Blogg

Pär Lagerkvist in italiano: Tu via lattea sopra la solitudine delle anime

Som kanske en del av er vet, har jag en liten bok med en mindre samling dikter av Pär Lagerkvist i italiensk översättning (av Giacomo Oreglia). Jag tar fram den ibland och läser en dikt. Några gånger har jag läst ur den här under pausträdet. Den här här dagen läser jag den här:

Du vintergata över själens ensamhet

Du vintergata över själens ensamhet,
du eviga längtan.
Brinn, brinn långt efter mig,
långt efter att jag inte finns,
jag som aldrig fick bestiga din bro.
Brinn för det folk som skall komma vandrande en gång genom rymderna,
som skall vandra tryggt över avgrunden på en bro av stjärnor.

Tu via lattea sopra la solitudine delle anime

Tu via lattea sopra la solitudine delle anime,
tu eterna nostalgia.
Ardi, ardi a lungo dopo di me,
a lungo dopo che ho cessato di estistere,
io che mai ho potuto varcare il tuo ponte.
Ardi per coloro che verranno un giorno vaganti per gli spazi,
che vagheranno sicuri sopra l’abisso su di un ponte di stelle.

vintergatan

Jag läser dem mot varandra och funderar över vad som blev hur. Första raden känns oefterhärmlig – den går kanske inte att föra över gränsen. Nej, jag menar inte att jag inte tycker om Oreglias första rad, men den blev något lite annat, tycker jag. Det är redan något väldigt särskilt med ordet ”vintergatan” som ju inte alls har något med mjölk att göra och så blev själarna flera på italienska och då kanske inte så ensamma. Andra raden däremot känns som ”de två säger ett”: du eviga längtan – tu eterna nostalgia. Jag tittar lite på radlängden – den italienska versionen har längre rader utom – ja, utom vid Lagerkvists långa rad, den som antyder hur långt detta folk vandrat genom rymderna…

My Bosnia is bleeding

Idag tiger jag och lämnar ordet till min vän Sejfo Jakubović. Eventuella kommentarer eller frågor till texten här kommer att besvaras av Sejfo:

Häromdagen läste jag den bok som Bodil och jag köpte på en bosnisk litteraturafton i Uddevalla (Bodil skrev lite om den aftonen i sin blogg där hon också tog upp lite ur boken). Boken heter Evropo, stidi se, eller i engelsk översättning Shame on you, Europe. Den är skriven av Vehid Gunić, och i sin form är den en dagbok som täcker en tidsperiod på två år, nämligen 1992-93 som är de första två åren av kriget i Bosnien Hercegovina.

Vehid

Vehid är en journalist och arbetar för TV Bosnien Hercegovina i Bosniens huvudstad Sarajevo när inbördeskriget bryter ut i april 1992 och Sarajevo blir belägrat av serbiska trupper. Han lever ett liv som många andra i den staden, ett liv fullt av oro och rädslan för de tusentals granater som faller över Sarajevo varje dag; ett liv fullt av rädslan över att bli träffad av de serbiska krypskyttar som ”sållar död” över Sarajevos gator, för serberna är inte bara i bergen runt staden, de håller också flera stadsdelar under sin kontroll.

Vehid är en patriot, en man som älskar sitt land och är beredd att ge sitt bästa för det. Och det bästa av sig själv ger han också, det han är bäst på, nämligen att skriva och leda TV-program. Han går varje dag från sitt hem till sitt jobb i Sarajevos TV-byggnad. Det är en väg allt annat än en vanlig väg till jobbet. Många har dött utanför hans hem eller på vägen, träffade av granater eller krypskyttar (viktigt att understryka är att det också är folk av serbisk ortodox nationalitet som dödats; det handlar om de serber som i sitt hjärta är riktiga bosnier och patrioter alltså, precis som de serber som tillsammans med sina muslimska och katolska kollegor kämpade under bosnisk flagga för ett suveränt och multinationellt Bosnien Hercegovina – stor hyllning och tack till dem). Den bilden har blivit så pass vanlig att man inte längre är riktigt rädd, man är som hypnotiserad. Men Vehid fortsätter som många andra av Sarajevos invånare. Det är en kamp för livet, en kamp för varje smula bröd man förhoppningsvis kommer att hitta nästa dag, en kamp för varje droppe vatten man får bära i dunkar från ställen ofta långt bort i väntan på att bli träffad av de blodtörstiga vampyrer som inte tvekar att använda sina vapen ens mot gamla och barn, eller att bli förskonad av dem.

