My Bosnia is bleeding

Idag tiger jag och lämnar ordet till min vän Sejfo Jakubović. Eventuella kommentarer eller frågor till texten här kommer att besvaras av Sejfo:

Häromdagen läste jag den bok som Bodil och jag köpte på en bosnisk litteraturafton i Uddevalla (Bodil skrev lite om den aftonen i sin blogg där hon också tog upp lite ur boken). Boken heter Evropo, stidi se, eller i engelsk översättning Shame on you, Europe. Den är skriven av Vehid Gunić, och i sin form är den en dagbok som täcker en tidsperiod på två år, nämligen 1992-93 som är de första två åren av kriget i Bosnien Hercegovina.

Vehid

Vehid är en journalist och arbetar för TV Bosnien Hercegovina i Bosniens huvudstad Sarajevo när inbördeskriget bryter ut i april 1992 och Sarajevo blir belägrat av serbiska trupper. Han lever ett liv som många andra i den staden, ett liv fullt av oro och rädslan för de tusentals granater som faller över Sarajevo varje dag; ett liv fullt av rädslan över att bli träffad av de serbiska krypskyttar som ”sållar död” över Sarajevos gator, för serberna är inte bara i bergen runt staden, de håller också flera stadsdelar under sin kontroll.

Vehid är en patriot, en man som älskar sitt land och är beredd att ge sitt bästa för det. Och det bästa av sig själv ger han också, det han är bäst på, nämligen att skriva och leda TV-program. Han går varje dag från sitt hem till sitt jobb i Sarajevos TV-byggnad. Det är en väg allt annat än en vanlig väg till jobbet. Många har dött utanför hans hem eller på vägen, träffade av granater eller krypskyttar (viktigt att understryka är att det också är folk av serbisk ortodox nationalitet som dödats; det handlar om de serber som i sitt hjärta är riktiga bosnier och patrioter alltså, precis som de serber som tillsammans med sina muslimska och katolska kollegor kämpade under bosnisk flagga för ett suveränt och multinationellt Bosnien Hercegovina – stor hyllning och tack till dem). Den bilden har blivit så pass vanlig att man inte längre är riktigt rädd, man är som hypnotiserad. Men Vehid fortsätter som många andra av Sarajevos invånare. Det är en kamp för livet, en kamp för varje smula bröd man förhoppningsvis kommer att hitta nästa dag, en kamp för varje droppe vatten man får bära i dunkar från ställen ofta långt bort i väntan på att bli träffad av de blodtörstiga vampyrer som inte tvekar att använda sina vapen ens mot gamla och barn, eller att bli förskonad av dem.

Men Vehid ger sitt bästa i att överleva för att kunna använda sitt kunnande i att hjälpa sitt folk, om än bara med ord och penna. Han håller i ett TV-program som visas så mycket man har möjlighet att visa det (nästan aldrig finns det ström, och generatorn behöver drivmedel som inte alltid är tillgängliga eller kostar en förmögenhet när de säljs av United Nation-trupperna). Där försöker han muntra upp sitt folk och ge det hopp genom att bl.a. skriva otaliga brev till olika personer och organisationer runt om i världen. Hans brev gör honom bekant; de gör honom älskad och respekterad av sitt folk, för i de breven talar han som en patriot, som en individ som står för hela sitt hotade folk. I dem visar han sin förtvivlan över situationen, över ett krig som tar alltför många liv, de oskyldigas liv. Han talar för sitt land, han talar för sina medborgare, för sina modiga soldater som med hela sitt hjärta försvarar varje meter av sitt land; han talar för sin fru, som i sitt improviserade klassrum ger sitt yttersta i att hålla sina elever bildade och vars liv och insats släcks av en serbisk granat som dödar både henne och en av hennes elever just när hon skulle ge den eleven det bästa betyget på en uppsats som hon rättat. Vehid talar för hela mänskligheten; han talar till de mänskliga eller uppmanar de omänskliga att visa sina mänskliga sidor.

