Om jiddisch

-Om man kan tyska och har lite fantasi, så förstår man jiddisch, åtminstone det mesta, hörde jag en gång någon säga. Ja, det verkade väl vara sant, för jag hade faktiskt något år tidigare lyckats läsa några gamla sångtexter på jiddisch som jag hittat instuckna emellan bladen i en bok om orientmattor på ett antikvariat.

-Jag tänker försöka läsa Singer på originalspråk, sade jag.

Dagen därpå gick jag in på en av Stockholms större bokhandlar. – Har ni böcker av Singer på jiddisch? – Ja, ett ögonblick. Strax var mannen tillbaka med en tjock inbunden bok. Han räckte mig den. Jag tog emot den med båda händer, den var tung. Försiktigt slog jag upp den någonstans i mitten. Framför mina häpna ögon vällde ett myller av obegripliga tecken fram – hebreiska bokstäver. – Jag har redan läst den, mumlade jag otydligt och slog hastigt igen boken, så att det inte skulle märkas om jag hållit den uppochner eller bakochfram.

Skamsen smet jag ut på gatan. – Javisst, så var det ju: Jiddisch skrivs vanligen med hebreiska bokstäver – med bokstäver som harpor, skrev en gång Else Lasker-Schüler i en av sina dikter…

Maj

Nu är våren kommen och jag hör Francesco Guccinis majvisa i mitt huvud när jag går här längs stigen. Guccini är en typisk italiensk ”cantautore” (en sångare som sjunger sina egna texter) av den gamla stammen och de här raderna kommer från albumet ”Radici” (rötter) från 1972 och hela sången heter ”Canzone dei dodici mesi” (De tolv månadernas sång):

Ben venga Maggio e il gonfalone amico, ben venga primavera,
il nuovo amore getti via l’antico nell’ ombra della sera, nell’ ombra della sera…
Ben venga Maggio, ben venga la rosa che è dei poeti il fiore,
mentre la canto con la mia chitarra brindo a Cenne e a Folgore, brindo a Cenne e a Folgore…

Jag ska inte plåga mina läsare med något försök till en snygg översättning av dessa rader – jag skulle nog bara förstöra den enkla skönheten eller den sköna enkelheten. Jag tror det går att ana sig till en hel del av betydelsen. Cenne och Folgore som Guccini skålar med i slutraden är medeltida poeter som han anknyter till i den här sången.

Idag skiner solen över Brudarebacken och huggormarna har krupit fram för att sola vid syrenbuskarna. Londi och jag gör för säkerhets skull en vid båge runt ”huggormsplayan” och följer sedan stigen genom skogen:

skog

till tjärnen där Londi tar sig ett svalkande bad:

tjärn

och vidare upp över tallbacken:

tallar

och fram till kärret:

kärr

Josef Lada

Josef Lada (1887-1957) är en av världens främsta tecknare. Han levde nästan hela sitt liv i en liten tjeckisk by och hämtade de flesta av sina motiv därifrån. Utanför Tjeckien är han mest känd för sina illustrationer av Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk” (Ni minns säkert den speciella lilla trubbnosen). Lada var autodidakt; han besökte visserligen för en kort tid konsthögskolan i Prag, men lärde sig i allt väsentligt teckna och måla på egen hand. Han var en naturbegåvning och intressant nog kunde han teckna lika bra med båda händerna. Som tecknare var han oerhört produktiv ochn han illustrerade bland annat flera hundra böcker för barn och vuxna. Bilden här är hämtad ur barnboken ”Svet zvirat” (Djurens värld). Ramsan under är i min ganska fria översättning.

kung

Idag för tjugotre år sedan

I Westdeutscher Rundfunk (jag tror det är den kanalen i alla fall) i tysk TV finns det ett program som visar om nyhetsprogram som ursprungligen visades för 20 eller 30 år sedan. Det är alltid rätt datum, men året är ett helt annat. Förfaringssättet ger rätt intressanta effekter och man får upp ögonen för tidens gång och förändringarna i samhället.

I början av 1980-talet var jag under ett år utlandslektor i Greifswald i dåvarande DDR. Under tiden jag levde där förde jag dagbok ganska regelbundet och med en viss intensitet. De här anteckningarna hittade jag under dagens datum för tjugotre år sedan:

13.5 1982

Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut.

Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant?

Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan gav upp och lämnade DDR i mars har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?