Författare: Bodil Z

Ibland dör vi likt svanar,
som lever i parken
och avgudar hösten.

…

Men våra drömmar, liksom natten,
kastar vi i ögonen på morgonen
och den vaknar med oss.

Valts Ernštreits är född i Riga 1974 och hör till den livisktalande minoriteten på några hundra individer. Han undervisar i liviska vid universiteten i Tartu och Riga. Han är förutom poet också översättare och journalist.

Det är Juris Kronbergs som har tolkat dikterna ovan.

I Gabriele d’Annunzios stora diktverk Laudi del cielo del mare della terra e degli eroi betraktas Alcyone av många som höjdpunkten. Vart och ett av de fem banden har namngivits efter stjärnor i Plejaderna. Alcyone är en hyllning till jorden och naturen och den mediterrana sommaren i allt dess överdåd och sinnliga brutalitet. Många av dikterna har Versilia, det toskanska kustlandet mellan floderna Magra och Serchio som spelplats. I andra rör vi oss i antikens Grekland. Tiden i dikterna är sommaren eller sommaren som evighet. Vid sin sida har diktjaget följeslagerskan Ermione, kanske en förklädnad för Eleonora Duse som under en tid i början av 1900-talet var d’Annunzios kärlek.

Delar av diktsamlingen är för min smak alltför överlastad med mytologiskt stoff och anspelningar på antikens och den italienska litteraturens stora och här och där kan dikterna bli till ett slags vältrande i kraftexplosioner och självförhärligande eruptioner som kan ge mig en känsla av övermättnad. Ändå lockar och övermannar vissa dikter just genom sin nästan brutalt prunkande sensualism, andra däremot genom sin klara lyskraft och nästan absoluta skönhet. La sera fiesolana hör till dessa allra vackraste. Det är den äldsta av dikterna i Alcyone och den kom till den 17 juni 1899 ”verso sera, dopo la pioggia” (fram emot kvällen, efter regnet) står det i en anteckning. Dikten beskriver en sommarkväll full av skönhet och harmoni. Här finns ingen aggressiv eller dekadent raffinerad sinnlighet, inga spektakulära överdrifter, här råder jämnvikt och ro. Bild byts mot bild i en mjuk rytm – vi ser trädens grenar, deras löv, blommor, månen och det mörknande landskapet. I detta landskap rör sig sig två människor – fast man skönjer dem knappt – diktaren och hans älskade. Dikten består av tre längre strofer som var och en följs av fristående trerading. De korta stroferna slås an med ett eko från Franciskus’ Cantico delle creature (Solsången): ”Laudata sii…” (Lovad vare du), fast här är lovsången riktad till Kvällen och inte till Gud. Också på andra ställen i dikten kan man höra Franciskus’ röst: ”i fratelli olivi” reflekterar den franciskanska tanken om broder- och systerskapet mellan människan och skapelsens alla delar. Ett särskilt intryck på mig gör raden ”Laudata sii pel tuo viso di perla”. På svenska: ”Lovad vare du för ditt pärlansikte” – fast det blir inte lika vackert…

La sera fiesolana

Fresche le mie parole ne la sera
ti sien come il fruscìo che fan le foglie
del gelso ne la man di chi le coglie
silenzioso e ancor s’attarda a l’opra lenta
su l’alta scala che s’annera
contro il fusto che s’inargenta
con le sue rame spoglie
mentre la Luna è prossima a le soglie
cerule e par che innanzi a sé distenda un velo
ove il nostro sogno si giace
e par che la campagna già si senta
da lei sommersa nel notturno gelo
e da lei beva la sperata pace
senza vederla.

Laudata sii pel tuo viso di perla,
o Sera, e pè tuoi grandi umidi occhi ove si tace
l’acqua del cielo!

Dolci le mie parole ne la sera
ti sien come la pioggia che bruiva
tepida e fuggitiva,
commiato lacrimoso de la primavera,
su i gelsi e su gli olmi e su le viti
e su i pini dai novelli rosei diti
che giocano con l’aura che si perde,
e su ’l grano che non è biondo ancóra
e non è verde,
e su ’l fieno che già patì la falce
e trascolora,
e su gli olivi, su i fratelli olivi
che fan di santità pallidi i clivi
e sorridenti.

