Ada Negri

![Klara](/wp-content/PICT0/PICT0630.jpg @alignleft)Ada Negri (1870-1945) var för mig knappast mer än ett namn tills jag läste Klara Johansons essä om henne i ”Det speglade livet”. Under sommaren har jag letat efter hennes diktsamlingar i Pesaros bokhandlar. Jag fick inte tag i någon hel diktsamling, men jag hittade två små diktantologier ”Mia giovinezza” och ”Poesie”. Baksidestexten på ”Mia giovinezza” lyder så här i min något fria översättning:

Ada Negri är Italiens viktigaste kvinnliga poet, den första kvinnan som fick ta plats i Italienska Akademien. Med sin diktning och sitt fängslande och dramatiska levnadsöde har hon fascinerat generationer av läsare. Under sin livstid upphöjd men också smutskastad av litteraturkritiken, som försökte pressa in hennes lyrik i trånga ideologiska scheman (i ungdomsåren var hon ”den röda jungfrun”, vid mogen ålder ”fascismens musa”), kom hon efter sin död att glömmas eller censureras. I dagens Italien vänds på nytt blickarna mot hennes verk.

I hennes dikter möter vi skildringar med ett alldeles eget tonfall, skildringar av arbetets värld, av kvinnans villkor och av ungdomen som aldrig dör hos den som är öppen för livets mysterier.

Baksidestexter låter som de låter, men någon vink kan väl den här ändå ge. Jag befinner mig ännu i de allra första upptäckartagen, så jag drar mig för att skriva en egen text om henne. Jag tänker nu visa er två dikter ur diktsamlingen ”Il libro di Mara” (1919):

Il muro

Alto è il muro che fiancheggia la mia strada, e la sua nudità
rettilinea si prolunga nel infinito.

Lo accende il sole come un rogo enorme, lo imbianca la luna
come un sepolcro.

Di giorno, die notte, pesante, inflessibile, sento il tuo passo di
là dal muro.

So che sei lì, e mi cerchi e mi vuoi, pallido del pallore marmoreo
che avevi l’ultima volta ch’io ti vidi.

So che sei lì: ma porta non trovo da schiudere, breccia non
posso scavare.

Parallela al tuo passo io cammino, senz’altro udire, senz’altro
seguire che questo solo richiamo,

sperando incontrarti alla fine, guardarti beata nel viso, svenirti
beata sul cuore.

Ma il termine sempre è più lungi, e in me non v’è fibra che non
sia stanca;

ed il tuo passo di là dal muro si scande a martello sul battito
delle mie arterie.

Muren

Hög är muren som sträcker sig längs min gata och dess nakenhet
löper rak mot oändligheten.

Solen tänder den som ett jättelikt bål, månen gör den vit
som ett gravmonument.

Om dagen, om natten, tunga och obevekliga, hör jag dina steg
på andra sidan muren.

Jag vet att du är där, du söker mig och vill nå mig, marmorblek
som du var när jag sist såg dig.

Jag vet att du är där; men jag finner ingen dörr att glänta på och ingen
öppning kan jag gräva mig.

Sida vid sida med dina steg går jag, utan att höra annat, utan att följa
annat än det enda lockropet,

och jag hoppas att möta dig igen till sist och se ditt ansikte och falla,
lycklig, till ditt bröst.

Men målet glider allt längre bort och i mig finns ingen enda fiber,
som inte är sliten av trötthet;

och dina steg på andra sidan muren dunkar som en hammare
i takt med pulsen i mitt blod.

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Il colloquio

Quando ti avrò raggiunto sulla sponda del fiume di luce

e tu mi chiederai che ho fatto tant’anni senza di te,

io ti risponderò: ”Ho continuato il colloquio.”

Tu riderai per dolcezza tutto il riso de’ tuoi bianchi denti,

e cingerai le mie spalle col tuo gesto securo di despota.

E lungo i prati di viole che fioriscono solo pei morti

continueremo il colloquio.

Samtalet

När jag en gång når fram till dig vid ljusflodens strand

och du då frågar mig vad jag gjort under alla dessa år utan dig,

kommer jag att svara dig: ”Jag har fortsatt vårt samtal.”

Då skrattar du ömt dina vita tänders fulla skratt

och tar mig om axlarna, säkert med din härskargest.

Och bort över ängen med violer som blommar bara för de döda

fortsätter vi vårt samtal.

Ada

Ada Negris dikter når utan svårighet fram till mig genom de många åren. Mina lite tafatta översättningar når kanske inte fram till er som läser det här. Vill någon ändra och förbättra något, så kan jag bara tacka. Här följer nu till sist en dikt som jag inte kan lokalisera till någon bestämd diktsamling. Den är som de båda andra följd av ett översättningsförsök från min sida:

Forse

Se tu m’incontrerai
nell’altra vita, il tanto amato sguardo
più non si fisserà, forse, nel mio.
Mi sfiorerai senza vedermi, assorto
e grave, ed io non oserò chiamarti.
Né mi verrà dolore
da cio. Tutto sarà memoria
e senza peso. Tutto che nel mondo
fu, sarà nulla: polvere di stelle.

Kanske

Om du en gång möter mig
i det andra livet, kommer, kanske,
den älskade blicken inte att fastna i min.
Du snuddar vid mig utan att se mig, försjunken,
allvarlig och jag vågar inte kalla på dig.
Inte kommer jag att känna smärta
för detta. Allt kommer att vara minnen
och utan tyngd. Allt som varit i världen,
är då ingenting: stoft av stjärnor.

2 tankar om “Ada Negri

  1. Vackert! Hon verkar dock balansera på en tunn skiljelinje mellan liv och död i samtliga tre dikter. Flirt med döden och det eventuella livet efter döden. Hade hon självmordstankar i verkliga livet eller skrev hon av sig mörka tankar i vacker form?

  2. De två första dikterna är tagna ur diktsamlingen ”Il libro di Mara”, som jag har förstått (men jag vet alltså inte egentligen) som en bok om en död syster eller väninna – också ett par andra dikter jag läst ur denna samling handlar om döden. Den sista kanske också hör dit, men jag hittar ingen anvisning om var antologin har tagit den ifrån. Ada Negri skriver också helt andra sorters dikter (någon finns i mitt inlägg om Klara Johanson och Ada Negri), men just nu låg de här mig närmast.

Kommentera