Vehid är förtvivlad över att ingen gör något konkret för att stoppa detta blodbad. I sin förtvivlan tar Vehid till penna och skriver. Han skriver till många. Han skriver till Bill Clinton, John Major, till många av dåvarande politiker i Bosnien, Kroatien och Serbien. Han skriver t.o.m. till Nobelspriskommittén och klagar över att man nominerar folk som Cyrus Vance och David Owen för fredspris trots att de inte visat vilja att stoppa serbiska granater från att förstöra liv efter liv. Han skriver till Mitterrand, dåvarande fransk president som inte stoppat serberna heller, och han skriver till Mitterrands fru som varit i Sarajevo men inte gjort något konkret heller. Vehid skriver och skriver, men ingen verkar bry sig förutom hans medborgare, folk som lider tillsammans med honom.

boken

Jag bestämde mig för att ge er ett litet smakprov ur boken i form av ett av Vehids brev, nämligen det han skrev till den serbiske prästen, eller patriarken Pavle, där han beskyller honom för hans uppförande och ovilja att eller ovetande om religionernas grundregel, nämligen att inte döda. Brevet är daterat till oktober 1993.

It was also in October that I wrote an open letter to the Patriarch of the Serbian Orthodox Church, the careless shepherd of a flock run riot, on the occasion of his visit to Banja Luka and to Mrakovica on Kozara (Städer i norra Bosnien som hållits under serbisk kontroll och där tusentals muslimska och katolska män, barn och kvinnor dödats eller förts till olika koncentrationsläger där de torterats – Kozarac är en liten ort som i stort sett helt förstörts av serbiska trupper).

Patriarch Pavle of the Serbian Orthodox Church
Belgrade

Dear Patriarch,

I have learned from the Serbian nationalist fascist media that you have been visiting my Bosanska Krajina these days. You have been to Banja Luka. Is there any trace remaining in that city of the existence of the Muslim places of prayer that were recently razed to the ground by the capricious and pestilential members of the careless shepherd’ s flock? These fresh wounds to the heart of the once exceptionally beautiful, civilized, multi-ethnic and multi-cultural Banja Luka are painfully felt by every normal person throughout the world. Do you too, as a spiritual father, feel even a little pain from these wounds? If you do, why did you not say so, why did you not speak out?

You have also been to Mrakovica. Did your guides lead you along the tracks of their crimes and through Kozarac? Not even you nor the ideologies whose politics you support can say that this is historically a Serb area. Throughout its more than six hundred year history, this place has never been Serb, nor it is now. In fact, it now nobody’s, since it does not exist any more. Your religious followers have razed it to the ground, and all sixteen mosques of Kozarac with it. Perhaps, for this reason, your guides took you to Mrakovica through Bosanska Krajina by the most complicated, bed route via Gornji Podgradac. I believed that they did not want to show the traces of their “heroic struggle for Serbdom”, composed of the ruins of everything that is not Serbian Orthodox. And yet there was at least one reason for them to take you to Kozarac too. For there the Serbian Orthodox Church still stands, untouched, safeguarded like the apple of their eye by the people of Kozarac to the very last. That beautiful great church was built on the patrimony of my late mother. The church was built by my people of Kozarac of their own free will, for the few orthodox families who lived there. At the beginning of this century the people of Kozarac ordered, in a spectacular gesture, a great church bell from distant Vienna. Does it still toll? Hemingway told us the answer a long time ago.

It is necessary for me to tell you that your followers, criminals to whose monstrous deeds you have so stubbornly and passively closed your eyes, are destroying all before them, razing even the fresh grave of my late mother. Can I and should I forgive and forget?