Men Vehid ger sitt bästa i att överleva för att kunna använda sitt kunnande i att hjälpa sitt folk, om än bara med ord och penna. Han håller i ett TV-program som visas så mycket man har möjlighet att visa det (nästan aldrig finns det ström, och generatorn behöver drivmedel som inte alltid är tillgängliga eller kostar en förmögenhet när de säljs av United Nation-trupperna). Där försöker han muntra upp sitt folk och ge det hopp genom att bl.a. skriva otaliga brev till olika personer och organisationer runt om i världen. Hans brev gör honom bekant; de gör honom älskad och respekterad av sitt folk, för i de breven talar han som en patriot, som en individ som står för hela sitt hotade folk. I dem visar han sin förtvivlan över situationen, över ett krig som tar alltför många liv, de oskyldigas liv. Han talar för sitt land, han talar för sina medborgare, för sina modiga soldater som med hela sitt hjärta försvarar varje meter av sitt land; han talar för sin fru, som i sitt improviserade klassrum ger sitt yttersta i att hålla sina elever bildade och vars liv och insats släcks av en serbisk granat som dödar både henne och en av hennes elever just när hon skulle ge den eleven det bästa betyget på en uppsats som hon rättat. Vehid talar för hela mänskligheten; han talar till de mänskliga eller uppmanar de omänskliga att visa sina mänskliga sidor.

Vehid är förtvivlad över att ingen gör något konkret för att stoppa detta blodbad. I sin förtvivlan tar Vehid till penna och skriver. Han skriver till många. Han skriver till Bill Clinton, John Major, till många av dåvarande politiker i Bosnien, Kroatien och Serbien. Han skriver t.o.m. till Nobelspriskommittén och klagar över att man nominerar folk som Cyrus Vance och David Owen för fredspris trots att de inte visat vilja att stoppa serbiska granater från att förstöra liv efter liv. Han skriver till Mitterrand, dåvarande fransk president som inte stoppat serberna heller, och han skriver till Mitterrands fru som varit i Sarajevo men inte gjort något konkret heller. Vehid skriver och skriver, men ingen verkar bry sig förutom hans medborgare, folk som lider tillsammans med honom.

boken

Jag bestämde mig för att ge er ett litet smakprov ur boken i form av ett av Vehids brev, nämligen det han skrev till den serbiske prästen, eller patriarken Pavle, där han beskyller honom för hans uppförande och ovilja att eller ovetande om religionernas grundregel, nämligen att inte döda. Brevet är daterat till oktober 1993.

It was also in October that I wrote an open letter to the Patriarch of the Serbian Orthodox Church, the careless shepherd of a flock run riot, on the occasion of his visit to Banja Luka and to Mrakovica on Kozara (Städer i norra Bosnien som hållits under serbisk kontroll och där tusentals muslimska och katolska män, barn och kvinnor dödats eller förts till olika koncentrationsläger där de torterats – Kozarac är en liten ort som i stort sett helt förstörts av serbiska trupper).

Patriarch Pavle of the Serbian Orthodox Church
Belgrade

Dear Patriarch,

I have learned from the Serbian nationalist fascist media that you have been visiting my Bosanska Krajina these days. You have been to Banja Luka. Is there any trace remaining in that city of the existence of the Muslim places of prayer that were recently razed to the ground by the capricious and pestilential members of the careless shepherd’ s flock? These fresh wounds to the heart of the once exceptionally beautiful, civilized, multi-ethnic and multi-cultural Banja Luka are painfully felt by every normal person throughout the world. Do you too, as a spiritual father, feel even a little pain from these wounds? If you do, why did you not say so, why did you not speak out?

