Ur floskelskafferiet: kvalitetsarbete

I SULFs (Sveriges universitetslärarförbund) tidning ”Universitetsläraren” läste jag nyligen en intressant artikel av Patrik Hall (lektor i statsvetenskap vid Malmö högskola). Det han diskuterar i denna text är begreppet ”kvalitetsarbete”. Här följer nu de första introducerande raderna:

I sitt nya förslag till kvalitetssäkringsprogram tänker Högskoleverket bland annat fördjupa sina utvärderingar av högskolornas kvalitetsarbete.

Sådant arbete ses vanligen såsom liktydigt med förbättring. Sett på detta vis blir kvalitetsarbete ”an offer you can’t refuse”, för vem vill väl vara mot förbättringar, vem vill till exempel inte att våra ”kunder” (studenterna) ska få en förbättrad utbildning?

Efter denna introduktion kommer då bomben: KVALITETSARBETE HAR INGENTING ATT GÖRA MED FÖRBÄTTRINGAR:

Emellertid finns ingen relation mellan objektiva ”förbättringar” och ”kvalitetsarbete”. Inom ramen för managementidéernas globala spridning av kvalitetskonceptet, på vilka den svenska högskolans numera påtvingade kvalitetsarbete grundar sig, finns ingen tanke om att kvalitetsarbete ska göra verksamheterna bättre i bemärkelsen mer högkvalitativa enligt någon form av objektivt kriterium (såsom att studenterna blir mer kunniga). Snarare handlar det om att definiera och dokumentera de värdeskapande processerna i organisationen för ”kunden” (inom citationstecken eftersom det handlar om en kund som konstrueras socialt inom styrsystemet), så att denne ska få så exakt information som möjligt om vad han/hon kan förvänta sig.

Och så ännu en stegring i texten. SYSTEMATISKT KVALITETSARBETE PASSAR UTMÄRKT VÄL IHOP MED NEDSKÄRNINGAR:

Det finns ingen motsättning mellan systematiskt kvalitetsarbete och omfattande nedskärningar, tvärtom har dessa processer ofta gått hand i hand, och som vi lärare vet så handlar det om samma sak vid den svenska högskolan. Studenter erbjuds mindre och mindre undervisning och handledning och lärare mindre och mindre tid för egen forskning. Kompensationen för detta är att lärare, studenter och andra intressenter får mer detaljerad information om hur lite man kan förvänta sig av sitt liv på högskolan. Grundprincipen är densamma som för snabbmatskedjor: produkten är bristfällig (vilket alla vet) men processerna kring produkten (information, service, standarder) är reglerade i detalj.

Här slits den omsorgsfullt modellerade masken loss från hyckleriets glåmiga ansikte. Så här till exempel – jag upprepar alltså det som står strax här ovanför: GRUNDPRINCIPEN ÄR DENSAMMA SOM FÖR SNABBMATSKEDJOR: PRODUKTEN ÄR BRISTFÄLLIG (VILKET ALLA VET) MEN PROCESSERNA KRING PRODUKTEN (INFORMATION, SERVICE, STANDARDER) ÄR REGLERADE I DETALJ.

Och så här fortsätter sedan Hall:

Det systematiska kvalitetsarbetet, liksom andra typer av näringslivsinspirerade reformer (resultatstyrning, resultatenheter och marknadsföring), ökar byråkratiseringen inom offentliga organisationer. Detta finns det empiriska belägg för från internationellt håll.

Vi får en hänvisning till forskning som blottlägger detta gigantiska hyckleri och slöseri:

Även svensk forskning finns på området (till exempel Ivarsson Westerbergs avhandling Papperspolisen). Det handlar inte om att traditionella administratörsgrupper ökar. Administrationen – produktionen av möten, prat och papper som är vad kvalitetsarbetet vid högskolan ytterst kommer att hamna i – ökar i stället för yrkesgrupper som egentligen borde hålla på med annat (såsom vård, omsorg och utbildning).

