Stationer

(De senaste dagarna – och inte minst nätterna – har jag ägnat mig en del åt verbet kašljati, dess praktik och hur väl ordet passar till handlingen. Kašljati betyde alltså ”hosta”. I övrigt har jag arbetat och konstaterat att många av mina studenter lider av samma åkomma. Mycket oväsen alltså.) Men nu vill jag återkomma till min senaste bosniska resa, denna resa genom världarna och historien. På hemvägen någonstans efter Doboj skaffade jag mig ett nytt ”projekt”: Jag fotograferade stationsbyggnader och stinsar eller försökte i alla fall. Jag hade nämligen förvånat lagt märke till hur många flaggviftande män och även en del kvinnor, som bevakade också stationer som vi inte stannade vid, ja, vissa av de här små stationsskjulen tror jag faktiskt inte att ens det obetydligaste lokaltåg stannar vid, fast riktigt säker på det kan jag ju inte vara. Alltsammans gav mig en känsla av att åka bakåt i tiden, kanske femtio år, kanske mer. Och de där röda mössorna! Och ett visst magnifikt visslande som i gamla tjeckiska järnvägsfilmer.

Hela sträckan här går genom Republika Srpska och det var intressant att se att endast en minoritet av stationerna hade skyltar också med latinskt alfabet. Jag hade hört att det egentligen är obligatiskt att stationerna har skyltar med båda alfabetena i BiH.

Här följer fem bilder som inte blev helt misslyckade. Vi kan kalla dem projektets framsida.

Ukrina:

bild1-48

Vrbanja, om jag tyder bokstäverna rätt, stationen finns inte med i tidtabellen:

bild2-49

Omarska – en av det förra krigets värsta brottsplatser:

bild3-49

Prijedor – också med ett mörkt förflutet:

bild4-49

Dobrljin – gränsstationen mot Kroatien:

bild5-49

Vid Bosna

En av de bilder jag tog under min senaste bosniska resan upphör inte att fascinera mig, även om det inte rör sig om någon särskilt vacker bild. Den är från tillbakaresan, men jag vet inte exakt var bilden är tagen, fast jag anar att det måste vara någonstans strax efter den slitna råa industristaden Zenica, där industrier och industriskelett trängs med avskavda gråa hyreskaserner. (Inne i tåget brukar det vara särskilt trevligt på den här sträckan: konduktören pysslar muntert med något omöjligt projekt, resenärerna ler eller sjunger eller är bara allmänt vänliga. Denna min ”statistiska” överblick över tågatmosfären är baserad på fyra resor.) Floden vi ser är i alla fall med säkerhet Bosna och det är enligt någon av mina medresenärer Bosniens smutsigaste flod. Den är ogenomträngligt brun och den är kantad med plastpåsar och annat skräp.

bild-48

Jag tycker om flodkröken man ser här och solens ljus på husen på sluttningen – här är världen, här levs ett liv. Och på ett speciellt sätt är jag gripen av den röda långtradaren som för alltid är på väg mot tunneln. Det gyllene snittet göre sig inte besvär eller får möjligen bilda en kontrapunkt till långtradarens färd mot tunneöppningen. Och här invid järnvägen löper en annan väg och snart blir det vår i träden.

Glimtar från Sarajevo

Nu har jag ett tag dagligen visat bilder från Mostar, men det var ju i Sarajevo jag var. Jag vill nu låta er se några kända och mindre kända vinklar av staden, de flesta i eller i närheten av Baščaršija. En duggregnig och lite småkylig dag gick jag längs den inte alltför snarfagra gatan Petrakijina och fick mig det här tehuset utpekat: Franz & Sophie, ja, många namn här rycker i historiens trådar. Det här är det bästa stället i hela Sarajevo, ja, kanske i hela Bosnien, för en teälskare. Vi gick inte in för vi hade andra mål, men jag ville lägga det på minnet, så jag tog en bild.

bild1-45

Ja, det där andra målet var frukt- och grönsaksmarknaden, där det trots kylan gick ganska livligt till.

bild2-46

Sedan gick jag på egen hand lite turistiskt i Baščaršija. Jag letade mig till den berömda brunnen Sebilj och gladde mig åt att platsen omkring inte längre var en byggarbetsplats, som den var förra gången jag var här. Det var fint och tyst.

bild3-45

Jag hade en idé om att försöka köpa en riktig bosnisk ćilim-matta (”kelim” på turkiska), så jag tillbringade en rätt lång stund på en mattmarknad och tittade och kände på matta efter matta, men de flesta var inte bosniska, så jag skjuter upp detta till nästa besök i trakten – då ska jag till Visoko, där det bästa hantverket ska finnas.

I stället drack jag kaffe och åt baklava, även om det nog inte var i kaféet på bilden här. I alla fall är jag inte säker.

bild4-46

En kväll gick vi till ett underbart ställe: kafé, bar, vinstuga, vad var det? Allt och lite till kanske. Nej, jag minns inte namnet, men jag vet att jag vill dit igen. Vi har många bra ställen här i Zagreb, men något sådant finns inte:

bild5

Mostar i minnet

Egentligen var jag bara några timmar i Mostar och kallt och grått var det, men ändå har upplevelsen bitit sig djupt in i mig. Jag gick omkring – i idealiskt sällskap – i mina föregripande minnen och minnena av mina drömmar om hur det en gång skulle vara att komma dit. Cirklar kanske – lite som halva brovalv. Mostar är betvingande. Det är svårt att höja rösten mot något så stillsamt mäktigt.

bild1-45

bild2-45

bild3-45

bild4-45

Möte med Mostar

I Mostar talar stenarna till dig. Det är en stad att nalkas långsamt i andakt. Jag hade sett bilder av Mostar förr, oändligt vackra bilder, men detta att möta staden i verkligheten var något mycket djupare. Till och med vykort och souvenirer i gathörnen såg ut som heliga ting. Det var en mulen dag och jag tror att det var bra. Stenen blev mer sten på det sättet och allting mer inåtvänt och slutet, tyngre och allvarligare. Hela staden är en helgedom med floden grönskimrande i sitt innersta.

bild1

bild2-45

bild3-45