You have also been to Mrakovica. Did your guides lead you along the tracks of their crimes and through Kozarac? Not even you nor the ideologies whose politics you support can say that this is historically a Serb area. Throughout its more than six hundred year history, this place has never been Serb, nor it is now. In fact, it now nobody’s, since it does not exist any more. Your religious followers have razed it to the ground, and all sixteen mosques of Kozarac with it. Perhaps, for this reason, your guides took you to Mrakovica through Bosanska Krajina by the most complicated, bed route via Gornji Podgradac. I believed that they did not want to show the traces of their “heroic struggle for Serbdom”, composed of the ruins of everything that is not Serbian Orthodox. And yet there was at least one reason for them to take you to Kozarac too. For there the Serbian Orthodox Church still stands, untouched, safeguarded like the apple of their eye by the people of Kozarac to the very last. That beautiful great church was built on the patrimony of my late mother. The church was built by my people of Kozarac of their own free will, for the few orthodox families who lived there. At the beginning of this century the people of Kozarac ordered, in a spectacular gesture, a great church bell from distant Vienna. Does it still toll? Hemingway told us the answer a long time ago.

It is necessary for me to tell you that your followers, criminals to whose monstrous deeds you have so stubbornly and passively closed your eyes, are destroying all before them, razing even the fresh grave of my late mother. Can I and should I forgive and forget?

Patriarch, by fortunate professional coincidence I was in Jerusalem just before the aggression launched by your followers against my Bosnia. In Jerusalem I went to Golgotha, following the Stations of the Cross. Because of you and your followers, the Golgotha being endured by my Bosniac people is incomparably worse. In Jerusalem I also visited the Church of the Holy Sepulchre, the grave of Jesus Christ. There, outside the Church of the Holy Sepulchre, in pious rapture and in front of the television cameras, I related the Ten Commandments to my viewers. I remember them to this day. I particularly recall the sixth: Thou shalt not kill; and the tenth: Thou shalt not covet anything that is thy neighbour’s.

Patriarch, when did you personally utter these commandments to your believers, your followers? Or have you perhaps, like many others, forgotten that such universal commandments even exist?

Om Vehid någonsin erhållit ett svar från patriarken är inte känt, men att patriarkens ställning mot kriget inte ändrats är ett känt faktum. Vehids många brev har nog inte haft någon direkt verkan på de som kunde stoppat kriget, ett krig som sträckte sig ända in i året 1995 där det stoppades genom en så kallad Daytons överenskommelse, i ett skede när den bosniska armén var på väg att ta tillbaka alla de områden som erövrats av de serbiska styrkorna. Man kan undra över att just den tidpunkten valts, men de utmattade människorna var glada i alla fall.

biblioteket

Sarajevo under belägring. I förgrunden syns Nationalbiblioteket, byggt i pseudomorisk stil, öppnat 1896. Den 25 augusti 1992 träffad av flertal serbiska granater från de närliggande bergen, vilket resulterade i att tusentals värdefulla och unika böcker förstördes i den våldsamma branden som granatbeskjutningen orsakade. Det försvann 80 % av böcker och dokument som vittnar om bosnisk historia. Bilden är från 1993. 

karta

Den vita linjen som syns på kartan här ovan är gränsen mellan det som kallas Serbiska Republiken med Banja Luka som huvudstad och den andra delen kallas Muslimsk-kroatiska Federationen med Sarajevo som huvudstad……..de två delarna går under namnet Bosnien Hercegovina med Sarajevo som huvudstad……

