Rönndruvan glöder…

Idag finns det något i luften – och ja, det är rönndruvans tid – som säger mig att det är dags för Esaias Tegnérs dikt ”Flyttfåglarna”. Året har vänt sig mot vinter igen:

rönn

Flyttfåglarna

Så hett skiner solen på Nilvågen ner,
och palmerna ge ingen skugga mer.
Då griper oss längtan till fädernejorden,
och tåget församlas.Mot Norden! mot Norden!

Och djupt under föttren vi se som en grav
den grönskande jorden, det blånande hav,
där oron och stormen var dag sig förnyar,
men vi fara fria med himmelens skyar.

Och högt mellan fjällen där ligger en äng;
där nedslår vår skara, där redes vår säng.
Där lägga vi ägg under kyliga polen,
där kläcka vi ut dem vid midnattssolen.

Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Där hålla gullvingade älvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen,
och dvärgarna hamra sitt gull in i fjällen.

Men åter på bergen står Vindsvales son
och skakar de snöiga vingar med dån,
och hararna vitna, och rönndruvan glöder
och tåget församlas. Mot Söder! mot Söder!

Till grönskande ängar, till ljummande våg,
till skuggande palmer står åter vår håg.
Där vila vi ut från den luftiga färden,
där längta vi åter till nordliga världen.

Wolfgang Borchert: Brödet

![Borchert](/wp-content/Borchert.jpg @alignleft)Nyss gjorde jag en märklig upptäckt – undrar om det verkligen stämmer – Wolfgang Borcherts texter är inte översatta till svenska (detta enligt någon form av informationsavdelning på KB). Borchert dog vid 26 års ålder, inte i andra världskriget men väl av det (1947). Han hann inte skriva så mycket, men hans texter hör till världens främsta pacifistiska dokument. Ni kan läsa mer om honom här.

Jag har nu i all hast valt att översätta ”Das Brot”, en mycket kort berättelse om hunger. Översättningen behöver nog en slipning till – kanske vill någon läsare hjälpa till…

Brödet

Plötsligt vaknade hon. Klockan var halv tre. Hon funderade på varför hon vaknat. Jaha! I köket hade någon stött emot en stol. Hon lyssnade inåt köket. Det var tyst. Det var för tyst och när hon lät handen glida över sängen bredvid, märkte hon att den var tom. Det var det som hade gjort att det var så alldeles särskilt tyst, hans andetag hördes inte. Hon steg upp och trevade sig genom den mörka lägenheten mot köket. I köket möttes de. Klockan var halv tre. Hon såg något vitt stå vid köksskåpet. Hon tände. De stod mitt emot varandra i nattkläder. På natten. Klockan halv tre. I köket.

På köksbordet stod brödfatet. Hon såg att han hade skurit upp bröd åt sig. Kniven låg ännu bredvid fatet. Och på duken låg det smulor. När de gick till sängs på kvällen, skakade hon alltid av bordsduken. Varje kväll. Men nu låg det smulor på duken. Och kniven låg där. Hon kände hur kylan från golvplattorna långsamt kröp upp i henne. Och hon tittade från fatet.

”Jag tänkte att det var något här”, sade han och såg sig omkring i köket.

”Jag hörde också något”, svarade hon och tänkte att han såg rätt gammal ut så där i nattskjorta på natten. Lika gammal som han var. Sextiotre. På dagen såg han yngre ut ibland. Hon ser rätt gammal ut, tänkte han, i nattlinne ser hon ganska gammal ut. Men det beror kanske på håret. Det är det som med ens gör henne så gammal.

”Du borde ha tagit på dig skor. Barfota på stengolvet. Du kan bli förkyld.”

Hon såg inte på honom, eftersom hon inte stod ut med att han ljög. Att han ljög nu när de varit gifta i trettionio år.

”Jag tänkte att det var något här”, sade han en gång till och tittade planlöst från ett hörn till ett annat, ”jag hörde något här. Då tänkte jag att det var något här.”

”Jag hörde också något. Men det var nog inget.” Hon tog bort fatet från bordet och borstade smulorna från duken.

”Nej, det var nog inget”, upprepade han osäkert.

Hon försökte hjälpa honom. ”Det var nog något där ute. Kom och lägg dig nu. Du blir bara förkyld här. På det kalla golvet.”

Han såg mot fönstret. ”Ja, det måste ha varit något där ute. Jag tänkte att det var något här.”

