Blogg

Brev till Sigrid Fridman 14.7 1928

![Bremer](/wp-content/Bremer.jpg @alignleft)Efter ett sommaruppehåll i läsandet av Klara Johansons ”Brev” är detta nu i full gång igen. Jag tog visserligen med mig boken till Italien, men det blev inte mycket läst i den, annat trängde sig emellan. Nyss fastnade jag på ett ställe i ett brev till skulptrisen Sigrid Fridman. Det är daterat så här: Bokrummet 14.7.28. Och här är stället som snärjde mig:

Jag håller alltjämt på att ”arbeta” på ett besynnerligt vis, utan ett spår ännu av synligt eller ens föreställbart resultat; det består – utom hopplockande av eventuellt material – i ett envist fasthållande vid tvångsidén att någonting måste göras i denna sommar. Jag får lov att gripa mycket hårt i denna fantasi för att kunna bevara den; stunderna av slappande är fulla av äckel. Om jag kunde vara min egen förläggare och tryckare ändå – det gör mig kallsvettig att utsättas för dessa grova världsligheter. Ja, jag vet vad du tänker nu, och du har absolut rätt, men det hindrar inte att jag sargas av mitt speciella lilla skoskav.

Och en halv sida längre fram:

Ja idéer till utsökta böcker kan man få gratis hos mig, men vill någon vara så god och göra tulipanarosor?

PS Sigrid Fridmans skulpturer ansågs (anses ännu på sina håll?) som mycket kontroversiella. Klara Johanson kämpade under många år hårt för att få hennes konst erkänd.

Mosaiker

En het julidag styr vi kosan till Ravenna. Efter en halvtimme är vi framme. Redan på förmiddagen börjar luften i gränderna tjockna. Det blir en lättnad att stiga in i San Vitales svalka. Basilikan är från 500-talet. Jag har läst att den är åttakantig, men utifrån ser den labyrintisk och nästan oändlighetskantig ut. Där inne råder ett behagligt halvmörker och det är mycket tyst – de ljud som uppkommer sugs liksom in i väggarna och prången. Jag tittar upp på Kristus i kupolen och låter sedan blicken vandra neråt, den fastnar på kejsarinnan Theodora på den ena sidoväggen. Hon är klädd i en praktfull, skimrande dräkt. Är det pärlor som hänger ner från hennes hår? Runt omkring henne står hovdamerna tätt intill varandra, alla med nästan likadana ansikten. Det är förbjudet att fotografera, men jag riktar kameran uppåt och tar snabbt (och klumpigt) en bild:

Theodora

Ser ni Theodora där till höger bland hovdamerna? (Titta noga och jämför med bilden i San Vitale-länken här ovanför.) Jag vänder kameran åt ett annat håll. En offerscen. Knips:

lamm

Och så en gång till, den här gången mot golvet: En ankaktig fågel, i hörnet skymtar min stortå i sandalen:

fågel

Vi går också in i Mausoleo di Galla Placidia strax intill, en liten dunkel blå grotta, där vakten spänner ögonen i mig så strängt att jag aldrig skulle våga rikta kameran ens mot golvet. Efter det promenerar vi en bit genom Ravennas småstadsmässiga, nästan byaktiga gator mot Sant’Apollinare Nuovo, där vi går in. Det härligt tomt och blankt därinne och, som i de andra byggnaderna, ganska mörkt. Nu har de andra fått nog, men själv är jag en mosaikvandrare eller mosaikpilgrim. Till exempel har jag gått och snokat bland mosaikerna i Aquileia i Friuli och i Monreale och Piazza Armerina
på Sicilien. Nästa år vill jag se Sant’Apollinare in Classe, det är alldeles intill Ravenna.

”Shall We…?”

Idag överlåter jag min plats här under pausträdet till sommarens andra gästskribent (Londi räknar jag inte som gäst, för vi lever ju så symbiotiskt att man ibland inte vet vems ord som är vems – eller vem som är hunden av oss) – min goda vän Michal Moskow:

“Shall We. . .?”

Shall we go to Petersburg,
somewhere north
of where I live?

Shall we go to Petersburg?
Cruises are cheap
in the bitter cold of winter.