Patriarch, by fortunate professional coincidence I was in Jerusalem just before the aggression launched by your followers against my Bosnia. In Jerusalem I went to Golgotha, following the Stations of the Cross. Because of you and your followers, the Golgotha being endured by my Bosniac people is incomparably worse. In Jerusalem I also visited the Church of the Holy Sepulchre, the grave of Jesus Christ. There, outside the Church of the Holy Sepulchre, in pious rapture and in front of the television cameras, I related the Ten Commandments to my viewers. I remember them to this day. I particularly recall the sixth: Thou shalt not kill; and the tenth: Thou shalt not covet anything that is thy neighbour’s.

Patriarch, when did you personally utter these commandments to your believers, your followers? Or have you perhaps, like many others, forgotten that such universal commandments even exist?

Om Vehid någonsin erhållit ett svar från patriarken är inte känt, men att patriarkens ställning mot kriget inte ändrats är ett känt faktum. Vehids många brev har nog inte haft någon direkt verkan på de som kunde stoppat kriget, ett krig som sträckte sig ända in i året 1995 där det stoppades genom en så kallad Daytons överenskommelse, i ett skede när den bosniska armén var på väg att ta tillbaka alla de områden som erövrats av de serbiska styrkorna. Man kan undra över att just den tidpunkten valts, men de utmattade människorna var glada i alla fall.

biblioteket

Sarajevo under belägring. I förgrunden syns Nationalbiblioteket, byggt i pseudomorisk stil, öppnat 1896. Den 25 augusti 1992 träffad av flertal serbiska granater från de närliggande bergen, vilket resulterade i att tusentals värdefulla och unika böcker förstördes i den våldsamma branden som granatbeskjutningen orsakade. Det försvann 80 % av böcker och dokument som vittnar om bosnisk historia. Bilden är från 1993. 

karta

Den vita linjen som syns på kartan här ovan är gränsen mellan det som kallas Serbiska Republiken med Banja Luka som huvudstad och den andra delen kallas Muslimsk-kroatiska Federationen med Sarajevo som huvudstad……..de två delarna går under namnet Bosnien Hercegovina med Sarajevo som huvudstad……

17 tankar om “My Bosnia is bleeding

  1. Ja, så är det nog. Inför det som är farligt/svårt/besvärligt vänder vi gärna bort ansiktet, om det så bara är ett enkelt brev, ett litet papper som talar om det svåra.
    Fascinerande man, Vehid.
    Ditt val av text, Sejfo, och även det du skriver i dina kommentarer får mig ofta att associera i religiösa banor. Jag gör det inte för att retas eller skriva någon en tro på näsan, men denne Vehid skulle kanske i en annan tid och ett annat samhälle betraktats som ett helgon?
    Någon som vågar, som riskerar livet och det inte bara för sin egen och sina närmastes skull, utan för mångas, och om jag förstår det hela rätt, inte bara för sin egen grupps skull.
    Och han gör det inte som en Jeanne d’Arc med svärdet i hand, han gör det med penna och papper.
    Utan att få svar.

    Man kommer så lätt in på frågor som inte har några svar.
    Tror du verkligen inte att hans brev tjänade någonting till alls? Tror du inte att de KOMMER att ha en betydelse, om de nu finns utgivna?
    Tror du inte att man måste enas kring just såna gestalter som ser helheten och inte delarna?

  2. Karin, naturligtvis tror jag djupt inne, och framförallt hoppas jag att hans brev kommer att ha en viss effekt, om inte nu så förhoppningsvis i framtiden. De har däremot inte haft någon direkt effekt på så sätt att de som breven var riktade till inte gjorde några ansträngningar att stoppa kriget. På ytan har man förhandlat och gjort överrenskommelser som t.ex att de serbiska trupperna skall sluta med att bomba och att deras artilleri skall sättas under UNs kontroll…och liknande. Men de stoppades aldrig..de fortsatte atta döda.

    Bill Clinton, dåvarande USAs president har sagt måbga gånger att han inte respekterar det kriget men själv ansträngde han sig inte för att sätta stopp på det…..