Hon lyfte handen mot ljusknappen. Jag måste släcka nu, annars tittar jag bara efter fatet, tänkte hon. Jag får inte titta efter fatet. ”Kom nu”, sade hon och släckte, ”det var nog något där ute. Takrännan slår alltid mot väggen när det blåser. Det var säkert takrännan. När det blåser skramlar den alltid.”

De trevade sig genom den mörka korridoren till sovrummet. Deras bara fötter daskade mot golvet.

”Ja, det blåser”, sade han. ”Det har blåst hela natten.”

När de låg i sängen sade hon: ”Ja, det har blåst hela natten. Det var nog takrännan.”

”Ja, jag tänkte att det var något i köket. Det var väl takrännan.” Han sade det som om han redan var på väg att somna.

Men hon märkte, hur oäkta hans röst lät när han ljög. ”Det är kallt”, sade hon och gäspade, ”jag kryper ner under täcket. God natt.”

”Natt”, svarade han och fortsatte: ”ja, det är rätt kallt.”

Sedan blev det tyst. Efter en stund hörde hon att han tuggade tyst och försiktigt. Hon andades avsiktligt djupt och jämnt, så att han inte skulle märka att hon fortfarande var vaken. Men hans tuggande var så regelbundet att hon så småningom somnade av det.

När han kom hem nästa kväll, lade hon fyra brödskivor på hans tallrik. Annars hade han bara fått tre.

”Du kan gärna äta fyra”, sade hon och gick ifrån lampskenet. ”Jag tål inte riktigt det här brödet. Du kan äta en skiva till. Jag tål det inte riktigt.”

Hon såg att han böjde sig djupt ner över tallriken. Han tittade inte upp. I det ögonblicket tyckte hon synd om honom.

”Du kan inte bara äta två skivor” sade han med blicken mot tallriken.

”Jo. På kvällen kan jag inte äta så mycket bröd. Ät du. Ät.”

Först efter en stund satte hon sig under lampan igen.

Historien om Anton och Elisabeth

Det händer – om än inte särskilt ofta – att jag ser ett TV-program som sedan blir kvar i huvudet på mig:

Ett gammalt par sitter i en brun soffa, rakryggade, en liten bit ifrån varandra. Några inramade fotografier hänger på väggen ovanför deras huvuden. En reporter man inte ser finns också någonstans i rummet. Rösterna försvinner i ett knastrande, men efter någon minut är ljudet tillbaka.

![Wallis](/wp-content/35264.jpg @alignleft)Anton föddes som nummer tolv i en syskonskara på fjorton i en av de slutnaste dalarna i Wallis någon gång i mitten av trettiotalet. När föräldrarna blev gamla tog den förstfödde över gården. Syskonen fick söka sitt levebröd på annat håll. När Anton var arton lämnade han sin dal och reste till Afrika, till Rhodesia. Han fick nästan genast anställning på ett stort plantage långt bortom städer och byar. Snart talade han flytande engelska och han fick en del vänner bland lantarbetarna, men någonstans fanns hemlängtan. Han skrev ett brev till en av bröderna därhemma, ett brev med ett utkast till en äktenskapsannons. Brodern satte in annonsen i lokalbladet och någon månad senare fick Anton ett brev. Brevet var skrivet av Elisabeth, en ung flicka från Wallis, från en dal där Anton aldrig varit. Anton och Elisabeth skrev brev efter brev till varandra, skickade bilder och när ett år hade gått förlovade de sig per post.![Zimbabwe](/wp-content/296070.jpg @alignright) Efter ännu ett år tog Elisabeth farväl av sina föräldrar och reste till Rhodesia; hon hade arbetat ihop pengarna till biljetten på en fabrik i Brig, nere i den stora dalen. De gifte sig på en tysk missionsstation. Elisabeth fick också arbete på plantaget. De arbetade hårt och efter några år kunde de köpa sig en egen gård. Sedan kom barnen, en flicka och tre pojkar. Barnen växte upp. Rhodesia blev Zimbabwe. Först såg detta inte ut att innebära någon förändring i familjen Gerbers liv. Mugabe sa att svarta och vita skulle gå sida vid sida. Ett par år förflöt och sedan gick allt mycket fort. Anton och Elisabeth jagades från sin gård och tvingades lämna landet.

TV-kameran är riktad mot Anton där han sitter i den bruna soffan. Han kliar sig i huvudet och säger: – Jo, visst längtar jag tillbaka, vi hade ju tänkt stanna där. Kameran glider längs soffkanten över till Elisabeths ansikte. – Jag hade en stor köksträdgård där och fina fruktträd. Hennes händer ligger i knät, plockar lite med en näsduk. Slutbilden visar ett höstligt alplandskap utanför fönstret.

