Vi står här under det blommande trädet.
Blomkalkarna är vidöppna och sträcker sig längtande mot solen. Och solen ger tillbaka i ljus. Plötsligt får anblicken av detta blomstervimmel ljud för mig. Jag hör blommorna som en larmande fågelflock som samlas i sitt träd för natten.
Under ett antal år har man i Sverige och många andra europeiska länder kunnat iaktta hur humaniora och kultur i allt högre grad trängts ut i marginalerna. Universitetskurser i humanistiska ämnen, inte minst i främmande språk stryks från kursplanerna, dagstidningarnas kultursidor blir mer och mer urvattnade, bokutgivningen blir alltmer inriktad mot ett fåtal lättsålda titlar etc etc (Detta vet vi, säger ni.)
Strindberg på Zagrebačko kazalište mladih i maj 2012
I desperation över detta satte jag förrförra året ihop en kurs inom svenskan vid universitetet här i Zagreb. Jag jag gav namnet Kulturk(r)amp, för att jag såg situtaionen som en kramp. En kramp som jag vill lösa upp genom kamp för nya vägar för kulturen och samtidigt vägar tillbaka till allt det som är värt att bevaras.
Kursen genomfördes första gången i våras och jag tänkte från början att studenterna här måste få så stort inflytande som möjligt över innehåll och mål utan att jag för den skull skulle abdikera från mitt ansvar som kursledare.
Men i stället för att visa upp kursplan och litteraturlista här vill jag gå från andra hållet och visa upp resultatet i form av några av de bästa texterna som studenterna skrev under kursen. Dessa texter kommer att ingå som en del i litteraturen för årets Kulturk(r)amp, en kurs som börjar idag.
Texterna ligger nu överst på MojUppsats.
De enskilda texternas titlar och författare är:
Varför kultur? Darijana Jurić
Hesse, kultur och framtid Valentina Kežić
Sju tankar om kultur Korana Šečić
Religionskulturer och humaniora Nikola Kovačević
Varför kultur? Vart är den på väg? Daria Lazić
Adolf Eichmann och Harry Potter Lana Momirski
Londi och jag går i solen genom parken. Hon undersöker det hon är nyfiken på, sådant som är hundintressant, och jag tänker på ord. Nyss såg jag en duva glidflyga ner från en björk. ”Golub”, tänkte jag och sedan – i nästa vingslag – ”galeb”. ”Golub” betyder duva och ”galeb” mås. När Tjechovs ”Måsen” spelades här i höstas stod det ”Galeb” på stora plakat i staden, bland annat vid min spårvagnshållsplats Radnička:
lånad
Är det något fågelaktigt med bokstavskombinationen g-l-b på kroatiska eller ska säga i den slaviska språkvärlden? Är g-l-b ett slags fågelmall som man kan stoppa in olika vokaler i så att verkliga fåglar tar gestalt? Nog har duvan fått de rätta vokalerna, den som är det minsta lagd åt detta håll märker genast hur fylligt och kuttrande ”golub” låter, eller hur? Och i ”galeb” är vokalerna också märkligt väl ”valda”. ”A” ger den höga flykten mot himlen och ”e” den slanka vingen. Galeb.
PS Om någon tror att jag är galen, så har det också fågelankrytning. ”Galen” är ju någon som tuppen galit galen.
Nu står våren här som ett stort blommigt skåp med blåa spegeldörrar. Skulle ett snöfall komma, vore det bara att damma av det lite. Men det kommer nog ingen snö och på lördag nuddar temperaturen kanske vid tjugostrecket, har det sagts.
Londi och jag går gatan fram, Londi nosar i gräset och jag tittar in i trädgårdarna på primulor och påsklijor:
Och gång på gång far blicken upp i det blommande plommonträden. Blicken är en egen fågel:
Och som varje år varje vår frågar jag mig vad detta är för träd eller buske. Kanske har jag fått svar förr, men aldrig lär jag mig…
Vid Riva Nazario Sauro, alldeles där Molo Pescheria sträcker sig ut i havet, står en byggnad som jag under mina besök i Trieste då och då har tittat på och undrat lite över. Så här ser den ut från Molo Bersaglieri, en basilikaartad byggnad, övervägande av tegel, med ett torn i ena hörnet. Den står stadigt men ser ändå lätt ut. Den utstrålar balans och harmoni och ser samtidigt lite pragmatiskt-anspråkslös ut. Och himlen tittar både ut och in genom tornets höga fönster.
Utmed långsidan som är vänd inåt staden – eller ska jag säga det innersta skeppet? – finns stora gallerförsedda fönster. När jag är där, går jag alltid fram till ett av dessa fönster och trycker ansiktet nästan mot rutan och tittar. Där inne finns en rad stora, breda sarkofagliknande bänkar av sten (eller är de av betong?). Är det här en fiskmarknad?, har jag tänkt ibland. Men när jag sedan tittat på påskriften på den andra kortsidan, den som är vänd mot Molo Venzia, har jag gripits av förvirring. Där står det nämligen ”Salone degli incanti”. ”Incanto” betyder ”magi”, ”trollkraft”.
dålig bild, för många biltak och byggnaden ser ut att ramla baklänges, jag vet
En magisk fiskmarknad? Ja, kanske kan det finnas något sådant, har jag tänkt utan att egentligen formulera några riktiga tankar. Och så har jag tittat in genom fönstret och gallret igen. Där inne… Efteråt har den magiska fiskmarkanden fått sjunka ner i glömska och aldrig har jag talat med någon om den. Undermedvetet har jag kanske velat bevara denna hemliga jättepärla och samtidigt har jag vid varje nytt besök i staden gripits av undran och förvirring.
Men nu är förtrollningen bruten. Jag har googlat och funnit att den magiska fiskmarknaden är ett museum för modern konst som inhysts i en före detta fiskmarknad. Ett slags ”feskekörka” som konstmuseum, om man så vill. Se själva! Eller titta inte, fast nu vet ni ju redan. Magi får vi söka någon annanstans.