Blogg

 Under morgonen har jag släpat in ett byte här under pausträdet, ja, egentligen är det två. Det är ”Buddenbrooks” av Thomas Mann och ”Die Verwandlung” av Franz Kafka. (Här är det kanske bäst att sluta läsa för dig och dig och…) Nej, jag försöker inte säga att de liknar varandra, jag vill bara säga att båda får mig att skratta på ett särskilt sätt. I ”Buddenbrooks” skrattar jag i första hälften och gråter i den andra. I ”Die Verwandlung” är skrattställena mer lömskt inströdda bland allvarspaniken. Det här är böcker som liksom vrider om hjärtat på mig – de spänner vänligt/elakt ögonen i mig och säger – med helt olika tonfall och röster – ”keep it or leave it”. Ja, keep – de stannar kvar för alltid.

Ada Negri (1870-1945) var för mig knappast mer än ett namn tills jag läste Klara Johansons essä om henne i ”Det speglade livet”. Under sommaren har jag letat efter hennes diktsamlingar i Pesaros bokhandlar. Jag fick inte tag i någon hel diktsamling, men jag hittade två små diktantologier ”Mia giovinezza” och ”Poesie”. Baksidestexten på ”Mia giovinezza” lyder så här i min något fria översättning:

Ada Negri är Italiens viktigaste kvinnliga poet, den första kvinnan som fick ta plats i Italienska Akademien. Med sin diktning och sitt fängslande och dramatiska levnadsöde har hon fascinerat generationer av läsare. Under sin livstid upphöjd men också smutskastad av litteraturkritiken, som försökte pressa in hennes lyrik i trånga ideologiska scheman (i ungdomsåren var hon ”den röda jungfrun”, vid mogen ålder ”fascismens musa”), kom hon efter sin död att glömmas eller censureras. I dagens Italien vänds på nytt blickarna mot hennes verk.

I hennes dikter möter vi skildringar med ett alldeles eget tonfall, skildringar av arbetets värld, av kvinnans villkor och av ungdomen som aldrig dör hos den som är öppen för livets mysterier.

Baksidestexter låter som de låter, men någon vink kan väl den här ändå ge. Jag befinner mig ännu i de allra första upptäckartagen, så jag drar mig för att skriva en egen text om henne. Jag tänker nu visa er två dikter ur diktsamlingen ”Il libro di Mara” (1919):

Il muro

Alto è il muro che fiancheggia la mia strada, e la sua nudità
rettilinea si prolunga nel infinito.

Lo accende il sole come un rogo enorme, lo imbianca la luna
come un sepolcro.

Di giorno, die notte, pesante, inflessibile, sento il tuo passo di
là dal muro.

So che sei lì, e mi cerchi e mi vuoi, pallido del pallore marmoreo
che avevi l’ultima volta ch’io ti vidi.

So che sei lì: ma porta non trovo da schiudere, breccia non
posso scavare.

Parallela al tuo passo io cammino, senz’altro udire, senz’altro
seguire che questo solo richiamo,

sperando incontrarti alla fine, guardarti beata nel viso, svenirti
beata sul cuore.

Ma il termine sempre è più lungi, e in me non v’è fibra che non
sia stanca;

ed il tuo passo di là dal muro si scande a martello sul battito
delle mie arterie.

Muren

Hög är muren som sträcker sig längs min gata och dess nakenhet
löper rak mot oändligheten.

Solen tänder den som ett jättelikt bål, månen gör den vit
som ett gravmonument.

Om dagen, om natten, tunga och obevekliga, hör jag dina steg
på andra sidan muren.

Jag vet att du är där, du söker mig och vill nå mig, marmorblek
som du var när jag sist såg dig.

Jag vet att du är där; men jag finner ingen dörr att glänta på och ingen
öppning kan jag gräva mig.

Sida vid sida med dina steg går jag, utan att höra annat, utan att följa
annat än det enda lockropet,

och jag hoppas att möta dig igen till sist och se ditt ansikte och falla,
lycklig, till ditt bröst.

Men målet glider allt längre bort och i mig finns ingen enda fiber,
som inte är sliten av trötthet;

och dina steg på andra sidan muren dunkar som en hammare
i takt med pulsen i mitt blod.

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Il colloquio

Quando ti avrò raggiunto sulla sponda del fiume di luce

e tu mi chiederai che ho fatto tant’anni senza di te,

io ti risponderò: ”Ho continuato il colloquio.”

Tu riderai per dolcezza tutto il riso de’ tuoi bianchi denti,

e cingerai le mie spalle col tuo gesto securo di despota.

E lungo i prati di viole che fioriscono solo pei morti

continueremo il colloquio.

Samtalet

När jag en gång når fram till dig vid ljusflodens strand

och du då frågar mig vad jag gjort under alla dessa år utan dig,

kommer jag att svara dig: ”Jag har fortsatt vårt samtal.”

Då skrattar du ömt dina vita tänders fulla skratt

och tar mig om axlarna, säkert med din härskargest.