Laudata sii per le tue vesti aulenti,
o Sera, e pel cinto che ti cinge come il salce
il fien che odora!

Io ti dirò verso quali reami
d’amor ci chiami il fiume, le cui fonti
eterne a l’ombra de gli antichi rami
parlano nel mistero sacro dei monti;
e ti dirò per qual segreto
le colline su i limpidi orizzonti
s’incùrvino come labbra che un divieto
chiuda, e perché la volontà di dire
le faccia belle
oltre ogni uman desire
e nel silenzio lor sempre novelle
consolatrici, sì che pare
che ogni sera l’anima le possa amare
d’amor più forte.

Laudata sii per la tua pura morte
o Sera, e per l’attesa che in te fa palpitare
le prime stelle!

I de här dagarna av återblickar på DDR-diktaturen har jag plockat ner Die wunderbaren Jahre av Reiner Kunze från dess plats i bokhyllan. Den innehåller en rad korta prosatexter som vänder sig emot förtrycket i DDR. Kunze bygger texterna på samtal han haft med elever, lärlingar, arbetare, soldater i NVA (den nationella folkarmén) och med den egna dottern. Boken publicerades i Västttyskland och sedan gick det snabbt utför med Kunzes möjligheter att leva som författare i DDR. Han hotades med ett flerårigt fängelsestraff. Han ansökte då om utresa ur landet och tre dagar senare var han i Västtyskland ”för alltid”. Hans Stasiakt omfattar flera tusen sidor och en viktig informant förmodas ha varit den gode vännen Ibrahim Böhme, som var ledare för det östtyska socialdemokratiska partiet kort efter ”Wende”.

Jag har valt att läsa två korta texter ur bokens första del ”Friedenskinder” (Fredsbarn):

Siebenjähriger

In jeder Hand hält er einen Revolver, vor der Brust hat er eine Spielzeugsmaschinenpistole hängen.
”Was sagt denn deine Mutter zu diesen Waffen?”
”Die hat sie mir doch gekauft.”
”Und wozu?”
”Gegen die Bösen.”
”Und wer ist gut?”
”Lenin.”
”Lenin? Wer ist das?”
Er denkt angestrengt nach, weiß aber nicht zu antworten.
”Du weißt nicht, wer Lenin ist?”
”Der Hauptmann.”

Sjuåring

I varje hand håller han en revolver, på bröstet har han en leksaksmaskinpistol hängande.
”Vad säger din mamma om de här vapnen?”
”Hon har ju köpt dem åt mig.”
”Varför det?”
”Mot de onda.”
”Och vem är god?”
”Lenin.”
”Lenin? Vem är det?”
Han anstränger sig för att tänka efter, men han hittar inget svar.
”Du vet inte vem Lenin är?”
”Ledaren.”

…

Elfjähriger

”Ich bin in den Gruppenrat gewählt worden”, sagt der Junge und spießt Schinkenwürfel auf die Gabel. Der Mann, der das Essen für ihn bestellt hat, schweigt.
”Ich bin verantwortlich für sozialistische Wehrerziehung”, sagt der Junge.
”Wofür?”
”Für sozialistische Wehrerziehung.” Er saugt Makkaroni von der Unterlippe.
”Und was mußt du da tun?”
”Ich bereite Manöver vor und so weiter.”

Elvaåring

”Jag har blivit invald i grupprådet”, säger pojken och sticker skinktärningar på gaffeln. Mannen, som beställt maten till honom, tiger.
”Jag har ansvar för socialistisk militärfostran”, säger pojken.
”För vad då?”
”För socialistisk militärfostran.” Han suger in en makaron från underläppen.
”Och vad måste du göra där?”
”Jag förbereder manövrar och så vidare.”

…

PS Det håller på att uppstå ett litet samtal kring Heinrich Böll och hans författarskap i Salongen. Kanske är det någon mer som vill yttra sig…