv månadernas sång):
Ben venga Maggio e il gonfalone amico, ben venga primavera,
il nuovo amore getti via l’antico nell’ ombra della sera, nell’ ombra della sera…
Ben venga Maggio, ben venga la rosa che è dei poeti il fiore,
mentre la canto con la mia chitarra brindo a Cenne e a Folgore, brindo a Cenne e a Folgore…
Jag ska inte plåga mina läsare med något försök till en snygg översättning av dessa rader – jag skulle nog bara förstöra den enkla skönheten eller den sköna enkelheten. Jag tror det går att ana sig till en hel del av betydelsen. Cenne och Folgore som Guccini skålar med i slutraden är medeltida poeter som han anknyter till i den här sången.
Idag skiner solen över Brudarebacken och huggormarna har krupit fram för att sola vid syrenbuskarna. Londi och jag gör för säkerhets skull en vid båge runt ”huggormsplayan” och följer sedan stigen genom skogen:
till tjärnen där Londi tar sig ett svalkande bad:
och vidare upp över tallbacken:
och fram till kärret:
Var är mitt hem?
Kanske är det här den nationalsång vi får höra någon gång ikväll. Det lär spelas ishockey någonstans, fastän vi befinner oss i mitten av maj. Hudba!
Josef Lada
Josef Lada (1887-1957) är en av världens främsta tecknare. Han levde nästan hela sitt liv i en liten tjeckisk by och hämtade de flesta av sina motiv därifrån. Utanför Tjeckien är han mest känd för sina illustrationer av Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk” (Ni minns säkert den speciella lilla trubbnosen). Lada var autodidakt; han besökte visserligen för en kort tid konsthögskolan i Prag, men lärde sig i allt väsentligt teckna och måla på egen hand. Han var en naturbegåvning och intressant nog kunde han teckna lika bra med båda händerna. Som tecknare var han oerhört produktiv ochn han illustrerade bland annat flera hundra böcker för barn och vuxna. Bilden här är hämtad ur barnboken ”Svet zvirat” (Djurens värld). Ramsan under är i min ganska fria översättning.
