Strängnäs i ”Det går an”

Jag läser Almqvists Det går an och ser rätt genom närmare två århundraden, hör hans röst, för det är hans röst som talar i romanen, även om någon nu säger att en författare är något annat än en romans röster. Men här är det ändå så. Han talar så friskt och levande och så infallsrikt lekfullt och jag sörjer lite över att han inte längre lever. Att det är länge sedan han dog är däremot mindre viktigt för mig.

bild-45

Han har nu tvingat mig att läsa om andra kapitlet. Ja, inte så mycket för hur Sara och Albert stiger i land och tillsammans äter där i ett värdshus, utan för hans skildring av Strängnäs. Jag är ju en platsernas ande. Så här skriver Almqvist om de vägar hans kärlekspar tar i staden samtidigt som han talar om Strängnäs mera för egen del. Han går liksom lite bredvid historien i egna tankar:

Den unge militären, förtjust över att i hast och nästan emot förmodan höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder och gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns icke till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man finner dem snart icke blott ha gavlar, utan även långsidor med täcka fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga in. Här är icke tecken till förnämt, varken av den högadliga riddarhussorten, ej heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller av det urförnäma, som finns hos den självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man tror alla husen tillhöra skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.

Ett annat Strängnäs i närheten av domkyrkokullen skymtar förbi, men snart är berättarrösten tillbaka i det Strängnäs som Almqvist vill vila blicken och tanken hos:

De hade icke en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig emellan sjöstranden och torget.

Och just för att Almqvist lite längre ner på sidan låter Sara säga att hon ändå tycker att Lidköping är vackrare, så kommer detta gamla Strängnäs närmare mig, för i Lidköping har jag varit och detta Lidköping, som inte alls verkar fast i vår tid, får mig att ana Almqvists Strängnäs.

Aber der grüne Heinrich

Jag har aldrig läst Gottfried Kellers ”Der grüne Heinrich”, men det är ändå som om jag hade läst romanen. Det är som om jag hade läst den och sedan glömt det mesta, men kanske inte det viktigaste. Jag ”minns” början av en mening som jag anar borde finnas någonstans mot slutet av boken. Så här lyder den: Aber der grüne Heinrich… Eller möjligen: Der grüne Heinrich aber… Jag vet att det finns något hjärtslitande sorgligt gömt här. Bilden i mitt huvud som är förbunden med orden återger en del av en brant sluttande trädgård med trappsteg av sand med jord under. Varje steg är inneslutet i en brädram. Trädgården befinner sig i den lilla byn Laubach utanför Göttingen och tiden är sommaren innan jag fyllde fem. Jag tror att floden som brusar där nedanför är Werra. Men jag vet inte alls varför den här bilden alltid dyker upp tillsammans med orden ”aber der grüne Heinrich”. Fast orden och bilden skapar för mig tillsammans ett slags totalitet. Och jag tänker att ”detta var mitt liv” samtidigt som jag undrar vad som kan finnas runt det här märkligt glimmande textstället.

Jag brottas med tiden

I dessa dagar befinner jag mig i en absurd situation som består i att ju mer jag gör desto mer har jag kvar att göra. För varje studenttext jag går igenom ramlar det in två eller tre nya i min e-postlåda. Duns, duns. Hur vågar jag då sitta och ödsla tid på att prata om det så här? Vet inte, spjärnar väl emot hetsen. Då och då letar jag i minnet efter en roman som på något vis talar om detta fenomen; jag tror att det är en engelsk roman, kanske från början av 1800-talet, men vad heter den? I alla fall är det någon som ska berätta något och ju mer han berättar desto mer har han kvar att berätta. Det är en roman om tiden, vill jag mena. Och det här handlar också om tiden, om hur den sköljer över människan och gör det omöjligt att komma ens till början. Och legenden om Sisyfos befinner sig väl också på det här märkliga fältet, där vattnet rinner uppåt?

U Godotu

Sedan den mörka kalla årstiden ramlade in här försiggår mina lektioner i kroatiska på Café Godot i stället för i Krivi put.

bild-45

En gång i veckan försöker Lana och jag träffas u Godotu och igår kväll satt vi vid ett litet bord i hörnet på det lilla podiet längst in i lokalen. Det var lagom mycket folk där, det var fullt utan att vara proppfullt. Och ljudnivån tillät mig att höra allt vad Lana sa.

Sedan en tid befinner sig min kroatiska på en platå. Jag samlar ord och uttryck och får grammatiken utvidgad och stabiliserad, men det stora klivet uppåt har jag inte tagit. ”Čekam čudo”, sa jag till Lana. Jag väntar på miraklet. Det kan jag ju göra. Fast samtidigt borde jag banka in substantivens pluralformer i alla kasus. Och läsa mer. Men just nu – och det är alltid just nu – har jag så lite tid och ork. Så min kroatiska får röra sig framåt med värdig långsamhet. Den vackraste meningen jag tog med mig hem från gårdagens träff var denna: Ponekad pričaju o leptirima. (Ibland talar de om fjärilar.)