Jag arbetar vidare med min Borchert-översättning och idag tänker jag tala med er om några översättningsproblem som jag brottas med – i hopp om att få lite hjälp och idéer.
Här kommer nu först början av originalversionen av berättelsen ”Stimmen sind da in der Luft, in der Nacht”.
Die Straßenbahn fuhr durch den nebelnassen Nachmittag. Der war grau und die Bahn war gelb und verloren darin. Denn es war November, und die Straßen waren leer und lärmlos und ohne Lust. Nur das Gelb der Straßenbahn schwamm einsam im nebligen Nachmittag.
In der Bahn aber saßen sie, warm, atmend, erregt. Fünf oder sechs saßen da, Menschen, verloren, einsam im Novembernachmittag. Aber dem Nebel entronnen. Saßen unter tröstlichen, trüben Lämpchen, ganz vereinzelt saßen sie, dem nassen Nebel entronnen. Leer war es in der Bahn. Nur die fünf waren da, ganz vereinzelt, und atmeten. Und der Schaffner war der sechste an diesem späten einsamen Nebelnachmittag, war da mit seinen milden Messingknöpfen und malte große schiefe Gesichter an die feuchten behauchten Scheiben. Die Straßenbahn stieß und stolperte gelb durch den November.
Drinnen saßen die fünf Entronnenen und der Schaffner stand da und der ältere Herr mit den vielfältigen Tränensäcken unter den Augen fing wieder an – halblaut fing er wieder davon an: ”In der Luft sind sie. In der Nacht. Oh, sie sind in der Nacht. Darum schläft man nicht. Nur darum. Das sind einzig und allein die Stimmen, glauben Sie mir, das sind nur die Stimmen.”
Och detta är mitt översättningsförslag av stycket:
Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i den. För det var november och gatorna var tomma och tysta och utan lust. Bara spårvagnens gula simmade ensamt i den dimmiga eftermiddagen.
Men inne i spårvagnen satt de, varma, andades häftigt och upphetsat. Fem eller sex satt där, människor, förlorade, ensamma i novembereftermiddagen. Men de hade undkommit dimman. Satt där under tröstande matta små lampor, var och en för sig själv, och hade undkommit den våta dimman. Tomt var det i vagnen. Bara dessa fem var där, var och en för sig, och de andades. Och konduktören var den sjätte den här sena ensamma dimmeftermiddagen, var där med sina milda mässingsknappar och ritade stora sneda ansikten på de fuktiga immiga rutorna. Spårvagnen skakade och skumpade gul genom novemberdagen.
Där inne satt de fem som undkommit och konduktören stod där och den äldre herrn med de stora påsarna under ögonen började igen – halvhögt började han prata om det igen: ”I luften finns de. I natten. Å, de finns i natten. Därför sover man inte. Bara därför. Det är endast och allenast rösterna, tro mig, det är bara rösterna.”
Problemen då? Jag funderar på om ”upphetsat” är särskilt bra för ”erregt” på rad fyra – hur låter ”upprört” eller ”uppskärrat”, ”skärrat” eller kanske ”uppjagat”? Ordet dyker upp många gånger längre fram i texten, så det får inte ”sticka ut” för mycket. Vidare: ”Aber dem Nebel entronnen.” Det är en satsförkortning som är svår att återskapa, så jag har på prov gjort en fullständig mening av den: ”Men de hade undkommit dimman.” Tja. I meningen därefter upprepas frasen ”dem Nebel entronnen” med tillägget ”nassen”. Översättningsmeningen blir på något vis lite stötigare än originalet här. I nästa mening upprepas sedan ”vereinzelt” och jag har i första fallet gjort ”var och en för sig själv” och i det andra ”var och en för sig”. Kanske ska ”själv” bort. Meningen slutar med ”und atmeten” – jag har gjort den till ”och de andades”, eftersom det inte riktigt går utan pronominet där, men kanske går det att lösa det på något annat sätt. Så har vi substantivet ”Nebelnachmittag” som jag översatt med ”dimmeftermiddag” (ska det vara två ”m”?), möjligen fungerar det. Den subjektslösa satsen ”war da” kanske borde ha ett subjekt på svenska, ”var där” blir väl för löst. Jag har sedan valt att översätta ”malen" med ”rita”, eftersom ”malen” är vidare i sin betydelse än det svenska ”måla” och eftersom jag tycker att man snarare ritar än målar på immiga rutor. Stycket slutar med orden ”durch den November”. Jag försökte med ”genom novembern” men gillade det inte och tog i stället ”genom novemberdagen”, fast det är kanske för fritt och kommer möjligen i konflikt med eftermiddagen. Sedan har vi problemet med ”Tränensäcke” som dessutom är ett slags nyckelord eller ”ledmotiv” som går igenom hela berättelsen med små förskjutningar. ”Vielfältige Tränensäcke” gör inte saken lättare. ”Stora påsar (under ögonen)” – här är jag inte riktigt nöjd. Och till sist ”einzig und allein” – jag slår till med ”endast och allenast”, men känner mig inte helt övertygad.
