Längs Lamone

Också den här sommaren strövar Londi och jag längs Lamone under tidiga morgnar, innan solhettan blir för stark.

Just på det stället där man kommer upp på flodbanken från persikogården La Curbastra kan man se Faenzas torn avteckna sig mot himlen. Vi går alltid uppströms från reningsverket – il depuratore – räknat. Hur tidigt vi än går ut, så är det alltid några pensionärer ute i sina odlingar, mest är det små knotiga gubbar. De kommer dit på cyklar, mopeder, vespor och i små skåpbilar och de ger sig av igen när hettan kommer. I kvällssvalkan är de där igen.

Dessa små gubbar är ett särskilt slag av kolonister, landet här är fritt, den som vill får odla marken och det växer bra, det ser jag. Täpporna ligger tätt, men det finns plats för fler odlare. På några ställen kan man se en odling stadd i förfall, kanske har kolonisten blivit sjuk eller helt enkelt för gammal, men snart kommer någon annan säkert att ta vid.

Vi stannar alltid en stund hos Agostino, som vi känner sedan förra året. Han visar mig sina druvor och vi pratar lite. Druvorna är skimrande guldröda.

Han berättar att han har en släkting som bor i Oslo. ”Lassù piove sempre”, säger han, ”däruppe regnar det alltid”. ”Ja, det är väl sant”, säger jag lite trevande. Fikonen är inte mogna ännu, men om jag stannar till mitten av augusti, så ska jag få några.

Carlo, som har täppan intill, ser på mina bara fötter och säger något muntert uppskattande. Carlo är lång och stor och måste ha varit en ståtlig man när han var yngre.

Londi och jag går barfota – ja, hundar går väl alltid barfota – för skor blir bara förstörda i den dammiga torra flodleran. På ett ställe där floden är lite djupare tar Londi ett dopp. Jag kastar i en pinne och så hopp i! Snabbt är hon uppe igen.

Agostino säger förresten att Lamones vatten har sjunkit på de sista tjugo åren – det är för att man har börjat odla kiwi längre upp utmed floden och kiwi behöver väldigt mycket vatten. Man får extra EU-bidrag för kiwi. Agostino skakar på huvudet och säger att floden var mycket mäktigare och vackrare förr.

Vi går vidare längs långa tomatplanteringar. Tomaterna lyser övermodigt röda i morgonljuset. En liten gubbe med svarta pepparkornsögon och nästan tandlös mun kommer ut mellan tomatspaljéerna. Han ser på mig och ler hemlighetsfullt: ”Förr kom man hit till flodbanken för att älska”, säger han. Sedan håller han fram en påse och bjuder mig att ta en tomat.

Vi går ända fram till bron där man kan se Faenza-skylten titta fram mellan buskarna – på det här stället verkar det som om staden inte alls finns. Här har rosmarinmannen sin odling. Jag har bara hört talas om honom. Alla hans små täppor är omgivna av rosmarinhäckar – rosmarinhäckar höga som i en törnrosasaga: Törnrosa – Rosmarina.