Tidningsspråk

Rubriken här ovan skapar eventuellt förväntningar på ett hånfullt eller i alla fall kritiskt uttalande om tidningars språk, men jag har ett helt annat ärende. När jag läste SvD idag, så hittade jag två små passager i två olika artiklar som fångade mitt intresse av rent estetiska skäl. Så här väl skrivs alltså allt emellanåt texter, som man som läsare oftast bara stormar igenom för att ta till sig lite nytt. Den ena texten är en kolumn skriven av Cordelia Edvardson. Eftersom jag här bara är ute efter själva formen, så går jag inte alls in på innehållet.Titta här så säkert texten rinner fram:

Nej, jag förnekar visst inte att det utspelas tragedier även i Sverige. Ett lidande är ett lidande, är ett lidande – och bar den som bär skon vet hur och var den skaver. Men ibland kan man väl få lov att glädjas åt att få leva i ett land där pinan och plågan inte är regeln utan undantaget.

Och så här suggestivt formulerar Marian Radetzki ett avsnitt i sin helsidestext:

Om trenderna förlängs kan vi skönja en framtida värld där den överväldigande majoriteten av människor samlats i städer; där en mycket fåtalig landsbygdsbefolkning bedriver ett intensivt och högproduktivt jordbruk på begränsade arealer; där ytterligare begränsade områden utanför städerna nyttjas för rekreation; och där resten av världen återlämnas till naturen, som successivt återställer något som påminner om det ”ursprungliga” tillståndet. Den nattlige flygresenären kommer att se jättelika kluster av ljus, ibland förbundna med pärlband av ljuspunkter längs transportlederna, men därutöver i huvudsak mörker.

Sedan är det en annan sak att form och innehåll kanske egentligen inte kan skiljas från varandra och betittas separet, men det är, för att falla tillbaka på ett Fontanecitat, ”ein zu weites Feld”…

Kommentera