Författare: Bodil Z

Beč

Bodil Z 13 kommentarer

Beč – det stadsnamnet har jag sett ganska ofta i resebyråernas skyltfönster här i Zagreb, ofta med en bild av en slottsflygel i grön omgivning, kanske med några fontäner. Var i all världen ligger detta Beč, har jag då och då tänkt. Det verkar så nära och så välkänt på något underligt sätt. Kan det vara en ungersk stad? Men vilken? Pécs? Men varför verkar Pécs vara så betydelsefullt? Varför finns det så många resor till Pécs?

Idag var jag inne stan, eftersom min mobil behagat avsomna. Jag besökte Tele2(teledva), där man med ett enkelt handgrepp återuppväckte den. Lustigt nog fanns det plötsligt fler kuna i den än jag någonsin stoppat dit, av 100 hade det blivit 165. Tänk om banker vore så generösa! Upplivad av detta gick jag utmed Zrinjevac ner mot Glavni kolodvor (centralstationen) för att plocka på mig lite tidtabeller, för någon gång ska ju Londi och jag försöka ta oss norrut. En av tidtabellerna såg ut så här på utsidan:

Beč Meidling! Oj! Plötsligt stod det klart för mig vilken stad det är som på kroatiska bär namnet Beč! Kan det vara fråga om ungersk påverkan? Städer inom ett visst område här ska visst heta Beč eller Pécs. Förmodligen betyder de där namnen något. Sänka? Vadställe? Stad?

Följer ni med på en runda igen?

Bodil Z 4 kommentarer

Kanske kan ni alla våra vägar nu, jag vet inte. Men den här lilla svarta katten har ni bestämt aldrig träffat. Den hör till cirkeln runt Katthuset:

Sedan ett tag har vi en fuktig, tjock värme här, som gör att de flesta alltid är lite blanka i ansiktet. Bananplantorna är också blanka och de verkar vilja bli högre än husen:

Vinrankorna blir allt tätare och när folk tittar ut ur sin grönska verkar de dölja tusen hemligheter där inne i virrvarret:

Tvätten torkar visst trots fukten, för ibland fläktar det lite och så bränner solen till:

Och överallt prunkar hortensian:

Radnička cesta – kontraster

Bodil Z 5 kommentarer

Den här bilden tog jag i oktober förra året, kanske känner ni igen. Jag tror det var en lördag, för man arbetar nästan oavbrutet på det här bygget. På helger och i mörkret under sena kvällar ser man kranarna svänga hit och dit och man hör arbetets gnissel och dunkande.

Nu står flera av de stora huskropparna färdiga eller åtminstone nästan färdiga och en TV-skärm sprider underliga budskap om grönt guld rakt ur den ena väggen.

Men Radnička cesta har två sidor och på den ”andra” sidan lever fortfarande dinosaurierna – ni ser dem sträcka fram sina gröna halsar överst till höger.

Här är gatan fortfarande byväg och ett stenkast längre upp löper en lerig väg ut bland smutsiga, förfallna fabrikslokaler. Ibland, ganska ofta egentligen, ser man några små färgklickar i allt det gråbruna. Det är zigenarbarn som knatar fram med små bylten dinglande från axlar eller händer. De bor någonstans där inne i något obeskrivligt.

Klarbär

Bodil Z 1 kommentar

När vi inte går under lindar och catalpa går vi ofta under klarbärsträd. Vi går under gröna tak med punkter av solgenomlysta röda klot.

Klarbäret hör för mig ihop med min barndoms småländska somrar. Det fanns en buske invid den ena väggen på Greta Anderssons hus i den lilla byn Ingeryd, som ligger ungefär mitt emellan Gränna och Jönköping. Vi hyrde huset om somrarna och under några år var detta paradiset för mina syskon och mig, kanske också för våra föräldrar. Kanske allra mest för mig, sådant är svårt att veta. Ingeryd var sommaren. Och även om klarbären var sura, så var de de vackraste av alla bär och frukter.

Här tror jag att de kallas ”višnja”, fast kanske är det namnet för alla surkörsbär. Flickor kan heta Višnja här, fast det verkar inte vara något särskilt vanligt namn.

Londi ratar klarbären, hon äter bara söta körsbär och dem måste vi köpa. Men jag äter varje morgon av de nedersta grenarnas klara klara bär.

Ales Razanau: Solen har gått ned

Bodil Z 1 kommentar

När jag valde ut böckerna som jag skulle ta med mig hit försökte jag hitta ett tungt vägande skäl för varje bok som skulle med. Ales Razanaus Hannoversche Punktierungen fick följa med för att jag tänkte mig att hans vistelse i Hannover kunde ha något gemensamt med min i Zagreb.

Ales Razanau levde som Hannah Arendt-stipendiat i Hannover i två år (2000-2002). På bokmässan i Göteborg 2005 lyssnade jag till honom när han från ett litet podium läste ur sina dikter på vitryska. Efter läsningen frågade jag om det gick att köpa diktsamlingen, ja, det var Hannoversche Punktierungen, en bok som i dikter på mellan tre och sju rader skildrar ett år i Hannover från årstid till årstid. Nej, det blev inte tal om någon affär utan jag fick boken till skänks, fast på ett lite avigt sätt. Jag fick den för att jag nog verkligen måste ha den, även om han inte alls hade tänkt ge bort den. (När jag ett par veckor senare var på en föredragsresa i Hannover, kom den här lilla boken att vara min introduktion.)

På bokens vänstersidor finns dikterna på vitryska och på högersidorna på tyska i Oskar Ansulls tolkning.

Jag slår upp en dikt från sommaren på vitryska:

Och skriver av den på tyska:

Die Sonne ist untergegangen,
doch der Stein
atmet noch Wärme:
dankbares Gedächtnis.

Och försöker säga något liknande på svenska:

Solen har gått ner,
men stenen
andas ännu värme:
tacksamt minne.

°°
PS Nytt i Salongen.