För en tid sedan hade vi här under pausträdet en diskussion om vad begreppet ”kunskapssamhället” egentligen står för. Jag släpper nu in Klara Johanson i det samtalet. Så här skriver hon i avsnittet ”Reflexer” i boken ”Det speglade livet” apropå kunskap:
Det föll mig in att synnerligen här i Sverige torde råda en ganska primitiv föreställning om vad ”kunskaper” vill säga. Man uppskattar väl egentligen bara det som direkt framgår ur iakttagelse, forskning och lektyr och som kan med någorlunda precision återges åt andra. Men den mesta kunskap en verkligt studerande mänska förvärvar är av långt subtilare och obestämdare art. Den består i själva orienteringen i olika sfärer, t.ex. hemmastaddhet i ett tidevarvs andliga luft eller förmågan att behandla dokument. Här uppstår så många imponderabilia, det medfödda och det tillstuderade blandas olösligt. Sådana kunskaper förblir ens enskilda tillhörighet och låter sig inte meddelas andra på annat sätt än konstverk meddelas.
I naturvetenskap och därmed befryndade ämnen förmodar jag att ”il faut tout dire”. Men i allt annat bör man skriva ungefär en tiondedel av det man vet. Resten må strömma ut mellan raderna och bilda atmosfär kring det utsagda.
PS Imorgon kommer temat utbildning och skola i Sverige att tas upp här under pausträdet igen.