Och bort över ängen med violer som blommar bara för de döda

fortsätter vi vårt samtal.

Ada Negris dikter når utan svårighet fram till mig genom de många åren. Mina lite tafatta översättningar når kanske inte fram till er som läser det här. Vill någon ändra och förbättra något, så kan jag bara tacka. Här följer nu till sist en dikt som jag inte kan lokalisera till någon bestämd diktsamling. Den är som de båda andra följd av ett översättningsförsök från min sida:

Forse

Se tu m’incontrerai
nell’altra vita, il tanto amato sguardo
più non si fisserà, forse, nel mio.
Mi sfiorerai senza vedermi, assorto
e grave, ed io non oserò chiamarti.
Né mi verrà dolore
da cio. Tutto sarà memoria
e senza peso. Tutto che nel mondo
fu, sarà nulla: polvere di stelle.

Kanske

Om du en gång möter mig
i det andra livet, kommer, kanske,
den älskade blicken inte att fastna i min.
Du snuddar vid mig utan att se mig, försjunken,
allvarlig och jag vågar inte kalla på dig.
Inte kommer jag att känna smärta
för detta. Allt kommer att vara minnen
och utan tyngd. Allt som varit i världen,
är då ingenting: stoft av stjärnor.

För någon dag sedan tog jag upp några flikar ur Wertherkapitlet i Klara Johansons ”Det speglade livet” här under pausträdet. Idag har jag bläddrat några kapitel framåt till kapitlet ”Benedetto Croces Goethestudier”. En bit fram i detta kapitel beskriver Klara Johanson den bekante napoletanske litteraturkritikerns Fausttolkning på ett både uppfriskande och omskakande sätt. Croces läsning är fascinerande genom att den har fokus riktat mot Gretchengestalten och inte mot Faust och Klara Johanson lyckas sammanfatta detta med några genialiskt enkla och klara pennstreck. ”Vilken poetisk bedrift vore för hög att tilltros det underbarn som gestaltade Margaretetragedin?”, utropar hon emfatiskt och länkar därmed över från ett stycke om Croces Wertherbild till hans tolkning av Faust:

Detta mirakel har ingivit den nyktre kritikern hans djupaste och gripnaste analys. Med andäktig hänförelse bevittnar han hur det kondenserat krassa handlingsförloppet blir lysande transparent, hur det genomstrålas av en själ som vaknar, virvlas in i den bittraste nöd och under bittraste botgöring stiger till en övervärldslig rymd förbi skarprättaren, älskaren och djävulen – ett mysterium som faktiskt och ofrånkomligt sker inför våra ögon i några knappa scener av rödaste realism. Att Gretchens förförare bär det berömda namnet Faust är egentligen ett accentfel: det skänker honom med sin fantastiska gloria en vikt som alls inte motsvarar hans avgjort sekundära plats i sorgespelet. Han bär sig inte annorlunda åt än vilken Heinrich eller Franz som helst, menar Croce.  Men en vanlig Heinrich skulle aldrig kunnat bli så dramatiskt underlägsen som denne häxmästarskyddsling, vilken inom den trygga ringen av svart magi kostar på sig en lyx av sinnliga och andliga stormar, deklamerar bedårande och förblir sig lik, under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.

Jag tvingas att läsa om Fausttagedin (för sjuttonde gången?) med ett nytt fokus, denna gång med Gretchen som huvudperson. Tragedin djupnar, Gretchen är inte längre en brännande korspunkt på Fausts väg genom tillvaron, tragedin är helt och hållet hennes.

I slutet av kapitlet tar Klara Johanson upp ännu en crociansk ”mothårsläsning” av Faust – hon skildrar Croces förhållande till Wagnergestalten i Faust. Wagner är ju Fausts föraktade och på ett löjeväckande pedantiskt och konventionellt sätt bildningstörstige famulus. I slutraderna förbinder Klara Johanson – som ett extranummer vid sidan om – på ett fyndigt sätt Croces bild av Wagner med bilden av den typiske Goetheforskaren:

Men även Croce har nästan begått ett poem, i det förtjusande, skälmska och ömma kapitlet ”Il pedante Wagner”. Bredvid Gretchen är denna försmädade bokmal hans älskling, han överhopar honom med karesser och skildrar honom med bevekande vältalighet som den intagande själ en Faustbiten läsare aldrig ger sig ro att varsna. Om Faust i sin geniala nervositet hutar åt en stackars famulus, vad ger oss rätt att lägga sten på börda? Oss generar ju inte hans förnumstiga prat utan skänker oss tvärtom kostlig njutning, och det är arrogant vårdslöshet att förbise med vilken sublim rättvisa diktaren har uppställt mot sin irrande och olustfulle titan denne anspråkslöse, taksamme, trofaste tillbedjare av såväl traditionell vetenskap som dess lysande föraktare, Faust. I denna veka och soliga stämning synes Benedetto Croce mogen att sluta hela Goethefilologskrået i sin kollegiala famn.