Blogg

Igår läste jag ut L’ebrea errante av Edgarda Ferri. Bokens tema är mycket intressant och engagerande. Det handlar här om judarna i 1500-talets Europa, om förföljelse och fruktansvärda övergrepp. Historien börjar i Portugal, där judarna vid denna tid tvångsdöptes och tvångsomvändes till kristendomen, ofta var det deras enda överlevnadsmöjlighet. Och ändå framstod regimen i Portugal som mildare än den i Spanien. Så småningom blev emellertid läget för de portugisiska så kallade ”marrani” ohållbart: deras egendom beslagtogs, många brändes på bål. Huvudtråden i boken skildrar den oerhört rika portugisiska judinnan Grazia Nasis liv, hur hon använder all sin kraft och stora delar av sin förmögenhet för att rädda de portugisiska judarna från undergången. När hennes man dör tvingas hon att fly från Portugal tillsammans med dottern, som hotas av ett tvångsgiftermål med en kristen man.  De två flyr först till Antwerpen och sedan vidare till Venedig och Ferrara för att slutligen nå fram till Istanbul, där de får en fristad.

Temat är oerhört viktigt och säkerligen intressant för alla som någon gång funderat på hur de europeiska judeförföljelserna egentligen uppkommit. Boken ger inte svar på denna fråga, men den beskriver en hel del typiska förlopp och situationer i renässansens Europa.

Tyvärr är bokens form inte helt lyckad: Det rör sig om ett slags hybrid mellan en roman och en redovisning av historiska fakta och händelseförlopp. Det som främst saknas är en känsla av närvaro; jag hoppades att få lära känna romanpersonerna, åtminstone huvudpersonen, men man kommer så gott som aldrig nära henne, hon förblir ett namn som Ferri fäster ett knippe egenskaper och handlingar vid. Boken innehåller också för många, ibland nästan ändlösa, uppräkningar. Första gången en sådan uppräkning dyker upp, gör den i och för sig ett suggestivt intryck – det är i första kapitlet, där läsaren får uppleva hur nyheten om Francesco Mendes’ (Grazia Nasis man) död sprids genom Lissabons gator och gränder. Man får följa med i hur budskapet liksom på egen hand färdas genom luften från yrkesgrupp till yrkesgrupp, från kvarter till kvarter. Det är fart och flykt över det hela och man märker knappast att denna beskrivning sträcker sig över flera sidor. Greppet förlorar emellertid sin fräschör när det dyker upp i det ena sammanhanget efter det andra – det rör sig till exempel om uppräkningar av varor i Venedigs hamn eller av lyxartiklar vid sultanens hov. Författaren använder liksom all sin energi till att teckna bakgrunden, medan hon lämnar förgrunden tom eller i det närmaste tom. Intressant i sammanhanget är den ymniga förekomsten av ”imperfetto”, ett tempus i italienskan som används just för att beskriva och måla upp bakgrunder, men däremot inte för att föra handlingen framåt.

Baktill i boken finns en omfattande bibliografi, 38 verk nämns. Några exempel är: ”Les Juifs en France, en Italie et en Espagne” (I. Bedarride), ”Gli ebrei a Venezia” (G. Cozzi) och ”Gli ebrei nel mondo islamico” (B. Lewis). Här finns oerhört mycket att inhämta och begrunda, föreställer jag mig.

Jag tycker alltså inte att hybridgenren är helt lyckad, men boken, inklusive hela den rika bibliografin, skulle kunna vara en riktig guldgruva av stoff för en gripande roman eller också kan den erbjuda ett omfattande material för ett stramare historiskt dokument.

I bakgrunden läser jag ivrigt vidare i Klara Johansons ”Brev” och då och då gör jag återblickar i ”Det speglade livet”. De första raderna i det första kapitlet, ”Den unge Werther”, i den boken lyder så här:

Mitt i en övermodigt fager aprilvår, vars leende man inte tordes tro och som man njöt likt en straffbar lycka, utlades i svenska boklådsfönster den vårligaste av romaner – ”Werthers lidanden”, ånyo översatt.

Under kapitelrubriken finner man ett årtal, 1912, det är alltså under början av år 1912 som Klara Johanson här vandrar omkring i vårljuset bland boklådorna och tar upp ”Den unge Werthers lidanden” i sin hand.

Hon uppehåller sig en stund vid romanens tillkomst och inordnar sedan Werthergestalten bland andra romanhjältar:

Hack i häl efter prins Hamlet och den ädeltosige spanske riddaren vandrar Werther genom tiderna, en yngre och spensligare broder, den rena prototypen för högsint rebellisk och dåraktigt anspråksfull ungdom.

