Författare: Bodil Z

Nowa Ruda är inbäddat i moln och väta. Staden på sluttningen är dystert vacker och flodvattnet rusar in under den lilla bron utanför pensionatet ”Romantica”. R. säger något om ”den där konstiga boken” – men han läser den, ja, det gör han faktiskt. Eftersom sängen var så kort blev läsningen och natten ganska lång.

Strax utanför staden svänger vi upp i berget, en utlöpare av Ugglebergen, före Wlodovice. Sedan Sokolica och Krajanow. Vi är i Olga Tokarczuks by. Det klarnar upp så smått och vi följer vägen ner i dalen ”på andra sidan” ner till nästa flod och så över bron och så skumpar vi fram längs den storknottriga vägen – jorden lyser röd. Och där är huset. Man har sagt mig att Olga inte är där idag, men jag kikar in genom fönstret, knackar och ”koskäller” så det skräller och gör sedan ett fantasibesök:

De anlände i en vit bil. R. gick ut och mötte dem och hjälpte dem ta ut väskorna ur bagageluckan. De stod en stund bredvid bilen – R. har en tendens att alltid stå och beundra våra gästers fordon. Han frågar om årsmodell och bensinförbrukning. Båda tikarna dansade kring bilen vilda av glädje, varefter Janka som vanligt ville testa att sitta i förarsätet.

Jag skickar tillbaka Londi uppför vägen. Om tikarna är hemma kan det hända att de vill försvara sitt hus. R. väntar vid bilen, det är jag ”som håller på med sådant här”.

Eftersom det var fullt med folk i huset och sovplatserna inte räckte till gick jag för att sova i trädgården, i den röda järnsäng som om dagarna fungerade som läshörna. Jag bäddade med ett rent vitt lakan. I natten tycktes det skimrande grått.

Det här med pepparrot:

Jag satt med Marta på trätrappan upp till terrassen. R. gjorde en tinktur av pepparrot och hembränt som jag sedan smörjde in Martas händer med.

Jag går tillbaka uppför backen. R. säger ingenting. Vi tittar ut mot dalen. Det verkar som om solen är på väg ut ur molngröten. Vi åker över den lilla bron.

Det kunde gå dagar utan att vi pratade med varandra. R. försvann och dök upp igen hela tiden. Han åkte och handlade, uträttade ärenden. Ibland var han borta under en eller två nätter. Tikarna följde efter hans bil bort till den lilla bron och återvände trötta. De blinkade med ögonen. Solen stod lågt inget annat än blända längre, inte värma.

Vad skulle vi prata om? Folk pratar bara om sådant som inte händer på riktigt.

Ibland behövde vi en hel dag på oss för att säga en enda mening: ”Kan du ropa på tikarna?” Vi fäste inte ens vikt vid vem av oss det var som uttalade den. Det behövdes inga ord, allt var självklart och uttalat en gång för alla för längesen. När ingen kom såg varje dag likadan ut; varför då störa denna kristalliska ordning med prat?

Vi reser till Nowa Ruda med romanen ”Daghus, natthus” som vägvisare. På insidan av bokomslaget står det ”Olga Tokarczuk är född 1962 och bosatt i Nowa Ruda”.

Jag vill se huset som är själva navet i romanen, huset som jag tror avbildar det hus där Olga Tokarczuk bor i verkligheten. Jag frågar flickan, som arbetar sin första dag på pensionatet ”Romantica” om hon vet något. ”I try telephone”, säger hon och ler. När hon pratat färdigt – det tar en stund – berättar hon att hon inte kunnat få fram adressen, men telefonnumret kan jag få. Jag tackar och funderar lite: Vill jag ringa? Vad ska jag säga? Nej… Nästa dag får jag veta adressen av mannen på hotellet ”Gora Anny” uppe på berget. ”Sie ist eine freundliche Frau, Sie können sie sicher besuchen”, säger han. I alla fall bor hon inte i själva Nowa Ruda utan vi ska svänga in på avtagsvägen strax före Wlodowice och sedan uppför berget förbi Sokolica till Krajanow. I utkanten av den byn bor hon.

Vi, min man R., vår hund Londi och jag ger oss av med bilen uppför berget. Vägen är brant och Sokolica passerar vi nästan utan att märka att det är en by, vi ser bara några spridda hus här och där. Vid sidan av vägen växer ett jättelikt gräs som R. kallar ”bolsjeviki” eller något liknande ”för att det är stort och onyttigt”.