Den ärlige lögnaren – om den moderna massturismen

Någon gång i början av det här året skrev jag ett kort inlägg om den syrisk-tyske författaren Rafik Schami och hans bok ”Der ehrliche Lügner” (Den ärliga lögnaren). Jag upprepar lite av min text om honom här, så att ni kan snabborientera er (här finns annars länken till inlägget):

Schami föddes 1946 i Damaskus och han kom som flykting till Tyskland 1971. Innan han påbörjade sin författarbana doktorerade han intressant nog i kemi. Han räknas idag till de mera framstående författarna i Tyskland och han har fått ett antal prestigefyllda priser. Hans böcker har översatts till en rad språk bland annat till svenska, men just ”Der ehrliche Lügner” som är bland de mest läsvärda är ännu inte översatt till det här språket.

Schamis bok

”Der ehrliche Lügner” är ett slags tusen-och-en-natt-sagosamling som utspelar sig på en indisk cirkus på turné i Främre Orienten. Huvudpersonen är Sagoberättaren Sadik. På ett plan följer vi cirkusartisternas liv och färder och på ett annat vandrar vi ut och in i det myller av sagor som Sadik bjuder oss. Egentligen hänger alla sagorna ihop – ibland löst ibland på ett fastare sätt – men jag har nu (precis som förra gången) dragit ut en tråd ur sagoväven. Den här tråden handlar om den moderna charterturismen. Jag kallar den ”Farbror Djamils upptäckt” och här följer min översättning av den:

Han lade allt oftare märke till att många turister inte ens visste i vilket land de var. Många hade jäktat in på en turistbyrå direkt efter arbetet och frågat efter specialerbjudanden och bokat genast och sedan visste de inget mer än att de hade två veckor vid havet för femhundra eller sexhundra dollar med frukost framför sig.

Så här till exempel kunde erbjudandet se ut: ”Fjorton länder på sju dagar” och turisterna föstes utan andningspauser genom programmet. ”Vad är det idag?” frågade då till exempel en turist sin granne i bussen. Grannen svarade: ”Tisdag.” – ”Då måste det här vara Kairo”, blev slutsatsen.

Detta var alltså min farbror Djamils upptäckt. Och hans plan var mycket enkel: Man behövde bara föra turisterna någonstans vartsomhelst och visa dem något som de trodde var Arabien, Spanien eller Afrika. Bara de sparade bensinpengarna skulle betyda en förmögenhet.

Han köpte en enslig strand i Amerika och lät bygga en stor hotellanläggning där. Marken i det här området var ännu mycket billig. När allt var färdigt drog han igång en stor reklamkampanj för resor till Arabien. Hans priser slog de stora reseföretagen med häpnad och kunderna köade utanför hans resebyråer. Han lät konkurrenterna veta att han genom sina speciella förbindelser med flera arabiska kungahus hade fått ekonomiskt stöd därifrån. OK, tänkte många av researrangörerna, Arabien kan väl den här araben få ta hand om.

Farbror Djamils turister landade lyckligt i Arabien, där artiga araber hälsade dem välkomna och där de fick se en magdanserska uppträda. Sådant hade turisterna aldrig upplevt förr.

Allt var rent och stranden var en dröm. Då och då drog en karavan förbi under hotellfönstren och beduinerna talade flytande engelska, var välrakade och brokigt klädda. Många amerikanare andades lättat ut, eftersom de innan de gav sig av ändå hade känt sig lite rädda för araberna. I priset ingick till och med en frukost hos shejk Abdulruhman Hallab Elnamle.

I månader var Arabien en hit och min farbror simmade i pengar. Personalen rekryterade han bland arabiska studenter, som vill tjäna lite extra vid sidan av studierna. De var tvungna att skriva under på att de inte skulle låta något om de verkliga förhållandena läcka ut.

Sedan dök det upp nya plakat från hans företag som talade om billiga resor till Spanien. Och ännu en gång köade människor i timtal för att reservera platser och snart var orten i Spanien med den underbara stranden fullbokad för månader framåt. De förvirrade konkurrenterna lät han genom skickligt utspridda rykten veta, att han nu hade en hemlig överenskommelse med den spanska regeringen.