Jag väljer en särskilt belysande formulering ur stycket här ovan och upprepar den: PRODUKTIONEN AV MÖTEN, PRAT OCH PAPPER SOM ÄR VAD KVALITETSARBETET VID HÖGSKOLAN YTTERST KOMMER ATT HAMNA I –

Jag gör nu ett hopp i texten och citerar slutstycket, där Hall gör ett slags summering av det hela:

Det finns ett enkelt sätt att mäta kvalitet i svensk utbildning, och det handlar om att mäta resultat i stället för administrativa processer. Till exempel kan en bedömargrupp jämföra och granska studenters uppsatser och examensarbeten ämnesvis över landet. Detta ger också utrymme för lokal mångfald till skillnad från det påbjudna kvalitetsarbetet – exempelvis kan det genom sådana mätningar kanske påvisas att studenter producerar högklassiga arbeten i miljöer utan något ”kvalitetsarbete”. Detta är man emellertid inte intresserad av, vilket beror på att kvalitetsarbetet handlar om andra saker – ytterst om att ta kontroll över bångstyriga och besvärliga professioner. Kvalitetsarbete är därför inte utvärdering, utan maktutövning.

Den sista meningen här ovanför vill jag också sätta min megafon till: KVALITETSARBETE ÄR DÄRFÖR INTE UTVÄRDERING, UTAN MAKTUTÖVNING.

Artikeln i dess helhet finns att läsa här.

När jag tänker efter eller egentligen utan att jag behöver tänka efter särskilt mycket, så slår det mig att det här inte alls bara gäller för högskolevärlden. Det gäller för stora delar av dagens samhälle, som har blivit till ”det dokumenterande samhället”, ett samhälle där vi snart helt kommer att ha upphört att ägna oss åt våra egentliga uppgifter, ett samhälle där man planerar, utvärderar planer, presenterar tänkta resultat av planer, utvärderar presentationer av tänkta resultat, dokumenterar tyckande och vagt önskande, som gärna kallas visioner, dokumenterar ihjäl varje embryo till konkret verksamhet.

11 tankar om “Ur floskelskafferiet: kvalitetsarbete

  1. Vilket oerhört smart drag att jämföra ”kvalitetsarbete” med McDonald’s!!! Lättbegripligt – även för administratörer. Att det inte handlar om utvärdering (eller förbättring av resultat) utan om maktutövning är en strålande slutsats.
    Finns det något som man i praktiken kan göra för att bekämpa denna idioti inom utbildning, vård och omsorg? Har länge varit irriterad på att näringslivets spelregler förts in i dessa områden och nu blivit en integrerad del av dem. Prat & papper – kan man döda denna drake med dess egna vapen? Hur får man samhället som sådant att vakna upp och protestera vilt?
    För du har ju förstås rätt, Bodil, det har spridit sig som en farsot i samhället, där man nu sitter med sitt lösa tänkande, önsketänkande och s.k. visioner.

  2. Bull shit, ursäkta uttrycket…jag är trött på det här eviga tjafset om kvalitet och förbättringar…….ingenting strävar de mot att förbättra……..det enda de kan göra är att säkerställa sin ekonomi genom att dra ner på utbildningstimmarna och samtidigt att lägga ner utbildningar och avskeda lärare……………jag är trött på det………de är inga ekonomer alls när de inte kan få det hela aparatet att fungera utan att studenter far illa
    Jag känner redan idag hur mycket jag måste läsa och göra utöver det jag läser i skolan…..det fattas så mycket på högskolorna………utbudet är för litet……diskussionstimmarna som erbjuds är för få…….och de enda de kan snacka om är kvalitetsredovisning och liknande………………jag får huvudverk av det där jävla tjafset

  3. Mmm, detta är väl en ”tendens” antar jag.
    Och låt mig nu pröva en tankegång utan att det för den sakens skulle behöver vara så, jag bara testar:
    Hänger inte detta ihop med att det samtidigt blivit fler och fler universitet och högskolor?
    Mängden studenter, lärare, administratörer/inblandade i eftergymnasial utbildning (eller vad det nu kan heta) har blivit så många fler.
    Och då undrar jag om alla KAN hålla samma nivå, klarar av behålla fokus-riktning i sin verksamhet, och då hamnar de i sånt här.
    De TROR att de gör något vettigt, men i själva verket så gör de ingenting.