Krajanow är också bara en liten samling hus, ganska slitna och grå är de. Vi frågar och forsätter sedan efter anvisningen ner i nästa dal. Vi ser en kvinna omgiven av tre stora lurviga hundar hänga tvätt på en gårdsplan; jag stiger av för att fråga henne. ”Olga Tokarczuk?”, säger jag övertydligt. ”Na pravo” och sedan ”na levo”, säger hon och över en ”most” och sedan ska jag fråga. Hon tillägger något om att Olga inte är hemma, så förstår jag det i alla fall. Vi följer dalen långt, långt, vägen blir mer och mer knölig och lerig och ibland hörs ett skrapande ljud. Här är det, tänker jag gång på gång, men nej, det är fel. Till sist frågar jag en man som kommer ut från ett fint och nybyggt hus. ”It is next home”, svarar han. Och på slänten nedanför krönet ser vi huset.

Jag knackar och pinglar med koskällan vid dörren. Jag pinglar igen, lite hårdare nu. Jag går runt huset, men ingenting händer, ingen öppnar. På verandan står det en rad med matskålar och jag ser två stora korgar med dynor i: ”Tikarna”, tänker jag, ”på de dynorna brukar tikarna i romanen ligga och dåsa mellan varven”.

De upphetsade tikarna rusade in och ut. Deras päls drog till sig lukt av vind och kyla; de värmde sig i det uppvärmda köket och sedan ville de ut i trädgården.

Marken runt huset, ja överallt omkring, är mörkröd, nästan lilaröd. Jag har aldrig sett en sådan jord förut.

Hela den första dagen gick vi omkring på ägorna. Gummistövlarna klafsade i leran. Jorden var röd, händerna blev rödsmutsiga och när vi tvättade oss rann vattnet rött i handfatet. R. återvände gång på gång till fruktträden. De såg knappast ut att bära någon frukt.

Vi förstod då att huset stod mitt i floden, att man aningslöst byggt det just där vattnet hade sitt lopp under jorden och att det inte längre fanns något att göra åt saken. Det enda som återstod var att vänja sig vid det dystra, ändlösa porlandet, de oroliga drömmarna.

Den andra floden fanns utanför fönstret – en mäktig ström bräddfull med grumligt brunrött vatten som efter att förgäves ha försökt tvätta trädens orörliga rötter försvann in i skogen.

Ett stycke ner på slänten, delvis skymd av ris och buskar, ser jag en mycket gammal kvinna komma uppför backen. Hon är tunn och liten och rör sig märkvärdigt lätt, fastän hon går lite böjd. Kan det vara Marta?

Det var inte mycket jag visste om Marta. Jag visste bara det som hon själv avslöjat för mig. Allt annat fick jag lista ut på egen hand och jag märkte snart att min bild av henne byggde på rena fantasier. Hela hennes förflutna och nutida liv måste jag tänka ut på egen hand, för så fort jag frågade det allra minsta om hennes förflutna, hur hon var som ung, hur hon då uppfattade sådant som i dag ter sig självklart, så bytte hon samtalsämne, vände huvudet mot fönstret eller koncentrerade sig tigande på en strimla kål eller att fläta något av det främmande hår hon hade liggande hemma.

Imorgon bitti (eller i alla fall halvbitti) bär det av mot Nowa Ruda/Neurode, Olga Tokarczuks plats i världen, platsen för romanen ”Daghus, natthus”. Om en vecka tänker jag vara tillbaka här under pausträdet och säga saker igen. Inför avfärden läser jag upp kapitlet ”Ord” i romanen för er:

Ord

Hela kvällen satt vi och drack det tjeckiska vinet med solrosetiketten och diskuterade namn. Vad var det för en typ egentligen som förpolskade de tyska ortsnamnen på nätterna? Ibland fick han verkliga snilleblixtar, ibland var ordsmidet av det mera huvudvärksframkallande slaget. Han benämnde allt från början, han skapade hela denna bergiga, kuperade värld. Vogelberg gjorde han om till Nieroda, Gotschenberg döpte han i patriotisk anda till Polska Bergen, av det melankoliska Flucht lyckades han bara åstadkomma det banala Rzedzina, i gengäld lyckades han göra om Magdal-Felsen till Bógdal, ”Gudagåva”. Men varför i all sin dar Kirchberg fick bli Cerkwica och Eckersdorf Bozków lär vi nog aldrig kunna lista ut.

Det är ju så att orden och föremålen skapar ett symbiotiskt rum, precis som svampar och björkar. Orden växer på föremålen och först då når de innebördsmässigt sin fulla mognad och är färdiga att uttalas, när de växer i landskapet. Först då kan man leka med dem som med ett moget äpple, känna doften av och smaka på dem, känna med tungan på ytan och sedan med en smäll klyva det på mitten för att undersöka dess genant saftiga inre. Sådana ord dör aldrig, eftersom de hela tiden förmår alstra nya betydelser, de växer utåt mot världen; så länge inte språket dör.

Med människor är det förmodligen samma sak, eftersom de inte klarar att leva avskilda från en plats. Alltså är människorna ord. Bara som sådana blir de verkliga.

Kanske ver det det Marta hade i tankarna när hon skrämde mig med följande ord: ”Om du bara finner din plats – så blir du odödlig.”