Blogg

I bakgrunden läser jag ivrigt vidare i Klara Johansons ”Brev” och då och då gör jag återblickar i ”Det speglade livet”. De första raderna i det första kapitlet, ”Den unge Werther”, i den boken lyder så här:

Mitt i en övermodigt fager aprilvår, vars leende man inte tordes tro och som man njöt likt en straffbar lycka, utlades i svenska boklådsfönster den vårligaste av romaner – ”Werthers lidanden”, ånyo översatt.

Under kapitelrubriken finner man ett årtal, 1912, det är alltså under början av år 1912 som Klara Johanson här vandrar omkring i vårljuset bland boklådorna och tar upp ”Den unge Werthers lidanden” i sin hand.

Hon uppehåller sig en stund vid romanens tillkomst och inordnar sedan Werthergestalten bland andra romanhjältar:

Hack i häl efter prins Hamlet och den ädeltosige spanske riddaren vandrar Werther genom tiderna, en yngre och spensligare broder, den rena prototypen för högsint rebellisk och dåraktigt anspråksfull ungdom.

Hon fortsätter med en liten analys av Wertherfiguren:

Det går genom figuren en fin och hemlig fog som förbinder två disparata naturer: en strålande och rik livserövrare, makters och mänskors gunstling, med en förgrämd, utarmad hypokonder. Goethe med Wilhelm Jesusalem!

Självmordets roll i romanen kommenterar Klara Johanson så här:

Genom en magisk synförvändning tvingar oss diktaren att acceptera Werthers pistolknall som den logiska lösningen av ett ödesproblem, medan den i själva verket är historiens punctum saliens och från begynnelsen dirigerar den sinnrikt tillrättalagda utvecklingen.

I slutet av kapitlet befinner sin Klara Johanson i Goethes Wetzlar och ”Den unge Werther” mynnar ut i dessa rader:

Men på gator och stigar möter man ånyo ynglingen med Goethedragen och Jerusalemkostymen, den evigt levande, och romanen börjar omigen, ty man slipper inte ur trollringen förrän man sista gången träder ut genom stadsporten med riksstadsvapnet och Lahnbron bär en åter till den sig så kallande verklighetens platta mark med dess järnbana och fabriker.

Hos Agnes hittade jag idag ett intressant inlägg som tar avstamp i en DN-artikel om litterär översättning i Sverige och den ojämna fördelningen som råder mellan de språk som översättningarna görs från. Kort och med endast en lätt överdrift sagt: nästan allt som översätts till svenska idag, översätts från engelska. Detta bland annat för att det ”finns en inställning i Sverige att det räcker med att kunna engelska”, kan man läsa i DN-artikeln. Vid första anblicken ser det här ut som en paradox: Vi översätter bara från det språk vi kan (lite tillspetsat sagt). Men egentligen är det kanske inte så paradoxalt som det ser ut. Kanske kan man förklara förhållandet så här: Många svenskar kan relativt bra engelska, svenska medier är fokuserade på den anglo-amerikanska världen, svenskar är mycket intresserade av USA, England och Australien. Intresset är alltså kanske lite större än språkkunskaperna (det är i alla fall betydligt lättare att läsa böcker på svenska, tycker många): Svenskar vill veta mer om och uppleva mer av den angloamerikanska världen, men svenskan är ändå det språk som man läser mest friktionsfritt på.

Men hur är det då, vet svenskar inte ganska mycket om till exempel Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien eller om Polen och Ungern? Finns det verkligen inte ett intresse för hur man lever och tänker i exempelvis andra europeiska länder eller i andra delar av världen också förstås? Det är trots diverse förklaringsförsök (i dagens DN-artikel eller på andra ställen) för mig ändå en gåta att så lite litteratur från andra sfärer än den engelsktalande släpps in i Sverige. Är det förlagen som hela tiden lever och verkar enligt principen att ta det säkra före det osäkra? Eller vad menade till exempel Svante Weyler, när han höll föredrag på Centrum för Tysklandsstudier på Södertörn i våras, då han berättade att det översätts tio gånger så mycket från svenska till tyska som tvärtom? Var det en signal om att han vill (men inte kan / men ännu inte kan) ändra något principiellt i Norstedts produktion? Det ska bli intressant att se om det inträder någon förändring inom
de närmaste åren.

Om vi tittar i DN-artikeln igen, så ger Peter O Nilsson, redaktör för "Kulturnyheterna" i SVT detta som en förklaring till den engelskspråkiga dominansen:

Produktionshastigheten kräver att vi väljer från det utbud som finns nära. Och det är de anglosaxiska och svenska författarna som förlagen väljer att ta hit.

Förlagen alltså igen… fast nog ser formuleringen besynnerlig ut.

Låt oss gå vidare i DN-artikeln. En bit längre ner står det att Jonas Thente, ansvarig för bokrecensionerna i DN, inte tycker att det stämmer att det i första hand är engelskspråkig litteratur som recenseras:

Det är lögn. Däremot är den litteratur som ges ut på andra europeiska språk som regel smalare än den angloamerikanska. Så i stället för en vanlig recension beskrivs den ofta i en essä eller ett introducerande paket.

Jaha. Smalare.

Är det TV styr svenskarnas intresseinriktning mot det angloamerikanska? Antagligen delvis, men borde inte det intresset snart vara tillfredsställt? Åtminstone så att man skulle kunna börja ”variera kosten”? Eller är det bara det välkända som kan väcka vår nyfikenhet? Det låter underligt.

Kan förhållandet bero på rena tillfälligheter? Bland förlagen vågar kanske ingen (eller nästan ingen) för att ingen annan vågar. Eller vanan: det är så här, så så här kommer det att fortsätta att vara…

PS För övrigt berör gårdagens inlägg på Errata också frågan om översättning och kulturutbyte.

Efter ett sommaruppehåll i läsandet av Klara Johansons ”Brev” är detta nu i full gång igen. Jag tog visserligen med mig boken till Italien, men det blev inte mycket läst i den, annat trängde sig emellan. Nyss fastnade jag på ett ställe i ett brev till skulptrisen Sigrid Fridman. Det är daterat så här: Bokrummet 14.7.28. Och här är stället som snärjde mig:

Jag håller alltjämt på att ”arbeta” på ett besynnerligt vis, utan ett spår ännu av synligt eller ens föreställbart resultat; det består – utom hopplockande av eventuellt material – i ett envist fasthållande vid tvångsidén att någonting måste göras i denna sommar. Jag får lov att gripa mycket hårt i denna fantasi för att kunna bevara den; stunderna av slappande är fulla av äckel. Om jag kunde vara min egen förläggare och tryckare ändå – det gör mig kallsvettig att utsättas för dessa grova världsligheter. Ja, jag vet vad du tänker nu, och du har absolut rätt, men det hindrar inte att jag sargas av mitt speciella lilla skoskav.

Och en halv sida längre fram:

Ja idéer till utsökta böcker kan man få gratis hos mig, men vill någon vara så god och göra tulipanarosor?

PS Sigrid Fridmans skulpturer ansågs (anses ännu på sina håll?) som mycket kontroversiella. Klara Johanson kämpade under många år hårt för att få hennes konst erkänd.