Om litterär översättning

Hos Agnes hittade jag idag ett intressant inlägg som tar avstamp i en DN-artikel om litterär översättning i Sverige och den ojämna fördelningen som råder mellan de språk som översättningarna görs från. Kort och med endast en lätt överdrift sagt: nästan allt som översätts till svenska idag, översätts från engelska. Detta bland annat för att det ”finns en inställning i Sverige att det räcker med att kunna engelska”, kan man läsa i DN-artikeln. Vid första anblicken ser det här ut som en paradox: Vi översätter bara från det språk vi kan (lite tillspetsat sagt). Men egentligen är det kanske inte så paradoxalt som det ser ut. Kanske kan man förklara förhållandet så här: Många svenskar kan relativt bra engelska, svenska medier är fokuserade på den anglo-amerikanska världen, svenskar är mycket intresserade av USA, England och Australien. Intresset är alltså kanske lite större än språkkunskaperna (det är i alla fall betydligt lättare att läsa böcker på svenska, tycker många): Svenskar vill veta mer om och uppleva mer av den angloamerikanska världen, men svenskan är ändå det språk som man läser mest friktionsfritt på.

Men hur är det då, vet svenskar inte ganska mycket om till exempel Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien eller om Polen och Ungern? Finns det verkligen inte ett intresse för hur man lever och tänker i exempelvis andra europeiska länder eller i andra delar av världen också förstås? Det är trots diverse förklaringsförsök (i dagens DN-artikel eller på andra ställen) för mig ändå en gåta att så lite litteratur från andra sfärer än den engelsktalande släpps in i Sverige. Är det förlagen som hela tiden lever och verkar enligt principen att ta det säkra före det osäkra? Eller vad menade till exempel Svante Weyler, när han höll föredrag på Centrum för Tysklandsstudier på Södertörn i våras, då han berättade att det översätts tio gånger så mycket från svenska till tyska som tvärtom? Var det en signal om att han vill (men inte kan / men ännu inte kan) ändra något principiellt i Norstedts produktion? Det ska bli intressant att se om det inträder någon förändring inom
de närmaste åren.

Om vi tittar i DN-artikeln igen, så ger Peter O Nilsson, redaktör för "Kulturnyheterna" i SVT detta som en förklaring till den engelskspråkiga dominansen:

Produktionshastigheten kräver att vi väljer från det utbud som finns nära. Och det är de anglosaxiska och svenska författarna som förlagen väljer att ta hit.

Förlagen alltså igen… fast nog ser formuleringen besynnerlig ut.

Låt oss gå vidare i DN-artikeln. En bit längre ner står det att Jonas Thente, ansvarig för bokrecensionerna i DN, inte tycker att det stämmer att det i första hand är engelskspråkig litteratur som recenseras:

Det är lögn. Däremot är den litteratur som ges ut på andra europeiska språk som regel smalare än den angloamerikanska. Så i stället för en vanlig recension beskrivs den ofta i en essä eller ett introducerande paket.

Jaha. Smalare.

Är det TV styr svenskarnas intresseinriktning mot det angloamerikanska? Antagligen delvis, men borde inte det intresset snart vara tillfredsställt? Åtminstone så att man skulle kunna börja ”variera kosten”? Eller är det bara det välkända som kan väcka vår nyfikenhet? Det låter underligt.

Kan förhållandet bero på rena tillfälligheter? Bland förlagen vågar kanske ingen (eller nästan ingen) för att ingen annan vågar. Eller vanan: det är så här, så så här kommer det att fortsätta att vara…

PS För övrigt berör gårdagens inlägg på Errata också frågan om översättning och kulturutbyte.

