”Rasifierad”

Jag blir inte klok på ordet "rasifierad", trots att jag nu stött på det rätt många gånger. Enligt Institutet för språk och folkminnens definition innebär det bland annat följande: ”En rasifierad person förknippas med en uppsättning egenskaper eller beteenden på grund av sin härkomst. En person som inte är rasifierad betraktas automatiskt som normen.”

På mig verkar det som om ordet också bär på en rad dolda konnotationer och dessutom får jag en känsla av det finns tabun förbundna med detta ord eller begrepp. Antagligen är jag redan genom att säga detta rätt nära kanten av det här hala fältet. Nå, jag tar risken och fortsätter. Jag tycker mig ana att man inte kan ha både borgerliga sympatier – eller stå till höger om socialdemokratins vänsterkant eller för den delen vara opolitisk – och samtidigt vara rasifierad. Dessutom verkar det vara något som man i hög grad bestämmer själv; ingen får säga att någon som inte vill vara det är det. För hur är det – det går väl knappast att säga att till exempel David Batra är rasifierad? Eller Sakine Madon? Eller Alice Bah Kuhnke är rasifierade?

Institutet för språk och folkminnen säger också att ordet inte är så nytt som många skulle tro. Inom viss forskning ska det enligt detta institut ha använts under en längre tid. Jag undrar lite över hur de vetenskapliga texter som fötts ur den forskning man här syftar på ser ut. Var kan jag få tag i sådana texter?

I övrigt så är det väl så att detta ord inte finns särskilt långt utanför tidningarnas kultursidor eller andra medialt exponerade platser.

Kuhano vino på Tomićeva

Det är den tiden på året när stånden med kuhano vino och rakija står tätt utmed den lilla gatstumpen Tomićeva ulica strax under bergbanan upp till tornet Lotrščak i centrala Zagreb. Och musiken väller ut eller in under paraplyerna och tälttaken. Människorna trängs och känner sig vinter- och mörkerglada eller försöker i alla fall.

bild

Dolores, Lágrimas, Tuga

När jag var lite drygt tjugo hade jag under en tid en arbetskamrat som hette Dolores. Vi arbetade på Albergo della Valle i Brione ovanför Locarno och hon var från det åtminstone på den tiden mycket fattiga Galicien. Hon var där tillsammans med sin man Jorge och hemma i en by i Galicien var deras femåriga dotter. Så det gick inte att undra över hennes namn. Smärtor. Fast jag tänkte ändå ibland på vad hennes namn betydde.

I en annan period av mitt liv kom jag under en kort tid att umgås med en kvinna som hette Lágrimas. Tårar. Jag tänkte något om att spanska kvinnonamn är underliga.

Här i Zagreb har jag sedan jag stötte på Tuga, Sorg, insett att även kroatiska kvinnonamn kan luta ner mot den värld, där ett par föräldrar kan känna sig manade att kalla sin lilla flicka för något som har med livets svåra sidor att göra. Finns det alls sådana namn för pojkar?

2015 och Lille Petters resa till månen

Sedan någon gång i slutet av november lyser det ”2015” i mörkret om kvällar och nätter på många ställen i staden. Som vanligt kastar man ut det gamla året mer än en månad innan det är slut.

bild

2015 vid Autobusni kolodvor den 5 december

Denna sed – om det nu är en sed – oroar mig lite. Den här mörka tiden är ju ändå så skör och dessutom rätt hotfull. Jovisst är det vackert med ljuspunkterna i mörkret (kanske inte just den här skylten vid busstationen, men det finns många vackra ljusfigurer som blinkar i natten) och mycket som är fult i hårt dagsljus blir nu osynligt eller bildar dunkla draperier som bakgrund för ljusspelet. Även om det inte är särskilt kallt här än, så påminner mig mörkret om iskalla vinternätter. De senaste dagarna har jag då och då tänkt på när jag som femåring eller möjligen sexåring såg Lille Petters resa till månen på Operan i Stockholm vid jultid. Jag minns de två barnen och hur de sjungande eller rytmiskt skanderande tog sina lätt hoppande steg på scenen: ”Höger ben och vänster ben, sen så kan man flyga sen”. Och så flög de upp i luften högt över scengolvet och jag tyckte det var härligt. Min bror Kudda och jag prövade sedan samma sak på en av sängarna i barnkammaren och kanske fick Axel också vara med, eller var han för liten för att hoppa från sängar? Envist upprepade vi ramsan, sträckte fram benen och tyckte att vi nog flög även om flygturen blev ganska kort.

Nej, jag minns inget mer av handlingen i det här sagospelet, men jag vet att det gav mig en blick in i det magiska och att det för en lång tid fyllde min fantasi. Jag såg nya dörrar öppnas in mot skrymslen men också hela världar bakom och innanför den vanliga verkligheten.