Brev till Sigrid Fridman 14.7 1928

![Bremer](/wp-content/Bremer.jpg @alignleft)Efter ett sommaruppehåll i läsandet av Klara Johansons ”Brev” är detta nu i full gång igen. Jag tog visserligen med mig boken till Italien, men det blev inte mycket läst i den, annat trängde sig emellan. Nyss fastnade jag på ett ställe i ett brev till skulptrisen Sigrid Fridman. Det är daterat så här: Bokrummet 14.7.28. Och här är stället som snärjde mig:

Jag håller alltjämt på att ”arbeta” på ett besynnerligt vis, utan ett spår ännu av synligt eller ens föreställbart resultat; det består – utom hopplockande av eventuellt material – i ett envist fasthållande vid tvångsidén att någonting måste göras i denna sommar. Jag får lov att gripa mycket hårt i denna fantasi för att kunna bevara den; stunderna av slappande är fulla av äckel. Om jag kunde vara min egen förläggare och tryckare ändå – det gör mig kallsvettig att utsättas för dessa grova världsligheter. Ja, jag vet vad du tänker nu, och du har absolut rätt, men det hindrar inte att jag sargas av mitt speciella lilla skoskav.

Och en halv sida längre fram:

Ja idéer till utsökta böcker kan man få gratis hos mig, men vill någon vara så god och göra tulipanarosor?

PS Sigrid Fridmans skulpturer ansågs (anses ännu på sina håll?) som mycket kontroversiella. Klara Johanson kämpade under många år hårt för att få hennes konst erkänd.

2 tankar om “Brev till Sigrid Fridman 14.7 1928

  1. Så oerhört öppet och gripande! ”Om jag kunde vara min egen förläggare och tryckare ändå – det gör mig kallsvettig att utsättas för dessa grova världsligheter.”
    Ibland är det ju precis så det känns. Man sitter på sin kammare och i sällsynta fall får man något som skulle kunna liknas vid tillfällig och total klarsyn. I ett halvfebrigt tillstånd skriver man ned sina tankar – lämnar dem en dag eller två – och läser sedan igen, rättar till, klargör, blir KANSKE nöjd med resultatet. Så skickar man med darrande fingrar och bultande hjärta sin text till någon redaktör eller förläggare – bara för att mötas av kompakt tystnad och/eller avslag. Det är som Edith Södergran (en av mina favoritpoeter) säger:

    ”…nu hör jag verklighetens hårda klang
    mot mina sköra, sköra drömmar”

    Klara Johanson VET att det hon tänker och känner ser lätt överdrivet ut i andra människors ögon och hennes totala ärlighet mot sig själv får henne att kalla detta jobbiga för ”mitt speciella lilla skoskav”.

    Jag ska absolut läsa vad jag kommer över av henne!Idéer till utsökta böcker kan man ju också få gratis av dig, Bodil! Tack!

    Marita

  2. Marita: ja, det märkliga med de här breven – av vilka en del är över hundra år gamla – är att man verkligen får människan Klara Johanson framför sig, samtidigt som hon säger saker som berättar om dig och mig, såsom vi skulle vilja kunna säga det själva, men inte alltid kan. Och tänk, för ett halvår sedan visste jag inte ens att hon funnits.

    Lite mer praktiskt: Så gott som alla hennes böcker finns att få tag i på antikvariat: ”Det speglade livet”, ”Det rika stärbhuset”, ”Brev”, ”K.J. själv” och ”Kritik” har jag i alla fall fått tag i den vägen.

Kommentera