Till Franz Marc

Den expressionistiske målaren Franz Marc var en nära vän till Else Lasker-Schüler. När han dog i första världskrigen 1916 – dagen innan han egentligen skulle ha fått komma hem – skrev hon dikten som finns under bilden här:


Franz Marc Die großen blauen Pferde

≈≈≈

Als der blaue Reiter war gefallen…

Griffen unsere Hände sich wie Ringe;-
Küßten uns wie Brüder auf den Mund.

Harfen wurden unsere Augen,
Als sie weinten: Himmlisches Konzert.

Nun sind unsere Herzen Waisenengel.
Seine tiefgekränkte Gottheit
Ist erloschen in dem Bilde: Tierschicksale.

≈≈≈

När den blå ryttaren hade fallit…

Grep våra händer varandra som ringar; –
Vi kysstes som bröder på munnen.

Harpor blev våra ögon,
När de grät: Himmelsk konsert.

Nu är våra hjärtan änglar utan föräldrar.
Hans djupt kränkta gudom
Har slocknat i bilden: Djuröden.

I mjukgrått ljus

Zlarinska med sina osköna hus i mjukgrått ljus ser inte mycket ut för världen, men här går vi bra, Londi och jag. Detta är gatan, detta är vandringen. Luften är mild, vindarna håller sig stilla, några duvor hoar från ett tak strax intill. Vi tar våra steg på vår väg in i det nya året. Just i denna stund behöver vi ingenting annat.

Lite om Kina igen

Igår pratade jag lite med min kinesiska kollega Wang om Europa och Kina, ja mest om Kina, eller så är det det jag minns bäst så här i efterhand. Först gick vi igenom maten: den är söt i söder, salt i norr och sur i väster – eller var det öster? Det fanns i alla fall bara tre väderstreck i Wangs ”matkarta”. Sedan fick jag veta vilka universitet som är bäst i landet när det gäller språkstudier, fast nu har minnet blivit suddigt, i alla fall nämnde Wang ett bra universitet i Beijing. Förresten sa hon Peking och jag Beijing och vi skrattade åt varandra och åt oss själva. Sedan sa hon att hon var bäst i hela skolan där hon gick. Ja, smålog hon, så var det, och det kan man väl också säga då. Sedan berättade hon att hon egentligen aldrig passat in i KIna (hon är från det salta norra Kina, fast hon slutade äta den salta maten i sina tidiga tonår, när hon fick veta hur skadlig den var), eftersom hon vill vara sig själv helt och hållet och i Kina är det svårt att ha en avvikande mening eller ett avvikande sätt, allting är inriktat på gruppen. Här i Europa är det lättare att vara annorlunda, fast Wang brukar ändå säga vad hon tycker också i Kina, även när det inte fanns någon som håller med. Men politik pratar hon aldrig om i Kina, det går inte.

Mehr Meer – jag börjar läsa

Nu har jag äntligen fått den i händerna, Ilma Rakusas roman Mehr Meer, som jag blev så gripen av när hon läste ur den här i Zagreb i början av förra sommaren. Nej, den är inte min, den är lånad av en vän, men så småningom ska jag skaffa mig ett alldeles eget exemplar.

I de få kapitel jag hittills har läst – jag kommer att läsa den här boken mycket långsamt – har jag rest en sträcka med Rakusa i hennes barndoms landsändar. Så här inleder hon på ett ställe mitt i något annat:

Den Osten Europas, über den sich das Netz der Familiengeschichte breitet, habe ich kreuz und quer bereist, meistens auf Schienen.

(Det östliga Europa, där min familjehistorias nät breder ut sig, har jag färdats igenom kors och tvärs, mest på skenor.)

I kapitlet ”No memory” , som handlar om ett återbesök i den lilla födelsestaden Rimavská Soboto (nu i Slovakien, vid andra tider i andra länder) fastnar jag särskilt vid den här korta meningen:

Ich erkenne den Reiz der Übersichtlichkeit: in diesem Karree geht keiner verloren.

(Jag blir varse överskådlighetens tjusning: Inom denna fyrkant går ingen förlorad.)

Ja, ni ser, hon går nästan inte att översätta och när jag en gång ger mig in på att översätta den här boken på riktigt, så ska det bli något helt annat än de här små matta försöken!

Det här är alltså egentligen inte någon roman, det är ett slingrande poetiskt minnesspår, där varje ord har sin utvalda plats. Detta säger jag och vet jag, trots att jag ser att hon ibland låtsas vara slapp och slarvig och skriver ”etc, osv, vad vet jag”. Men hon lurar mig inte med sådana enkla finter.

Fundering kring hårtvätt

Ibland när jag stannar upp och försöker fixera mina stämningar mitt inne i ögonblicken, upptäcker jag underligheter, inga intressanta egentligen, men utan tvekan underligheter. Att tvätta håret är till exempel en vardaglig syssla som de flesta någon gång måste ta itu med. Hur ofta man gör det beror på hår, läggning, tillfällig belägenhet, omgivning och säkert ytterligare några saker. En vanlig intervall ligger någonstans mellan ett dygn och en vecka, tror jag, och jag är ganska vanlig. Och ändå är jag nog lite konstig just här. För några veckor sedan stannade jag upp mitt inne i en banaltrivial tanke som rörde nästa hårtvätt. ”Jag borde nog tvätta håret nu”, tänkte jag eller hade jag just tänkt inför mitt inre observerande öga. Och vad såg jag då? En stark känsla av olust, en vilja att smita undan blandad med en ”insikt” om att det nog vore bäst att få det gjort. Efter denna ”mikrostudie” av mitt förhållande till beslut om hårtvätt har jag haft en förhöjd uppmärksamhet riktad mot mina stämningsförlopp i samband med just denna aktivitet. Och se – det är alltid likadant, alltid samma missmod, samma vantrivsel och de två vägarna: smita eller få det undanstökat. Sedan har jag upptäckt att det finns en brytpunkt just i det ögonblick då jag låter duschens vatten strila över huvudet. Fram till den punkten pågår en inre brottning mellan de två sidorna, en sur och olustig kamp, som sliter på humöret på ett överraskande intensivt sätt. Efter det ögonblicket är jag mentalt på ”den andra sidan”, det finns inga beslut att fatta, ingen kamp att utkämpa, det är bara att överlämna sig åt rutinerna, som med ett slags automatik följer varandra slag i slag, den ena tråkigare än den andra, men tanken är fri att syssla med annat och lämnar då på lätta vingar badrummets trånga värld.

Vad kan man lära av detta månntro? Inget kanske.