Hon fortsätter med en liten analys av Wertherfiguren:

Det går genom figuren en fin och hemlig fog som förbinder två disparata naturer: en strålande och rik livserövrare, makters och mänskors gunstling, med en förgrämd, utarmad hypokonder. Goethe med Wilhelm Jesusalem!

Självmordets roll i romanen kommenterar Klara Johanson så här:

Genom en magisk synförvändning tvingar oss diktaren att acceptera Werthers pistolknall som den logiska lösningen av ett ödesproblem, medan den i själva verket är historiens punctum saliens och från begynnelsen dirigerar den sinnrikt tillrättalagda utvecklingen.

I slutet av kapitlet befinner sin Klara Johanson i Goethes Wetzlar och ”Den unge Werther” mynnar ut i dessa rader:

Men på gator och stigar möter man ånyo ynglingen med Goethedragen och Jerusalemkostymen, den evigt levande, och romanen börjar omigen, ty man slipper inte ur trollringen förrän man sista gången träder ut genom stadsporten med riksstadsvapnet och Lahnbron bär en åter till den sig så kallande verklighetens platta mark med dess järnbana och fabriker.

Hos Agnes hittade jag idag ett intressant inlägg som tar avstamp i en DN-artikel om litterär översättning i Sverige och den ojämna fördelningen som råder mellan de språk som översättningarna görs från. Kort och med endast en lätt överdrift sagt: nästan allt som översätts till svenska idag, översätts från engelska. Detta bland annat för att det ”finns en inställning i Sverige att det räcker med att kunna engelska”, kan man läsa i DN-artikeln. Vid första anblicken ser det här ut som en paradox: Vi översätter bara från det språk vi kan (lite tillspetsat sagt). Men egentligen är det kanske inte så paradoxalt som det ser ut. Kanske kan man förklara förhållandet så här: Många svenskar kan relativt bra engelska, svenska medier är fokuserade på den anglo-amerikanska världen, svenskar är mycket intresserade av USA, England och Australien. Intresset är alltså kanske lite större än språkkunskaperna (det är i alla fall betydligt lättare att läsa böcker på svenska, tycker många): Svenskar vill veta mer om och uppleva mer av den angloamerikanska världen, men svenskan är ändå det språk som man läser mest friktionsfritt på.

Men hur är det då, vet svenskar inte ganska mycket om till exempel Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien eller om Polen och Ungern? Finns det verkligen inte ett intresse för hur man lever och tänker i exempelvis andra europeiska länder eller i andra delar av världen också förstås? Det är trots diverse förklaringsförsök (i dagens DN-artikel eller på andra ställen) för mig ändå en gåta att så lite litteratur från andra sfärer än den engelsktalande släpps in i Sverige. Är det förlagen som hela tiden lever och verkar enligt principen att ta det säkra före det osäkra? Eller vad menade till exempel Svante Weyler, när han höll föredrag på Centrum för Tysklandsstudier på Södertörn i våras, då han berättade att det översätts tio gånger så mycket från svenska till tyska som tvärtom? Var det en signal om att han vill (men inte kan / men ännu inte kan) ändra något principiellt i Norstedts produktion? Det ska bli intressant att se om det inträder någon förändring inom
de närmaste åren.

Om vi tittar i DN-artikeln igen, så ger Peter O Nilsson, redaktör för "Kulturnyheterna" i SVT detta som en förklaring till den engelskspråkiga dominansen:

Produktionshastigheten kräver att vi väljer från det utbud som finns nära. Och det är de anglosaxiska och svenska författarna som förlagen väljer att ta hit.

Förlagen alltså igen… fast nog ser formuleringen besynnerlig ut.

Låt oss gå vidare i DN-artikeln. En bit längre ner står det att Jonas Thente, ansvarig för bokrecensionerna i DN, inte tycker att det stämmer att det i första hand är engelskspråkig litteratur som recenseras:

Det är lögn. Däremot är den litteratur som ges ut på andra europeiska språk som regel smalare än den angloamerikanska. Så i stället för en vanlig recension beskrivs den ofta i en essä eller ett introducerande paket.

Jaha. Smalare.

Är det TV styr svenskarnas intresseinriktning mot det angloamerikanska? Antagligen delvis, men borde inte det intresset snart vara tillfredsställt? Åtminstone så att man skulle kunna börja ”variera kosten”? Eller är det bara det välkända som kan väcka vår nyfikenhet? Det låter underligt.

Kan förhållandet bero på rena tillfälligheter? Bland förlagen vågar kanske ingen (eller nästan ingen) för att ingen annan vågar. Eller vanan: det är så här, så så här kommer det att fortsätta att vara…

PS För övrigt berör gårdagens inlägg på Errata också frågan om översättning och kulturutbyte.