Halmkvistaflickorna

Idag tänker jag berätta ett minne från min barndom:

äppelträd

Det var en av de vackraste morgnarna den sommaren. Jag satt uppkrupen i äppelträdet framför verandan och tittade ut mot den lilla vägen just där den gör en ganska brant uppförsbacke mot ”vårt” hus (Ja, huset är bara vårt om somrarna.). Plötsligt kommer tre mycket gamla kvinnor runt kröken längst ner i backen. De ser ut att vara från en annan tid. Jag följer dem nyfiket med blicken. De närmar sig på rad. Den första är ganska lång och går mycket rak; hon är klädd i mörka kläder, som ser ut att vara varma där i solskenet, kofta, lång kjol och tjocka strumpor. Den andra går lite böjd och stödjer sig på en käpp; också hon är rejält påbyltad, men hennes kläder är lite ljusare och verkar hänga lite lösare. Den tredje ser på något underligt vis ung ut, kanske är det den färgglada koftan, kanske är hennes steg lite lättare, kanske är det något med hennes ansikte, fast jag kan ju egentligen inte urskilja dragen riktigt ifrån min plats häruppe i trädet. I ena handen håller hon en liten mjölkkanna av plåt. De går förbi vår grind och fortsätter längs vägen, kanske bort till Kalle och Kerstin.

Några dagar senare fick jag höra att Halmkvistaflickorna varit och köpt mjölk av Kalle, eftersom Alberts ko blivit sjuk. Det var av Albert de brukade köpa sin mjölk annars, nu när de inte själva hade några kor längre. – Halmkvistaflickorna, tänkte jag.

Senare under den sommaren följde jag då och då med mina föräldrar på deras skogspromenader. Ibland tog vi vägen förbi Halmkvists. Deras gård var den sista före skogen. Vägen, ja, det var en sådan där liten väg med gräs i mitten, mellan hjulspåren, vägen gick mellan ladugården och huset. Ladugården stod tom och ryggbruten och av den röda färgen var det nästan inget kvar. Huset såg man inte mycket av; det stod nästan helt dolt bakom buskar och träd. När vi gick förbi där brukade jag spana inåt trädgården för att få se en skymt av huset och kanske också av Hanna, Mina eller Rebecka. Därinne bland äppelträd och syrenbuskar levde de sina liv, evigt unga, det visste jag.

syrén

Räv

Bakom bröllop och studentexamen och andra fester slinker Londi och jag allt emellanåt iväg genom skogen bort till Brudarebacken och sätter oss bland enarna bakom den gamla jordkällaren där. Den är nu bebodd av rävmor och hennes barnaskara med rödfluffiga sidensvansar. Londi och jag smygkikar på rävungarna som leker på grässlänten framför källaren. De tittar utmanande åt vårt håll och pilar sedan iväg ner i något av källarhålen. I nästa stund sticker det upp ett par retsamma röda huvuden ur marken igen. De är inte så lätta att fotografera, men om ni ser ett litet rött fabeldjur i mitten av bilden, så är det en av rävungarna som intar en nästan perfekt lurig rävpose.

räv

Greifswald, DDR 1981-82 – slutord

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1451_04.jpg @alignright)Idag den fjärde juni sätter jag in min sista (bland dem jag tyckte var publicerbara) dagboksanteckning från min tid i Greifswald. Tillsammans med den för jag också in den nästsista från den 13.5 1982 som jag visserligen publicerade här förra året, men eftersom jag tycker att den hör hemma i sammanhanget får den vara med en gång till. Och till sist har jag lagt in ett slags epilog som jag skrev ihop för kanske tio år sedan. Epilogen bygger på utdrag ur en Stasiakt och kan säkert te sig främmande och underlig för er som läser det här:

13.5 1982

Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut.

Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant?

Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan lämnade DDR i mars (han stod inte ut längre) har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?

4.6 1982

På stranden vid Wiek finns det nu nya stängsel och skyltar med texten ”Sperrgebiet”. Ingen kan tala om för mig vad detta har för innebörd…



Sommaren 1982 lämnade jag Greifswald och även om jag under mitt år där hade kommit att lära känna några ”outsiders” bland studenterna, så avbröt jag av försiktighet alla kontakter med dem när jag reste.

Efter ”Wende” har jag emellertid återsett några av dem. Genom de samtal vi fört om vår gemensamma tid i Greifswald har mycket om de dåtida förhållandena på universitetet där blivit klarare för mig.

B, en av dessa ”outsiders” har sedan också skickat mig delar av sin Stasiakt. (Akten omfattar 800 sidor; 170 av dessa behandlar hans studietid i Greifswald.) Här är några utdrag ur Stasiakten (på ”Stasispråk”):

”Med anledning av ett konkret informationsbehov som uppkommit den 23.9 1981 genomfördes genom KD i Greifswald i samarbete med HVA en IM-insats beträffande personen B.

Som resultat av denna tillkännagavs att ett disciplinmål nu ska inledas mot B på grund av:

• politiska oklarheter

• kontakter med personer med tidigare anknytning till Greifswalds universitet, som 1981 på olaglig väg lämnat DDR

• strävan efter kontakter med kyrkan

• underlåtande av rapporterande om kontakter med västtyska medborgare

(…)

Vidare åtgärder:

  1. Efter disciplinmålets slutförande kommer nödvändiga beslut beträffande det fortsatta handhavandet av det operativa materialet att fattas.

a) Fortsätter han sina studier och alltså inte blir struken ur studentmatrikeln kommer ett meningsutbyte att föras med honom för prövande av den operativa använbarheten av hans kontakter till operationsområdet.

b) Blir han struken ur universitetsmatrikeln och inleder en verksamhet i distriktet R förbereds också ett meningsutbyte.

c) Blir han struken ur universitetsmatrikeln och flyttar till ett annat distrikt kommer det fortsatta handhavandet av frågan att överlåtas till vederbörande tjänsteenhet.”

Utdrag ur en IM-rapport från den 21.3 1982:

”B:
Huvudmotivet med hans studier är språket. I diskussioner av aktuella politiska frågor är han inte öppen. Längre diskussioner har emellertid visat att han inte är kapabel att genomskåda den manipulation som vi genom vårt studium av nordeuropeiska pressalster är utsatta för. Detta märktes speciellt tydligt tex då den sovjetiska u-båten gick på grund på svenskt farvatten.”

”Genom undertecknad föreslås att ett meningsutbyte genomförs med personen B den 25.11 1982 klockan 10.00. (…)

Visar sig B redan från början av meningsutbytet trotsig och ovillig att besvara enskilda frågor, då kommer samtalet redan från början att gestaltas offensivt och han kommer att utsättas för anklagelser.”

Det kom att dröja ända till DDR-statens sammanbrott 1989 innan B slapp ur Stasis klor.