8 tankar om “Om litterär översättning

  1. Hmm, varför det är så som det är kan man bara spekulera om, inget annat….men en sak är säker, och det är att politiken alltid är inblandad….och det är den i det här fallet också, åtminstone delvis. Det ligger kanske i de flesta svenskarnas natur att vara på den starkares sida…..Jämfört med situationen i det andra världskriget när Tyskland och tyskarna obehindrat kunde promenera genom Sverige med sitt starka artilleri på vägen till Norge har man idag vänt sig till ”nutida stormakter” med sin kapitalistiska, hmm, pardon, demokratiska inställning. Na ja, vem vet, vill vi läsa fler tyska och andra böcker översatta till svenska, då borde vi nog heja på att de blir ”överlägsna och fruktade” i världen………………Hälsningar

  2. Handlar det inte om pengar? Handlar inte allt om pengar och girighet numera? Stora anglo-amerikanska förläggare och agenter erbjuder ett bättre avtal vad gäller översättningskostnad och marknadsföring. Oftast har stora förlag mer resurser att sponsra marknadsföringskampanjer i landet där böckerna översätts och de svenska förlagen tjänar rätt och slätt mer pengar genom att översätta anglo-amerikansk litteratur.

    Den engelskspråkiga marknaden är enorm. Den tyska, franska eller italienska t.ex. mycket små i jämförelse. Den spanska marknaden är stor, men även om mycket stor litteratur emanerar från den världen(Lorca, Borges, Marquéz, etc.), finns inga riktigt kapitalstarka länder där med ekonomiskt inflytande.

    Jag tror, helt enkelt, att det är det gamla vanliga med att ”Snålheten bedrar visheten”. En penningstark marknad utövar mer inflytande än en svag. Så – om 2000-talets ”Shakespeare” kommer från en annan del av världen än den engelskspråkiga, riskerar vi nog att missa denna oerhört viktiga litterära händelse.

    Att sedan svenska folket troligen har mer gemensamt med andra européer än vad de har med amerikanerna och är mycket intresserade av vad som skrivs och tänks i Europa hör liksom inte till saken. Stort språk=stor marknad=stor ekonomi=stort inflytande och litet språk=liten marknad=lite pengar=litet inflytande.

    Tror jag, tr-la-la… Marita

  3. Marita: ”Stora anglo-amerikanska förläggare och agenter erbjuder ett bättre avtal vad gäller översättningskostnad och marknadsföring. …”

    Det är väl tvärtom? Om ett svenskt förlag vill översätta någon får de betala för rättigheterna, och så vitt jag vet är stora, kända amerikanska och brittiska författare dyrast på marknaden. Ju större desto dyrare: rättigheterna till Harry Potter kostar mer än, säg, en brasiliansk poet. Jag har hört svenska författares framgångar i Tyskland förklaras med att det är billigare för tyskarna att köpa rättigheter till svenska böcker jämfört med amerikanska.

  4. Håkan: Jo, de köper nog rättigheterna. Däremot tror jag att det måste ha något med ”upplagegaranti” att göra. Harry Potter rider på vågen av enorm framgång – marknadsförd av oerhört proffsiga anglo-amerikanska intressen – alltså får man nytta av marknadsföringen och man vet att boken kommer att sälja i massupplaga. Ingen risk för förlaget. Ett sådant kontrakt slåss säkert förlagen om. (Rowling slog förresten inte igenom förrän USA tagit hand om hennes marknadsföring, har jag för mig.)

    Att översätta t.ex. brasiliansk poesi av en relativt okänd, sämre marknadsförd författare innebär stor risk. Vad gör ett förlag, som översätter en (eller flera) visserligen god bok av en strålande författare, men som inte får ”draghjälp” i marknadsföringen och efter att ha betalt översättning, marknadsföring, intervjustunder, tryckning, distribution etc. säljer 200 exemplar?

    Detta är kanske inte vad som ”borde” ligga bakom en översättning, men personligen tror jag att – tyvärr – ekonomiska marknadskrafter råder även inom förläggarvärlden. Man vågar inte ta risker.
    Detta var vad jag menade med sponsring och goda avtal – låg risk, hög insats, men garanterad hög avkastning.
    Att man sedan inte satsar på proffsig marknadsföring för författare från andra länder än den engelsktalande världen kan man ju tycka är fel – fast jag tror inte att det beror på svenska folkets bristande intresse. Däremot tror jag att avkastning, risk och ”stöd” har avgörande betydelse för vad som översätts.
    Har under flera år frågat av och till om att få översätta en i Sverige okänd amerikansk ”reseförfattare”med makalös framgång i Storbritannien och USA, men förläggarna i Sverige anser inte att svenska folket är intresserade av reselitteratur – eller det är vad de säger. Jag är ingen litteraturagent, representerar inget förlag – bara mitt ord om att författaren är mycket läsvärd och mina referenser till olika recensioner och artiklar är en för stor risk för förlagen att ta. Antar jag.