Personalen tog emot turisterna med gitarrmusik och på kvällarna serverades det paella vid öppna eldar och flamencodans.

Under de följande åren dök det upp liknande erbjudanden för Japan, Thailand, Frankrike och Afrika och min farbror köpte hela tiden mer mark och hans företag växte, så att ”Paradis-resor” snart var en av de tre största researrangörerna i USA. Min farbror lät en okänd författare skriva en bok om sig för några tusen dollar med titeln: ”Från diskare till miljonär”. Den här boken var länge en storsäljare och min farbror tjänade mijoner på den.

Hans personal var vid det här laget så perfekt att inte bara teknikerna på två dagar kunde förvandla ”Arabien” till ”Afrika” och sedan vidare till ”Thailand”. Den var så bra att till och med araber, spanjorer och afrikaner kände sig som hemma, när de reste till ”sina” länder. Och också agenterna, som konkurrenterna skickade ut för att ta reda på vad framgången berodde på, kunde bara säga att allt gick rätt till.

Inom fem år kunde min farbror erbjuda över sextio länder och hans medarbetare uppträdde som eskimåer, beduiner, urskogsinvånare och alpbönder. De dansade, joddlade, slukade eld och knivar och lät sina höfter rotera, så att fakirer från Calcutta och orientaliska danserskor blev bleka av avund.

En ”Paradis”-feber bröt ut i USA. Och när de första tvivlen kom, blomstrade företaget ännu mer. Inte heller sanningen som så småningom läckte ut, kunde göra konkurrenterna lyckliga. Nej, det äkta Arabien, Spanien eller Thailand var vid det här laget för varmt, för bullrigt, för smutsigt och för farligt för turisterna, medan de alla kände sig som hemma i min farbrors ”Paradis”.

Så långt berättade jag historien för min publik, som var hänförd över att en arab med sin list lyckats föra till och med amerikanarna bakom ljuset. Men varken publiken eller jag själv anade den gången att farbror Djamils fantasier skulle bli verklighet redan under vår livstid.

Kafka, Das Schloß och Spindelmühle

Igår eftermiddag när jag satt och bläddrade lite planlöst i Klaus Wagenbachs Kafkabiografi gjorde jag en upptäckt. Ja, ingen upptäckt för världen men väl för mig själv, det är väl det man vanligen menar med att man gör upptäckter.

böcker

På sidan 136 i boken står det strax ovanför mitten så här:

Den ”Schloß”-Roman begann Kafka während eines dreiwöchigen Aufenthalts in Spindelmühle,

På ett annat ställe läser jag att mycket av miljön i ”Das Schloß” är hämtad från Spindelmühle. Vad är det nu för märkvärdigt med det, undrar nu någon kanske. Inget, inget alls, svarar jag surt. Sedan skärper jag mig och säger: Det var ju i Spindelmühle, som nu heter Špindlerův Mlýn, som jag tillbringade två dryga halvveckor den här sommaren. Denna lilla ort var utgångspunkten för alla mina/våra Riesengebirgevandringar.

Riesengebirge

Jag slår nu upp första sidan i ”Das Schloß” och läser de inledande raderna:

Es war spätabends, als K. ankam. Das Dorf lag in tiefem Schnee. Vom Schloßberg war nichts zu sehen, Nebel und Finsternis umgaben ihn, auch nicht der schwächste Lichtschein deutete das große Schloß an. Lange stand K. auf der Holzbrücke, die von der Landstraße zum Dorf führte, und blickte in die scheinbare Leere empor.

Spindel

Det här måste vara bron K. stod på och Kafka måste ha gått här och tänkt ut det hela. Jag fotograferade (lite klumpigt) av en av bilderna från förra sekelskiftet som fanns uppsatta på en vägg på pensionatet där vi bodde. Nu ser det lite annorlunda ut, men inte helt och bron finns där än. Och jag har stått på den precis som K.