    Detta att så många, så gott som alla, ska ha mer utbildning än studentexamen måste ju få konsekvenser på just kvalitén?

    Hur ska man annars förklara att sånt här dyker upp?

    Försök till maktutövning? Jo, det blir möjligen en konsekvens, men ligger viljan där eller är det en konsekvens av något annat?

    Och jag håller med dig, något har hänt, det där som är att vi har tappat förmågan att fokusera på saken, istället tror vi att våra egna personer är det viktiga.
    Så fungerar ju det mesta i samhället idag, vad det verkar. En dynamisk professor som syns i media är en viktigare faktor för ett universitet än en lågmäld professor som får fram bättre doktorander/uppsatser osv.

    Jag undrar om det inte gäller så gott som alla områden, försöker komma på några undantag men gör det inte just nu.

    Detta kanske blev något virrigt, men jag ser en situation där vi vänt ut och in på alla begrepp som hittills gällt. Nu gäller tvärtom.

  4. Det är svårt att veta på vilka områden det här fenomenet har drivit fram sina värsta cancersvulster. Med stor sannolikhet ligger högskolor och skolor illa till, men jag kan tänka mig att sjukvård och sådant som går under namnet ”omsorg” också är mycket påtagligt drabbade tillsammans med en hel del annat som jag inte kommer på så här på rak arm. Genom att denna företeelse tillåts växa, förkommer vår verkliga värld och våra krafter och vår energi ödslas bort i en metavärld i vilken man bara kan uppnå låtsasresultat.

    Ett exempel: Just nu undervisar jag i italienska (vid sidan av mina andra arbeten) på ett gymnasium. I början av terminen fick jag veta att det viktigaste var att jag lärde mig det nya sättet att sätta betyg – ett sätt baserat på tre ben (b:n). Två (den tredje har jag lyckats glömma) av komponenterna i trion är bedömning och bemötande. Jag hajade till vid ordet ”bemötande” och sedan började jag skratta och sa flamsigt: Vem ska bemöta vem? Ska jag sätta betyg på hur eleverna bemöter mig eller på hur jag bemöter dem? Eller ska elverna sätta betyg på de här två sakerna? Svaret jag fick blev jag inte klok på, men jag blev tillhållen att lära mig denna trebening. Nu har det gått några månader och jag anar att det hela handlar om att man som lärare ska använda en god del av sin energi och tid till att sätta upp in absurdum petiga kriterier för vad som krävs för ett visst betyg i ett ämne och att det gäller att göra nätet så finmaskigt som någonsin är möjligt, för annars uppfattas det som att det blir en mall för vad man inte ska kunna. ”Det ordet eller den formen skrev du inte upp i mallen, så då behöver jag inte kunna det/den för att få G/VG/MVG.” Har man som lärare flera ämnen, många klasser och många nivåer kan det här nästan bli till ett heltidsjobb, åtminstone tillsammans med ut- och invärderingar av systemet i alla oändlighet. Sedan finns det ju konferenser, arbetslagsträffar och mycket annat, så undervisningen kan om man inte arbetar mycket hårt få en mycket underordnad roll i det hela (äntligen förstår man varför det heter UNDERvisning)…

  5. Det låter inget vidare, men kan man inte strunta i det litegrann?
    Säga att vill ni ha högsta betyg så lär ni er allt.
    Gör ni inte det får ni räkna med lägre.