And what if we don’t make it
all the way to Petersburg?
Get captured by an iceberg,

frozen to the sea?
Why, then we’ll live there
forever, caught in a moment

of bliss and ecstasy,
on the way to Petersburg,
a living ice sculpture in the dead of winter.

“On Surviving a Month in an American Suburb
Or: Environmentalism is Dead and Gone”

Trash trucks of the mind
empty my life every morning.

Four o’clock, and the rest
of the world sleeps

as the trash trucks lumber, roar,
stop, reverse with beep beep beeps

down the streets and alleys
between the houses and picket fences

emptying the cans where neighbors
have deposited their trash

picking up dumpsters at the
shop on the next street over

discharging them with clangs
that rattle against my head

emptying my bed of sleep
emptying my mind of thought

evacuating life so that finally
it will exist no more

buried under mounds of trash
compacted by the machines

crushed by what the perfect suburban
families have tossed away.

©Michal Moskow July 31, 2005

![Anne](/wp-content/MNjune05.jpg @alignleft)Michal Moskow lives in Göteborg, Sweden, and visits Minnesota in the U.S.A. often but doesn’t often stay in the suburbs.

Il fantasma di Trieste: fortsättning

I början av vistelsen i Pesaro läste jag ut ”Il fantasma di Trieste” av Enzo Bettiza. Jag gör ett litet tillägg här till det jag skrev om boken för några veckor sedan.

![Miramare](/wp-content/cast1.gif @alignleft)Berättartekniskt är romanen intressant uppbyggd, även om det egentligen inte är fråga om några direkt innovativa grepp – boken har två berättarröster: en konventionell berättare och en röst från huvudpersonen, Daniele Solospin, vars dagbok vi får läsa utdrag ur. Den konventionelle berättaren är huvudberättare och han kommenterar emellanåt också dagboksinslagen – det är han som håller i trådarna.

Romanhandlingen skulle ur en viss synvinkel kunna beskrivas som en kombination av förskjutningar av (minst) tre olika teman: ett historiskt, ett självbiografiskt och ett litterärt – första världskrigets utbrott, Bettizas uppväxt i Zara och Spalato och Thomas Manns ”Buddenbrooks”.

En kardinalpunkt i romanen är en tilldragelse som kan sägas var en variation på skottet i Sarajevo 1914 – attentatet på tronföljarparet är flyttat till Trieste 1913 och tronföljarparet är ersatt av tämligen bleka ”controfigure”. Händelsen får inga avgörande följder inom romanen, men det skapas en spänning som, för den som har åtminstone ett minimum av historiska kunskaper, pekar framåt mot krigsutbrottet.

Det är lätt att hitta spår av eller paralleller till Bettizas självbiografi ”Esilio” i ”Il fantasma di Trieste”. Miljön är visserligen flyttad från Zara och Spalato till Trieste, men familjekonstellationen har en hel del likheter, särskilt fadersgestalten och amman/barnsköterskan verkar nästan kalkerade på motsvarande gestalter i självbiografin. Tiden är flyttad från perioden kring och under andra världskriget till perioden mellan förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott.

Likheterna med ”Buddenbrooks” är slående – också i den triestinska romanen befinner sig en gammal inflytelserik köpmannafamilj på fallrepet. Den sista generationen har ingen alls begåvning eller lust för affärer och redan föregående generation har börjat tappa greppet. Vissa lite raffinerat ”sjukliga” drag går att återfinna hos Daniele Solospin precis som hos Hanno Buddenbrook.

Det här är en fascinerande roman med välgjorda personporträtt, spännande förlopp och miljöer och inte minst – intressanta samtal mellan romanfigurerna. Slutet är tyvärr lite ofullgånget, historien sipprar liksom bort i ingenstans till sist.

Senza sangue: Alessandro Baricco

![Baricco](/wp-content/baricco.jpg @alignright)”Senza sangue” av Alessandro Baricco är en formfulländad miniatyrroman, ett slags sinnrikt utsnidad silhuette. Romanen är möjligen lite livlös, eller för att anspela på titeln, lite blodlös i sin perfektion, men den är utan tvivel ett litet konstverk.