Att vara diktator – Dionysios öra

Låt oss nu se vad ett öra kan höra. Nej, jag börjar om: Jag har genom ett plötsligt kast av ödet (ännu värre början, va?) hamnat på en sida i Sture Linnérs bok ”Sicilien – strövtåg i rummet och tiden”. Här läser jag om kampen mellan kartager och greker om herraväldet över Sicilien. Jag stiger nu rakt ner i texten och låter den tala:

Linnér

I denna stund av yttersta oro och förvirring grep Dionysios, blott tjugofem år, makten i Syrakusa och behöll den i trettioåtta år, fram till sin död 367 f.Kr.

Där har ni nu den här textens huvudperson.

Han blev sin tids mäktigaste hellenske härskare, och inte heller någon icke-grek i väst förmådde mäta sig med honom. Hans välde gick inte under något precist namn: det omfattade både Sicilien (utom området längst i väst), Italien upp till Tarantobukten, enklaver långt norrut i Ancona och vid Pomynningen och även Splitregionen på andra sidan Adriatiska havet. Han ägde allierade i Epiros i nordvästra Grekland och bland Syditaliens italiska folk.

Ett påfallande drag i Dionysios I:s styre var hur totalt han samlade makten hos sig själv och – genom en rad skrupelfria dynastiska manipulationer – sina närmaste anhöriga. Detta var något nytt i väst och föregrep de hellenistiska härskarnas praxis under århundradena efter Alexander den store.

Ja, kanske förstår någon läsare av gårdagens text under pausträdet hur min associationsbana löpt: Från demokratin och problemen och bristerna i och med denna till en diktator och hans manövrer kring makten. Vi får veta att Dionysios till skillnad från många andra diktatorer inte lade ner någon energi eller några medel på monumentalbyggnader för att föreviga sitt namn. Han byggde hellre fästningar. Å andra sidan lockades hans fåfänga av andra frestelser:

Han skrev emellertid poesi och lät den reciteras vid de olympiska spelen, där den dock blev utskrattad. En underbar anekdot handlar om hur en poet, som av någon anledning (möjligen litterär kritik) hölls fången i stenbrotten, en gång hämtades till hovet för att yttra sig om en dikt tyrannen själv skrivit och nu läste upp. När hovfolkets applåder äntligen tystnat beordrades poeten att bedöma alstret. Han vände sig då till sina vakter med orden: ”För mig tillbaka till stenbrottet!”

Efter denna intressanta utvikning om Dionysios som poet, ger Linnér oss ett slags sammanfattning om Dionysios som härskare:

Denne kraftkarl hade trots grekernas eviga splittring ensam tvingat dem att hålla samman tillräckligt för att rädda ön från främmande herravälde. Han förmådde emellertid aldrig skapa en känsla av samhörighet mellan väldets invånare. Under hans regering utplånades varje ansats till folkligt inflytande över politiken. Sikelioterna var i fortsättningen undersåtar snarare än medborgare. Den politiska verksamheten övergick i förödande släktstrider, sammansvärjningar och inbördeskrig. Gemene man var blott en bricka i maktspelet.

Till sist kommer vi till det som väl måste bli en del av varje diktators öde: skräcken för att bli undanröjd. Linnér radar upp ett antal anekdoter om Dionysios paranoia. Vi får veta att han lät kroppsvisitera till och med sina närmaste innan de fick träffa honom och att han alltid bar brynja under manteln. Och så får vi höra om hans gigantiska spionöra:

Ur stenbrottet vid teatern lät han hugga ut en grotta – ”Dionysios öra” – med så god akustik att fångarnas minsta viskning kunde höras i tyrannens rum.

Ja, alltför stor och orättfärdig makt gröper ur makthavaren och berövar honom det som egentligen är livet.

örat 1

örat 2
En familj på besök i Dionysios öra i december ett år mot slutet av 1990-talet.