En dag kom en man till mig. Han höll en bunt papper i ena handen. Han berättade att varit hos ett medium som sett honom i ett tidigare liv. I detta liv hade han levt i Dresden under 1800-talet och han hade varit författaren Ludwig Wolfgang. Pappren han höll i handen var en kopia av en bok han skrivit. På försättsbladet stod att läsa: ”Das Thor des Paradieses. Dichtung von Ludwig Wolfgang. Wien. Druck und Verlag von Kreisel und Gröger. 1897.” Mannen, som en gång varit Ludwig Wolfgang, berättade att hans tyska var skral och att han hade svårt med frakturstilen, men att han väldigt gärna skulle vilja veta vad som stod i boken. Vi kom överens om att jag skulle översätta den. Jag fick några månader på mig och vi avtalade också ett pris. När han gått började jag bläddra i pappren och så kastade jag mig in i arbetet. Någon dag senare ringde mannen och talade skamset om att hans fru inte var med på projektet och att jag kunde sluta med översättandet, fast jag fick behålla boken och göra vad jag ville med den, sa han. Här är nu de första raderna i boken:
Paradisets port
Dit vår gamla jords
Högsta höjder kämpande strävar
Upp mot himlen, där ligger landet,
Där stod en gång – enligt heliga sägner –
Människosläktets vagga.
Blomstrande ängder
Vid foten av isklädda berg.
Klara alpbäckar forsar;
Över mörka granklädda branter
Störtar de ner i skummande vattenfall,
Ilar ner till den stora floden,
Vars härliga stränder
Pryds av platanlundar gröna.
Där låg under gråaste forntid
En stor och folkrik stad.
Vilken underbar historia. Nästan synd att använda den till en kort bloganteckning – jag kan ana en roman (flera olika genrer möjliga) eller en film i fortsättningen. Fundera på det!
Bengt: Om du vill kan du få hela historien (i originalversion), kanske kan du forma en roman eller film ur den.(”Ramberättelsen” har du ju fått.) Själv känner jag att jag inte klarar att gör något sådant. Redan översättningen är krävande; jag har bara gjort några sidors råöversättning (originalets rytm är dessutom lite knölig och tempusväxlingarna lite nyckfulla). Här får du ett litet stycke som smakprov. Den första personen som får lite kontur i berättelsen, kungasonen Nanda, gör här sitt inträde:
Som inför besynnerliga gudabilder
Vilka tronar i dystra klippklyftor
Där du skådar det ljuva iklätt det skrämmande
Det höga missformas till grimaser
Fann sig Nanda inför det rörliga,
Brokiga livets vildhet
Och han häpnade inför
Dess motsägelser och gåtor.
Den otäcka bilden av livet
Betrycker och förlamar hans hjärtas kraft.
I stället för att ge sin ungdoms
Sagokraft i livets tjänst
Och för själens höga mål
Och i het och modig kamp
Sött blöda ur djupa såren
Höll han sig borta ifrån dagens virrvarr
Och likaså från dagens himlaglans
Kämpande mot villfarelsens bilder
Ensam, bortvänd från världen.
Och som om tillvarons frukter
Förvandlades till stoft genom ägande
Bävar han inför att göra dem till sina
Och han flyr ej blott bort ifrån
Livets val, kamp och villfarelser, skuld och pina
Utan också från sin glädje.
Visserligen sände sköna stjärnor
Blida sitt milda ljus
Över hans unga livs dystra stig.
Dock gladde han sig inte över
Dessa milda kärleksstjärnors skimmer.