    I ett av Vehids brev som han skrev till Mitterands fru, dåvarande franska presidentens fru alltså (som till följd av granateringen av den skola där Vehids fru och ett elev dödades och många sårades, kom till Sarajevo för att visa att hon bryr sig…den granateringen var dessutom känt världen runt, bilderna har cirkulerat i många länder…men Vehid kritiserar följande:
    -han tackar för att hon sett till att elever på en skola fått skrivhäften och pennor i present…men hänvisar att de pennor och skrivhäften nu ligger i spillror för att allting förtörts av granateringen

    – han hänvisar hur mycket drivmedel som gått under hennes besök..drivmedel som invånarna inte har (I sarajevo har under vintertiden allting som kunde tänkas brinna förstörts av förtvivlade invånare som var tvungna att värma sig..man eldade sina skåp, bänkar och allt annat), och som kunde använts för att värma invånarna under flera veckor…och så påpekar Vehid att det faktumet aldrig nämnts i varken fransk eller annan media..

    han kritiserar också en sak som för många kan låta banal för vissa…i avgränsningen mellan två stadsdelar i Sarajevo där serbiska krypskyttar dödat en massa oskyldiga människor så har man ställt containrar för att folk ska kunna springa över gatan utan att bli träffade..du kan bara ana hur farligt det var och hur lång tid det tog att sätta upp dem…..det är de containrarna som tagits bort när Mitterands fru var på besök för att de ”stod i vägen”…

    Så det är sådana saker som Vehid påpekade……själv vet jag ännu mer än vad han sa i boken….jag var själv där nere under ett par krigsmånader och dessutom hade jag vänner och släkt i Sarajevo under hela kriget………min morbror var en av de modiga kämpare som försvarade Sarajevo…..han berättade själv att kriget kunde ha stoppats..men man lät det pågå……och själv var han, man kan nästan säga förbannat på världen när kriget stoppades 1995, när bosniska armén, stärkt och modig var på väg att befria alla okuperade områden…..

    Jag minns fortfarande hans ord när han sa….ser du, hade de inte stoppad det så hade vi inte behövt mer en ett par månader att befria hela landet………..uppenbarligen ”smakade” inte detta för vissa personer i världen……..1992. när serberna som var starkt beväpnade (de hade ju alla vapen som tillhörde före detta jugoslaviska armén) tog stad efter stad och slaktade allt som stod i vägen så stoppade man inte kriget…..och inte bara det, utan man införde embargo på vapenimport så att bosnierna inte kunde beväpnas…men under de blodiga åren så har bosniska soldater själva lyckats beväpna sig med serbernas vapen som de tillkämpat sig…….så när bilden 1995 började vändas stoppades kriget……na ja, hur som hels var stackars människor glada….

    Så, det som bl.a Vehid tar upp i sina brev är allmänt känt…eller kanske inte i sin helhet ibland eftersom man inte presenterat ALLT i västerländsk media….det man hoppas på är att de kommande generationerna och de kommande ländernas ledare förstår vad som hänt..att DE är mer mänskliga än vad vissa av deras föregångare varit……

    Nu är situationen i Bosnien inte lätt heller…man insåg nog att den där Daytons överrenskommelse inte riktigt fungerar i praktiken….Bosnien är uppdelat i två delar och serberna i den serbiska delen vill helst vara självständiga eller en del av ”Storserien” som vissa uttrycker sig……världen vill nog helst se tt suveränt och enat Bosnien..men som sagt, de serber i den ”så kallade” Serbiska republiken skulle i så fall känna att de inte haft någon nytta av kriget om de gav upp…en republik som bildats genom genocid och etnisk rensning….

  3. Här ovan ska det stå ”Storserbien” i stället för serien…missade en bokstav

  4. Sejfo,

    egentligen skulle det vara bra med en karta här, eftersom många av dina läsare nog inte har en särskilt klar bild av det hela rent geografiskt – inte jag till exempel. Vad tror du? Har du någon lämplig? Jag kan sätta in den under texten.

