L’ebrea errante: Edgarda Ferri

![Ferri](/wp-content/ferri.jpg @alignleft)Igår läste jag ut L’ebrea errante av Edgarda Ferri. Bokens tema är mycket intressant och engagerande. Det handlar här om judarna i 1500-talets Europa, om förföljelse och fruktansvärda övergrepp. Historien börjar i Portugal, där judarna vid denna tid tvångsdöptes och tvångsomvändes till kristendomen, ofta var det deras enda överlevnadsmöjlighet. Och ändå framstod regimen i Portugal som mildare än den i Spanien. Så småningom blev emellertid läget för de portugisiska så kallade ”marrani” ohållbart: deras egendom beslagtogs, många brändes på bål. Huvudtråden i boken skildrar den oerhört rika portugisiska judinnan Grazia Nasis liv, hur hon använder all sin kraft och stora delar av sin förmögenhet för att rädda de portugisiska judarna från undergången. När hennes man dör tvingas hon att fly från Portugal tillsammans med dottern, som hotas av ett tvångsgiftermål med en kristen man. ![Istanbul](/wp-content/mosquesunset.jpg @alignright) De två flyr först till Antwerpen och sedan vidare till Venedig och Ferrara för att slutligen nå fram till Istanbul, där de får en fristad.

Temat är oerhört viktigt och säkerligen intressant för alla som någon gång funderat på hur de europeiska judeförföljelserna egentligen uppkommit. Boken ger inte svar på denna fråga, men den beskriver en hel del typiska förlopp och situationer i renässansens Europa.

Tyvärr är bokens form inte helt lyckad: Det rör sig om ett slags hybrid mellan en roman och en redovisning av historiska fakta och händelseförlopp. Det som främst saknas är en känsla av närvaro; jag hoppades att få lära känna romanpersonerna, åtminstone huvudpersonen, men man kommer så gott som aldrig nära henne, hon förblir ett namn som Ferri fäster ett knippe egenskaper och handlingar vid. Boken innehåller också för många, ibland nästan ändlösa, uppräkningar. Första gången en sådan uppräkning dyker upp, gör den i och för sig ett suggestivt intryck – det är i första kapitlet, där läsaren får uppleva hur nyheten om Francesco Mendes’ (Grazia Nasis man) död sprids genom Lissabons gator och gränder. Man får följa med i hur budskapet liksom på egen hand färdas genom luften från yrkesgrupp till yrkesgrupp, från kvarter till kvarter. Det är fart och flykt över det hela och man märker knappast att denna beskrivning sträcker sig över flera sidor. Greppet förlorar emellertid sin fräschör när det dyker upp i det ena sammanhanget efter det andra – det rör sig till exempel om uppräkningar av varor i Venedigs hamn eller av lyxartiklar vid sultanens hov. Författaren använder liksom all sin energi till att teckna bakgrunden, medan hon lämnar förgrunden tom eller i det närmaste tom. Intressant i sammanhanget är den ymniga förekomsten av ”imperfetto”, ett tempus i italienskan som används just för att beskriva och måla upp bakgrunder, men däremot inte för att föra handlingen framåt.

Baktill i boken finns en omfattande bibliografi, 38 verk nämns. Några exempel är: ”Les Juifs en France, en Italie et en Espagne” (I. Bedarride), ”Gli ebrei a Venezia” (G. Cozzi) och ”Gli ebrei nel mondo islamico” (B. Lewis). Här finns oerhört mycket att inhämta och begrunda, föreställer jag mig.

Jag tycker alltså inte att hybridgenren är helt lyckad, men boken, inklusive hela den rika bibliografin, skulle kunna vara en riktig guldgruva av stoff för en gripande roman eller också kan den erbjuda ett omfattande material för ett stramare historiskt dokument.

5 tankar om “L’ebrea errante: Edgarda Ferri

  1. Det är tråkigt när författaren inte litar helt på kraften i sin egen berättelse. Ofta börjar de då räkna upp fakta, för att liksom bevisa hur mycket de kan och att boken faktiskt är läsvärd. En stark berättelse och personskildring mot en historisk bakgrund hade förstås fört också den här boken framåt och gjort den läsvärd. Ferri hade t.o.m. kunnat låta sin judiska ”hjältinna” fundera över olika orsaker till judeförföljelsen i Europa, föra samtal med människor hon möter, o.s.v. Exakt vilka varor som finns i Venedigs hamn hör ju, som du också påpekar inte till berättelsen och det tillför ingenting om den vara som eventuellt beskrivs ingående inte dyker upp någon annastans i berättelsen. Otroligt att författaren inte ens spekulerat i ondskans sätt att arbeta och urskilja syndabockar eller i några orsaker som helst.

