Månad: september 2023

Och sedan en tid, kanske några veckor, ser många av våra dagar ut så här. Vi tar femman ut till Jarun om morgonen, söker upp vår speciella vik och låter sedan dagen gå: jag simmar lite då och då, solar, läser ett par rader, Miki ligger i vattenbrynet och skuggar både sig själv och änderna. Ibland ser vi fiskar. Vid någon obestämd tidpunkt tar jag fram vår medhavda matsäck som vi delar: bröd, ost, vindruvor och persikor. Någon gång emellanåt kommer en vän på besök i vår vik, men för det mesta är det bara Miki och jag. Kanske är jag tillbaka i mig själv men nog inte helt och det kommer att ta tid att lära känna denna nya – om det nu går, fast kanske behövs det inte.

En dag for vi till Tabor från vårt slott i skogsbrynet. Jag visste att jag varit i Tabor en gång i ett annat liv, då jag såg och hörde och kände. Kanske var staden nu lika vacker som då, kanske ännu vackrare. Marit tyckte om den och hundarna tog den på hundvis och upptäckte saker som människor aldrig får veta. Jag gick bredvid som en skugga eller som en urholkning alldeles nära livet men utan att kunna röra vid det. Bilden tog jag för att jag ändå inte hade givit upp hoppet om att en dag få tillträde till de levandes krets igen.

Två nätter i augusti bodde vi fem (två människor och tre hundar) i ett halvt förfallet men samtidigt märkligt välutrustat slott i ett skogsbryn nära den vackra lilla staden Tabor. Vi hade halva slottet med så många rum vi ville använda och med fler sängar än vi orkade räkna. Och det kostade just så lite att det inte går att minnas hur lite. Allt var som en saga utom jag som var där på besök från mardrömmen. Utan att riktigt kunna tro att det någonsin skulle gå att komma ur förgiftningens klor tog jag ändå några bilder för ”en framtid som skulle vara möjlig att leva i”. Under nätterna knäppte det i de gamla trapporna och utanför fönstren susade skogen.