Sigitas Geda

![Geda](/wp-content/geda.jpg @alignleft)Jag har bläddrat och läst vidare i de små böckerna och häftena med litauisk poesi som jag fick med mig från bokmässan i Göteborg förra året. Idag har jag läst i en liten vacker bok som heter ”Bortom det låsta havet – Poesi från ett litauiskt nittonhundratal”. Jag har valt ut en dikt av Sigitas Geda. I förordet till boken, som är skrivet av Vytautas Rubavicius, kan man bland annat läsa det här om Geda:

Det drastiska bildspråket, den medvetna poetiseringen av hemlandets natur, symbolrikedomen och de många allusionerna till litauisk kultur, de fria ordsekvenserna, klangerna, ovanliga för den litauiska poesin – alla dessa inslag provocerade fram moteld från kritiken. Men när den försökte fånga in Gedas poetiska stil stötte kritiken på patrull, och det blev knappast lättare av att Geda själv genomgick hastiga förvandlingar. Element av gammal fransk poesi dök upp i dikterna, och senare – intonationer och bilder från sumerisk, arkadisk och biblisk mytologi. Han var den förste som lyckades förmedla den äldre kinesiska och japanska poesins skönhet, och han aktualiserade den poetroll som dessa traditioner format. Vänskap, melankoli, vin – traditionella teman i den äldre orientaliska poesin – fördes in i strömmen av litauiska mytologiska och kulturella bilder. Det är som om poeten ville fånga själva metamorfosens ögonblick, försöka förstå livets alla skepnader, gripa den gemensamma kärna i alla kulturer som gör det möjligt för honom att sammanfoga bilder från olika tider och erfarenheter, och uppleva dessa som en gemensam zon. Nyligen har Geda uppvisat ytterligare en sådan ”metamorfos” – i ”Rekonstruktion av Babylon” (1994) skapar han en poesi av de litauiska shamanernas språk som ger dialekterna och vardagsspråket en magisk innebörd. Det är en förbluffande kreativ poet, ständigt föränderlig och omöjlig att egentligen beskriva. Samtidigt är han en av poesins skarpaste analytiker, och besitter en sällsynt förmåga att känna och lyfta fram såväl det vetenskapliga som det vardagliga tänkandets klichéer.

Här är nu den lilla svindlande dikten av Geda:

Basho, höst i en japansk by

I samma ögonblick
som den 98-åriga
kråkan
sätter sig
på den lövlösa
grenen –
börjar hösten
i världsalltet

Läs mer om det litauiska poesiprogrammet för årets bokmässa här.

Bläckhornet i sexualsystemet

Dags för lite Klara Johanson igen:

![KJ](/wp-content/PICT0/PICT0866.jpg @alignleft)”Charlotte Perkins Gilman, stor formuleringskonstnär, har betecknat den nutida civiliserade mänskligheten som ’oversexed’.” Denna mening inleder det korta kapitlet ”Sexualsystemet” i boken ”Kritik”. Större delen av detta kapitel handlar om Klara Johansons inköp av ett bläckhorn. Jag återger hela bläckhornsepisoden här, eftersom den är så mördande komisk:

Jag önskar exempelvis ett kristallbläckhorn och framställer naivt i en förnämligare pappershandel min begäran att få se några prov på denna vara. Av så obestämda uppgifter föranledes ingen åtgärd. Expediten ser på mig kallt och otåligt och frågar:

Ska det vara till en dam eller en herre?

Naturligtvis rycker jag smärtsamt till vid denna skamlösa inblandning i mina hjärteangelägenheter, men man har sagt mig att en kund i Stockholm bör vara ödmjuk, och jag svarar utan att röja mitt själstillstånd:

Till ingendera delen utan till en bättre person.

Expeditens ögon blir, om sådant är görligt, än uttryckslösare. Han (eller hon, ty vad angår mig varelsens kön?) låter mitt yttrande passera som en hostning och börjar demonstrera sina sexuella bläckhorn. Min snabba intelligens genomskådar inom tio minuter att könsdifferentieringen står i samband med formatet.

Därmed är saken dock inte uppklarad, och jag undrar intresserad:

Går det mindre bläck åt för damer än för herrar?

En tom snedblick från expediten och ett något indirekt svar:

Stora bläckhorn får inte plats på damskrivbord.

Så fick jag då på köpet en fängslande upplysning om skrivbordens könskaraktärer, och jag lyckönskar mig till min oförsagda vetgirighet.