    Kanske är svenska agenter bättre på att marknadsföra svensk litteratur i Tyskland, än vad tyska agenter är i Sverige? Konkurrerar man med pris? Kanske är svenska förlag mindre benägna att ta risker? Har svenska förlag andra affärsvillkor än t.ex. de tyska? Läser svenskarna generellt sett mindre litteratur än vad tyskarna gör och därför inte engagerar sig i vad som översätts – och utövar inget tryck på förlagen? Förs översättningsdebatten på fel nivå? Vad skulle man rent konkret kunna göra för att få svenska förlag att översätta mer europeisk litteratur? Hur skapar man brett engagemang i frågan? Att det översätts alldeles för lite icke-anglo-amerikansk litteratur tycks vi ju alla vara överens om. Men, för lite enligt vem?

    Det är sent…tankarna känns alltmer luddiga. Hoppas att någon av frågeställningarna verkar vettiga i morgon. Intressant ämne!

  5. Förutom politik och ekonomi i stort tror jag att ett slags tröghetslag kan spela en roll – det vill mer till för att bryta ett mönster än för att följa ett invant. Dessutom tror jag att en mängd små regelsystem och vanor kan ha betydelse för rigiditeten. Ett exempel: Sedan ett knappt halvår är jag lektör för Bibliotekstjänst. När jag började där frågade jag om jag också fick föreslå utländsk skönlitteratur själv – nu avviker jag lite från ämnet, men egentligen bara skenbart – alltså utländsk skönlitteratur i original. Ja, det fick jag. Jag föreslog då fyra-fem tyska romaner, bland annat ”Die freien Frauen” av Irina Liebmann. Jag fick då veta att det bara gällde böcker utgivna det här året, allt annat är så att säga ”för gammalt”. ”Die freien Frauen” kom ut 2004. Nu handlar det här om litteratur på originalspråk, men jag tror att det kan finnas ett samband mellan antalet översatta böcker och denna regel. Låt oss säga att Liebmanns bok på min eller någon annans inrådan (trots att rådet kom ”för sent”) inköps till biblioteken. Då hade människor förmodligen läst den och kanske talat lite om den bland vänner och bekanta. Och de som hörde talas om boken, men inte kunde läsa den på originalspråk, skulle då kanske efterfråga den, så att den om den kom i översättning redan hade en skara presumtiva mottagare. Det finns säkert många hakar med det här, bland annat gäller det frågan om i vilken ordning sådana här saker sker. Å andra sidan finns det säkert mängder av andra sådana här regler eller sedvanor som skulle behöva luckras upp för att att öka allmänintresset för litteratur från andra länder än de engelsktalande.

  6. Jag hamnade en gång bredvid en högt uppsatt chef på Akademibokhandeln och ställde frågan om den frånvarande tyska litteraturen till honom. ”Tyskarna har inga bra berättare”, sade han. Om det förklarar något vet jag inte.

    För övrigt är det väl så att Sverige har sina mentala antenner totalt fokuserade på USA sedan länge. Och det gäller inte bara storstadstrenderna. Åk ut på landet. De vill vara rednecks.

  7. En stilla undran… Är själv frilansare sedan några år och skulle vija översätta finsk litteratur till svenska, men hur går proceduren till? Måste man ha stöd från ursprungsförfattare, bokförlag etc eller är dett ”bara att köra igång”? (Vilket jag förstår inte är så ”bara”…) Tacksam för goda råd. Finns otroligt med fin, finländsk litteratur som skulle behöva översättas till ett flertal språk.

  8. Hej Lilli,
    jag tror att proceduren kan gå till på flera sätt. Jag kan berätta att jag gjort en översättning av Wolfgang Borcherts drama ”Draußen vor der Tür” och ett antal kortare prosatexter på ”vinst och förlust” och först efter ett tag kommit i kontakt med en förläggare som var villig att ge ut boken. Den kom ut våras, så den vägen är i alla fall möjlig och jag har flera andra saker på gång på ett liknande sätt. Sedan är det antagligen bättre eller i alla fall säkrare att först ha en förläggare.

Kommentera