Nyss gjorde jag en märklig upptäckt – undrar om det verkligen stämmer – Wolfgang Borcherts texter är inte översatta till svenska (detta enligt någon form av informationsavdelning på KB). Borchert dog vid 26 års ålder, inte i andra världskriget men väl av det (1947). Han hann inte skriva så mycket, men hans texter hör till världens främsta pacifistiska dokument. Ni kan läsa mer om honom här.
Jag har nu i all hast valt att översätta ”Das Brot”, en mycket kort berättelse om hunger. Översättningen behöver nog en slipning till – kanske vill någon läsare hjälpa till…
Brödet
Plötsligt vaknade hon. Klockan var halv tre. Hon funderade på varför hon vaknat. Jaha! I köket hade någon stött emot en stol. Hon lyssnade inåt köket. Det var tyst. Det var för tyst och när hon lät handen glida över sängen bredvid, märkte hon att den var tom. Det var det som hade gjort att det var så alldeles särskilt tyst, hans andetag hördes inte. Hon steg upp och trevade sig genom den mörka lägenheten mot köket. I köket möttes de. Klockan var halv tre. Hon såg något vitt stå vid köksskåpet. Hon tände. De stod mitt emot varandra i nattkläder. På natten. Klockan halv tre. I köket.
På köksbordet stod brödfatet. Hon såg att han hade skurit upp bröd åt sig. Kniven låg ännu bredvid fatet. Och på duken låg det smulor. När de gick till sängs på kvällen, skakade hon alltid av bordsduken. Varje kväll. Men nu låg det smulor på duken. Och kniven låg där. Hon kände hur kylan från golvplattorna långsamt kröp upp i henne. Och hon tittade från fatet.
”Jag tänkte att det var något här”, sade han och såg sig omkring i köket.
”Jag hörde också något”, svarade hon och tänkte att han såg rätt gammal ut så där i nattskjorta på natten. Lika gammal som han var. Sextiotre. På dagen såg han yngre ut ibland. Hon ser rätt gammal ut, tänkte han, i nattlinne ser hon ganska gammal ut. Men det beror kanske på håret. Det är det som med ens gör henne så gammal.
”Du borde ha tagit på dig skor. Barfota på stengolvet. Du kan bli förkyld.”
Hon såg inte på honom, eftersom hon inte stod ut med att han ljög. Att han ljög nu när de varit gifta i trettionio år.
”Jag tänkte att det var något här”, sade han en gång till och tittade planlöst från ett hörn till ett annat, ”jag hörde något här. Då tänkte jag att det var något här.”
”Jag hörde också något. Men det var nog inget.” Hon tog bort fatet från bordet och borstade smulorna från duken.
”Nej, det var nog inget”, upprepade han osäkert.
Hon försökte hjälpa honom. ”Det var nog något där ute. Kom och lägg dig nu. Du blir bara förkyld här. På det kalla golvet.”
Han såg mot fönstret. ”Ja, det måste ha varit något där ute. Jag tänkte att det var något här.”
Hon lyfte handen mot ljusknappen. Jag måste släcka nu, annars tittar jag bara efter fatet, tänkte hon. Jag får inte titta efter fatet. ”Kom nu”, sade hon och släckte, ”det var nog något där ute. Takrännan slår alltid mot väggen när det blåser. Det var säkert takrännan. När det blåser skramlar den alltid.”
De trevade sig genom den mörka korridoren till sovrummet. Deras bara fötter daskade mot golvet.
”Ja, det blåser”, sade han. ”Det har blåst hela natten.”
När de låg i sängen sade hon: ”Ja, det har blåst hela natten. Det var nog takrännan.”
”Ja, jag tänkte att det var något i köket. Det var väl takrännan.” Han sade det som om han redan var på väg att somna.
Men hon märkte, hur oäkta hans röst lät när han ljög. ”Det är kallt”, sade hon och gäspade, ”jag kryper ner under täcket. God natt.”
”Natt”, svarade han och fortsatte: ”ja, det är rätt kallt.”
Sedan blev det tyst. Efter en stund hörde hon att han tuggade tyst och försiktigt. Hon andades avsiktligt djupt och jämnt, så att han inte skulle märka att hon fortfarande var vaken. Men hans tuggande var så regelbundet att hon så småningom somnade av det.
När han kom hem nästa kväll, lade hon fyra brödskivor på hans tallrik. Annars hade han bara fått tre.
”Du kan gärna äta fyra”, sade hon och gick ifrån lampskenet. ”Jag tål inte riktigt det här brödet. Du kan äta en skiva till. Jag tål det inte riktigt.”
Hon såg att han böjde sig djupt ner över tallriken. Han tittade inte upp. I det ögonblicket tyckte hon synd om honom.
”Du kan inte bara äta två skivor” sade han med blicken mot tallriken.
”Jo. På kvällen kan jag inte äta så mycket bröd. Ät du. Ät.”
Först efter en stund satte hon sig under lampan igen.