    Visst är det en låtsassysselsättning, men VAD BEROR DET PÅ?
    Att vi hamnat i detta?
    Och vad händer, som sagt, om man struntar i det?
    Blir man utfrusen av de andra lärarna då?

    Själv tror jag då att alltsammans hänger ihop, det finns inga hierarkier självklart längre, allt och alla har samma värde, och därmed förlorar vi vår förmåga att urtskilja det väsentliga.
    Som i språkundervisning borde vara språkkunskaper, i politik den föreslagna politiken i vård att vårda och så vidare.

    Nu kommer jag in på något djupt ojämlikt: Och alla kan helt enkelt inte det.
    Därav pagaillen. Röran.
    Kanske kan inte heller alla tillägna sig detta, att prioritera, i ett kunskapsstoff eller i en vårdsituation (fast där tror jag att de kan, och ofta lider av att det inte GÅR).

    Mycket är ju nånstans metadebatter och det är låtsasproblem som man diskuterar. Inte bara inom undervisning, överallt.
    Detta utjämnande av överordnat/underordnat, detta utbud av möjligheter till sysselsättningar, konsumtionssamhället(?) och smörgåsbordstänkandet(?) leder brist på överblick och förmåga till koncentration och sinne för det väsentliga.

    I Frankrike finns exakt samma problem, såg ett inslag på nyheterna idag om hur socialtjänstemän som har till uppgift att åka hem till folk och hjälpa dem, att fylla i papper, att skriva ansökningar att ägna sig åt just hushållets byråkrati hade fått ytterligare någon form av rapport att skriva till någon delansvarig på någon nivå, och de gick i strejk, eftersom det gav dem ännu mindre tid att göra det som de uppfattade (med rätt!) som sitt jobb.

    Jag begriper fortfarande inte vilka samhälliliga mekanismer som har lett till det här.

  6. Det kommer nog uppifrån..från de högst utbildningsansvariga..de som är skräddare till alla skolplaner och andra sorters anvisningar…det är en stor orsak till att skolväsendet blivit byråkrativäsendet……

    Sen är det nästan omöjligt att sammanfatta alla de orsaker som är till grund för att det skärs ner och liknande…..de är för många..med att pengarana bl.a. förvaltas på fel sätt till att börja med……..hur mycket tid tar den ”byråkratiska biten” som jag kallar den?……allting går i en riktning där man vill att varje minsta steg ska vara dokumenterat och beskrivet i minsta detalj så att det väsentliga faller i bakgrunden

  7. I ett samhälle där kunskapsföraktet upphöjts till norm behövs inga sakkunskaper för att besluta om sådant som ligger långt utanför politikernas kompetens. För skolans del, tog denna tragikomiska fars verkligen fart i samband med kommunaliseringen. Människor utan tillstymmelse till kompetens för att fatta beslut om utbildning sattes – helt ofrivilligt – att göra just det. Något man har gott grepp om som politiker är byråkratiska processer och alltså tillämpar man dem också på ”skola, vård och omsorg”. Man betalar skolorna för antal elever och antal godkända betyg – sådant man lätt kan räkna. Kunskapsinnehåll och resultat blir oviktiga detaljer i ett byråkratiskt system, eftersom man inte har kompetens att bedöma sådant själv.

    Alltså, när man talar om kvalitetsarbete, talar man om kvaliteten på de byråkratiska processerna och saker man kan räkna och det blir på så sätt ett slags maktutövande, även om det verkar oklart vad man utövar makt över. Är det ett sätt för mindre kvalificerade personer att sätta sig till doms över de välkvalificerade? Är inte det ganska dumsdristigt?