  2. Marita: När jag läser det du skriver blir jag lite orolig för att kanske ha uttryckt mig för hårt i mitt omdöme om boken. Den finns i engelsk översättning, så du kan kontrollera om du håller med mig eller inte (ja, även andra kan naturligtvis göra detta). Jag hittade nu ett par recensioner på nätet – på italienska och engelska – de är mycket mer positiva än jag var i min lilla text. Det är inte så att jag har ändrat mig, jag vidhåller det jag skrev, men till den som är intresserad av att eventuellt bredda sin bild av boken rekommenderar jag en titt bland de nätrecensioner som finns.

  3. Bodil: Våndan av att kritisera! Minns en teaterpjäs jag recenserade för några år sedan, där huvudpersonen hade kommit av sig flera gånger, just som han hade en monolog där han mindes sin barndom. Skrev flera positiva rader om pjäsen, men fick ju medge, att ”bubblan brister obönhörligt” – när han inte minns sin barndom, blir illusionen omöjlig.
    Något år senare, berättade någon annan på teatern, att bara för att jag skrivit detta, hade de fått enorma problem med pjäsen och de var ständigt nervösa. De hade helt enkelt valt, att enbart läsa det negativa – väl så berättigad kritik, som på intet sätt var personlig – trots att större delen av recensionen var mycket positiv. I stället för att lära sig manus ordentligt till nästa föreställning och lära sig av kritiken, valde man att skylla på recensenten och fortsätta sjabbla. Vi är förtvivlat dåliga på att ta (och ge) kritik i Sverige. Allt är så bra, så bra. Titta på skolan.

    Var inte orolig – man FÅR tycka att något kanske inte är helt lyckat. Det framgår klart och tydligt i din text, att du anser ämnet vara enormt intressant, men behandlingen av det kanske lämnar en hel del att önska. Man får också tycka annorlunda än andra recensenter, bara man motiverar sin kritik och det gör du. Jag vet att detta är din uppfattning och av erfarenhet vet jag också att dina åsikter alltid är välgrundade. En fullständigt objektiv recension är ju helt meningslös – och heller inte möjlig som just recension.

  4. Ah, bra att boken finns på engelska – ska absolut titta efter den nu!

    /Rascal Kosher

  5. Följde länken och märker att jag faktiskt varit här tidigare.
    Vid dagens besök reflekterar jag över bristen på orsaksdiskussion rörande förföljelser på 1400-1500-talen hos författarinnan, något som påpekas av Marita.
    …..
    Tänker så, lite för mig själv att det kanske som vanligt bör vara fråga för förövarna att svara på? Det kan vara rätt svårt att fråga Giordano Bruno varför han skall brännas på bål, eller om ättlingar till honom bör avge ett bra svar. Om man föreställer sig uppviglarnas, rånarnas/dråparnas, illdådarnas och dessas efterkommandes motiveringar bör man komma närmare en förståelse, eller åtminstone … plausibel förklaring.
    Själv brukar jag plåga mig med tankar på människor som bor i andras hem, sover i andras sängar, använder andras bestick och porslin… efter att de bara nyss ”givits rätten” att sluta minnas.
    Den ”rättens” utfärdare förefaller ännu efter flera århundraden ha svår för att finna svar i sina välförborgade källor.

    Det kan hända att jag är lite på hal is här… Ett litet stycke från länken ovan klingar en aning trösterikt för mig: Till skillnad från fallet Galileo där påven faktiskt bad om ursäkt (Johannes Paulus II) har man aldrig omprövat Brunos fall. På initiativ av Romuniversitetets studenter restes 1889 ett monument till hans minne på Piazza Campo dei Fiori i Rom, där han avrättades…
    Alltså: bättre sent än aldrig. Än kan ”saker” rättas till?

Kommentera