För att anknyta lite till den diskussion som inleddes igår här under pausträdet väljer jag att sätta in en text som låter oss fundera lite kring begreppet ”bildning”. (För övrigt kanske något vi kan ta upp i ett framtida semantiskt talko – någon gång när hösten tagit över.)
I slutet av ”Det speglade livet” finns ett avsnitt som Klara Johanson har givit namnet ”Reflexer”. Här låter hon tankarna vandra ganska fritt mellan olika frågor och funderingar. Det finns ingen kapitelindelning som i boken i övrigt, på sin höjd spränger hon in en blankrad här och där. Om bildning och vad det innebär att vara bildad skriver hon:
En mänska som bildar sig får med var dag allt lättare att lära och allt svårare att ”glömma”. Hon måste rymma massor av det som fåvitskt nämnes minneskunskap och som hos henne är något helt annat. En bildad mänska rör sig ledigt och med njutning i en värld som hon upptäckt och där hon jämt upptäcker nya trakter eller detaljer, som inte överraskar utan genast röjer sitt sammanhang med det redan genomforskade. Ett isolerat faktum finns inte mer för henne, varje okänd glosa berättar till vilket språk den hör.
Det förefaller mig som hade jag just nu börjat bilda mig. Lever jag om tio år kommer jag att tro detsamma då. Lite orätt gör jag mig ju, ty jag har åtminstone sedan fyraårsåldern hållit på med förarbeten.
Fint skrivet. Bildning handlar ju nånstans om synapser som går i varandra, till en praktfull härva av sammanhang.
Ja, Klara Johanson är en både originell och rolig tänkare. jag läser bok efter bok av henne med stigande entusiasm.