    Ska sjukhus betalas för antal patienter? Antal utskrivna recept? Är det då bra om siffrorna faller eller stiger? Någon byråkrat räknade ut för några år sedan att en läkare skulle tillbringa åtta minuter med varje patient och så beräknades arbetsbördan efter det.
    Lärare får order om att få till så många godkända elever som möjligt, vilket leder till att kvaliteten på kunskaperna sänks exponentiellt med att antalet godkända ökar. (Lättare prov, mindre omfattande kurser, mindre undervisningtid, etc.) Vem gagnar detta?
    Dagispersonal får stå ut med att byråkraterna har räknat ut hur många barn varje vuxen ska hinna med på pappret och bemanningen sker därefter. Att barnen (och de vuxna) är individer med olika behov av uppmärksamhet, hjälp, närhet, etc. bryr man sig inte om – för det kan man inte räkna. Alltså kan man mäta ”kvaliteten” på ett dagis efter antal barn som finns där. Många barn är lika med ett bra dagis i papperstigrarnas värld.

    Nog måste man kunna göra något radikalt åt saken? Själv har jag som lärare i princip aldrig brytt mig om de olika urfåniga kriterierna vid betygssättning – och vad jag vet har ingen känt sig orättvist bedömd eller kritiserad. Jag bedömer kunskaper och hur väl man uppfyllt fastställda mål. Punkt. Om eleven är glad och positiv eller en negativ surpuppa har inte med betyget att göra. Nej, det är inte populärt bland kolleger, men å andra sidan skulle jag tro att det finns ganska många lärare som gör som jag. Har aldrig frågat.

    Dumheterna måste få ett slut, men eftersom allt sker långsamt men obevekligt, har de flesta inom skola vård och omsorg sakta anpassat sig till dessa nya absurda regelverk och den förvridna synen på vad som är kvalitet. Det är som den berömda historian om grodan som blev kokt när vattnet värmdes så långsamt att den hann vänja sig och därför aldrig hoppade ur vattnet. ”Kokta” människor protesterar sällan – de är ju döda.

  8. Jag rättar mig naturligtvis inte efter de här fåniga kriterierna och jag använder inte heller min tid till att detaljreglera vad man ska kunna eller snarare inte behöver kunna för att få ett visst betyg. Däremot retar jag mig på det här rekommenderade eller snarare föreskrivna tids- och energislöseriet.

    En orsak till att det blivit så här – förutom dem ni som är med i samtalet här redan räknat upp – tror jag kan vara att man alltmer skiljer makt och ansvar ifrån varandra. Makt som inte är tätt sammankopplad med verkligt genomtänkt ansvarstagande blir till ett inkompetensens och nonchalansens blinda tyranni som till sist drabbar allt och alla.

  9. Jag har i senaste ”Universitetsläraren” hittat ett genmäle till Partik Halls artikel. Det är skrivet av Carl-Uno Frykholm, chef för Högskoleverkets utvärderingsavdelning. Jag citerar här en bit av texten (som jag tyvärr inte hittar på nätet). För att inga missförstånd ska uppstå så säger jag (igen) att min position i den här frågan är identisk eller i det närmaste identisk med Halls.

    *Det Hall ger uttryck för är en stark misstro, för att inte säga förakt, för allt som har med kvalitetsarbete att göra. Det är en bild som Högskoleverket av naturliga skäl inte delar. Den bilden delas inte heller av de remissinstanser som yttrat sig över Högskoleverkets förslag till nytt kvalitetssäkringssystem, och framför allt inte av dem som berör:studenterna. Studentperspektivet – studenternas rätt till en utbildning av god kvalitet – saknas för övrigt helt i Halls resonemang.*

    När jag läser det här får jag en känsla av att Frykholm inte läst Halls artikel. ”Studentperspektivet saknas” – detta är inte sant. Eller betyder ordet ”studentperspektiv” något annat än jag tror, betyder det möjligen det perspektiv som Högskoleverket anser att studenterna bör ha för att passa in i dess ”systemmall”? Sedan vet jag inte om man kan säga att kvalitetssäkringssystemet (vilket förfärligt ord!) enbart berör studenterna.

  10. Precis….det är naturligtvis våra universitetslärare som ofta får ta smällar av olika slag

Kommentarer avstängda.