(De senaste dagarna – och inte minst nätterna – har jag ägnat mig en del åt verbet kašljati, dess praktik och hur väl ordet passar till handlingen. Kašljati betyde alltså ”hosta”. I övrigt har jag arbetat och konstaterat att många av mina studenter lider av samma åkomma. Mycket oväsen alltså.) Men nu vill jag återkomma till min senaste bosniska resa, denna resa genom världarna och historien. På hemvägen någonstans efter Doboj skaffade jag mig ett nytt ”projekt”: Jag fotograferade stationsbyggnader och stinsar eller försökte i alla fall. Jag hade nämligen förvånat lagt märke till hur många flaggviftande män och även en del kvinnor, som bevakade också stationer som vi inte stannade vid, ja, vissa av de här små stationsskjulen tror jag faktiskt inte att ens det obetydligaste lokaltåg stannar vid, fast riktigt säker på det kan jag ju inte vara. Alltsammans gav mig en känsla av att åka bakåt i tiden, kanske femtio år, kanske mer. Och de där röda mössorna! Och ett visst magnifikt visslande som i gamla tjeckiska järnvägsfilmer.
Hela sträckan här går genom Republika Srpska och det var intressant att se att endast en minoritet av stationerna hade skyltar också med latinskt alfabet. Jag hade hört att det egentligen är obligatiskt att stationerna har skyltar med båda alfabetena i BiH.
Här följer fem bilder som inte blev helt misslyckade. Vi kan kalla dem projektets framsida.
Ukrina:
Vrbanja, om jag tyder bokstäverna rätt, stationen finns inte med i tidtabellen:
Omarska – en av det förra krigets värsta brottsplatser:
Prijedor – också med ett mörkt förflutet:
Dobrljin – gränsstationen mot Kroatien:
