Klara Johanson: Faust

![Klara](/wp-content/PICT0/PICT0628.jpg @alignleft)För någon dag sedan tog jag upp några flikar ur Wertherkapitlet i Klara Johansons ”Det speglade livet” här under pausträdet. Idag har jag bläddrat några kapitel framåt till kapitlet ”Benedetto Croces Goethestudier”. En bit fram i detta kapitel beskriver Klara Johanson den bekante napoletanske litteraturkritikerns Fausttolkning på ett både uppfriskande och omskakande sätt. Croces läsning är fascinerande genom att den har fokus riktat mot Gretchengestalten och inte mot Faust och Klara Johanson lyckas sammanfatta detta med några genialiskt enkla och klara pennstreck. ”Vilken poetisk bedrift vore för hög att tilltros det underbarn som gestaltade Margaretetragedin?”, utropar hon emfatiskt och länkar därmed över från ett stycke om Croces Wertherbild till hans tolkning av Faust:

Detta mirakel har ingivit den nyktre kritikern hans djupaste och gripnaste analys. Med andäktig hänförelse bevittnar han hur det kondenserat krassa handlingsförloppet blir lysande transparent, hur det genomstrålas av en själ som vaknar, virvlas in i den bittraste nöd och under bittraste botgöring stiger till en övervärldslig rymd förbi skarprättaren, älskaren och djävulen – ett mysterium som faktiskt och ofrånkomligt sker inför våra ögon i några knappa scener av rödaste realism. Att Gretchens förförare bär det berömda namnet Faust är egentligen ett accentfel: det skänker honom med sin fantastiska gloria en vikt som alls inte motsvarar hans avgjort sekundära plats i sorgespelet. Han bär sig inte annorlunda åt än vilken Heinrich eller Franz som helst, menar Croce. ![Gretchen](/wp-content/Kreling_NW_75a_220×330.jpg @alignright) Men en vanlig Heinrich skulle aldrig kunnat bli så dramatiskt underlägsen som denne häxmästarskyddsling, vilken inom den trygga ringen av svart magi kostar på sig en lyx av sinnliga och andliga stormar, deklamerar bedårande och förblir sig lik, under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.

Jag tvingas att läsa om Fausttagedin (för sjuttonde gången?) med ett nytt fokus, denna gång med Gretchen som huvudperson. Tragedin djupnar, Gretchen är inte längre en brännande korspunkt på Fausts väg genom tillvaron, tragedin är helt och hållet hennes.

I slutet av kapitlet tar Klara Johanson upp ännu en crociansk ”mothårsläsning” av Faust – hon skildrar Croces förhållande till Wagnergestalten i Faust. Wagner är ju Fausts föraktade och på ett löjeväckande pedantiskt och konventionellt sätt bildningstörstige famulus. I slutraderna förbinder Klara Johanson – som ett extranummer vid sidan om – på ett fyndigt sätt Croces bild av Wagner med bilden av den typiske Goetheforskaren:

Men även Croce har nästan begått ett poem, i det förtjusande, skälmska och ömma kapitlet ”Il pedante Wagner”. Bredvid Gretchen är denna försmädade bokmal hans älskling, han överhopar honom med karesser och skildrar honom med bevekande vältalighet som den intagande själ en Faustbiten läsare aldrig ger sig ro att varsna. Om Faust i sin geniala nervositet hutar åt en stackars famulus, vad ger oss rätt att lägga sten på börda? Oss generar ju inte hans förnumstiga prat utan skänker oss tvärtom kostlig njutning, och det är arrogant vårdslöshet att förbise med vilken sublim rättvisa diktaren har uppställt mot sin irrande och olustfulle titan denne anspråkslöse, taksamme, trofaste tillbedjare av såväl traditionell vetenskap som dess lysande föraktare, Faust. I denna veka och soliga stämning synes Benedetto Croce mogen att sluta hela Goethefilologskrået i sin kollegiala famn.

En tanke om “Klara Johanson: Faust

Kommentera