Navet som berättelsen kretsar kring är en hämdaktion, ett mord eller snarare två som förövas i anslutning till ett sedan en tid avslutat krig, möjligen rör det sig om spanska inbördeskriget. Inbördeskriget nämns aldrig uttryckligen och orterna där handlingen är små och okända med undantag för Cartagena (som i och för sig kanske också finns i något sydamerikanskt land) och möjligen någon till. En man som hörde till Francosidan (om nu mitt antagande om det spanska inbördeskriget stämmer) och hans minderårige son mördas brutalt i sitt hus på landsbyggden av tre män. En dotter, som fadern gömmer i ett slags litet lönnutrymme under golvet, klarar sig. Den yngste av männen upptäcker henne emellertid, men han låter henne vara och avslöjar henne inte för de andra.

Många år senare möts flickan och den unge mannen – hon är då i sextioårsåldern och han är över sjuttio. Hon har sökt efter honom, men inte för att straffa honom och mötet blir till en akt av försoning.

Texten är mycket medvetet och noggrant konstruerad till exempel använder Baricco på några ställen identiska eller delvis identiska formuleringar för att binda samman olika textställen. Gården där morden ägde rum beskrivs på bokens första rader så här: ”Nella campagna, la vecchia fattoria di Mato Rujo dimorava cieca, scolpita in nero contro la luce della sera. L’unica macchia nel profilo svuotato della pianura.” (Ute på landet låg den gamla gården Mato Rujo; den avtecknade sig i svart mot kvällsljuset. Den enda fläcken i slättens tomma profil.) Mot slutet av det första av bokens två kapitel upprepas, efter att morden skett och gården stuckits i brand, beskrivningen med en avvikelse: ”scolpita in rosso fiamma contro il buio della notte.” (den avtecknade sig i flammande rött mot nattmörket.)

Två gånger beskrivs den kvinnliga huvudpersonen mycket noggrant när hon ligger ihopkrupen på sidan. Bilderna av henne som liten flicka och åldrad kvinna läggs liksom på varandra och blir till en – eller ska vi säga två varianter av en – genom en beskrivning av hur hon ligger i jordkällaren i början av boken och hur hon ungefär femtio år senare i slutet av historien ligger i en hotellsäng. Så här ligger hon som barn i jordkällaren: ”Rannichiata su un fianco, si mise a cancellare una ad una le imprecisioni. Allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla. Ricontrollò la simmetria della scarpe, accoppiate come in una vetrina, ma di taglio, avresti detto sdraiate, per stanchezza. Le piaceva quell’ordine. Se sei una conchiglia, è importante l’ordine. Se sei guscio e animale, tutto deve essere perfetto.” (Ihopkrupen, liggande på sidan utplånade hon undan för undan bristerna i symmetrin. Hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra. Hon kontrollerade skornas symmetriska position, den ena bredvid den andra som i ett skyltfönster, men liggande skulle man kunna säga, på grund av trötthet. Hon tyckte om denna ordning. För en snäcka är ordning viktig. För den som måste vara både skal och djur, måste allt vara perfekt.) I slutet av boken beskrivs kvinnan där hon ligger i en hotellsäng med formuleringar som ligger mycket nära dem som Baricco använde för flickan i jordkällaren:

”Si rannichiò alle sue spalle: tirò su le ginocchia verso il petto: allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla: si strinse un po’ tra le spalle e fece scivolare le mani, unite, in mezzo alle gambe. Si guardò. Vide una vecchia bambina. Sorrise. Guscio e animale.” (Hon kröp ihop bakom honom: hon drog upp knäna mot bröstet: hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra: hon drog ihop axlarna lite och lät händerna glida in mellan benen. Hon såg på sig själv. Hon såg en gammal flicka. Hon log. Både skal och djur.)

![senza sangue](/wp-content/bariccosenzasangue.jpg @alignleft)Boken är ett vackert ordkonstverk sammanfogat med stor precision och stilsäkerhet, men romanfigurerna är egendomligt livlösa, som om de funnes till bara för att användas som råmaterial för Bariccos formuleringsekvilibristik.

(Översättningarna är mina egna, även om jag genom Malte Persson sedan någon dag vet att boken finns i svensk översättning.)