  5. Lite effekt har de väl så tillvida, att Madame Mitterand får stå där med skammen. I den mån hon nu känner någon.
    Jag har funderat av och till på detta idag, och det jag skriver nu är rätt så pessimistiskt, kanske. Om oss människor.
    En liten historia om något som inte har samma dimension som ett helt krig, men som visar något om oss som jag inte gillar, men som jag heller inte kommer till rätta med.
    Alltså,
    På vägen hem från mina barns dagis ligger ett kloster med någon sorts nunnor, jag kommer inte ihåg vilka.
    En dag på väg hem från dagis i sällskap med en annan mamma såg vi en uteliggare ligga på trappan in i klostret, inte på huvudentrén, men på en sidoingång liksom. Samtidigt kom en nunna som skulle in i klostret, och man kan inte säga att hon klev över mannen på gatan, men det var inte långt ifrån.
    Min bekant gick då fram till nunnan och grälade på henne för att den här stackars mannen låg på deras tröskel, och hon (nunnan alltså) GJORDE INGERNTING.
    Själv höll jag klaffen.
    Efteråt var min bekant mycket nöjd med sig själv som om hon verkligen hade uträttat något.
    Jag höll fortfarande tyst, men i mitt stilla sinne tänkte jag att hon verkligen inte hade gjort ett smack.
    Kan man begära av andra (nunnor eller vilka de än är) att de ska göra det man själv inte är beredd att göra?
    Jag var absolut inte beredd att ta med den här uteliggaren hem och bjuda honom på middag och erbjuda honom en dusch och vad han nu behövde.
    Nunnan inte heller. (Vad det verkade, kanske gjorde hon nåt när hon kom in? Det vet man inte.)
    Men min bekant hade över huvud taget ens reflekterat över att HON SJÄLV borde göra istället för att snacka.

    Att sprida mer information om vad som verkligen hänt och fortfarande händer måste ju vara bra. Det är väl faktiskt en sak man KAN göra.
    Men hur får man stopp på krig?
    Och om man får det, såren sen att läka?
    Jag antar att det måste vara de inblandade själva som verkligen VILL få stopp på det. Och att det finns ledare då, som kan formulera den här viljan, och som kan få folk med sig, och sen –

    Ja, se bara på Europa, Västeuropa. Kan man säga att såren efter då båda världskrigen börjar läka ut nu?
    Jag vet att det här låter så krasst, men om det inte finns enorma ekonomiska intressen i ett område (olja tex) så skiter ju andra länder (USA) i vad som händer här.
    Och vi andra?
    Ja, allt detta är samvetsfrågor, och mina svar är nog ganska nedslående.

    Här i Frankrike där jag bor finns det fortfarande en massa sår kvar, märkligt nog, efter våldsamheter i landets historia, och för all del i andra länders historia, och nej, de läker inte ut.
    Inte förrän någon (statschefen i regel) bett om ursäkt å statens/landets vägnar kan något som börjar likna ”kollektivt sorgearbete” eller vad man nu ska kalla det, starta. (Och det kan vara grejer som Frankrikes roll i slavhandeln, och det var ju ett tag sen.)

    Och i Sverige har jag över huvud taget aldrig upplevt att man funderar på att den sortens konflikter finns, inom landets gränser.

    Är rädd att det blev ganska nedslående just, min kommentar, men den är å andra sidan uppriktig.
    När jag stöter på min egen maktlöshet så ber jag.
    Det är väl det enda jag kan ge dig, egentligen – jag tänker på dig.

  6. Ja, det är en uppriktig kommentar, ser det ut som…och den motsvarar verkligheten på många punkter. Historien om nunnan är ganska så slående på något sätt. Å ena sidan så kan vi fråga oss om vi skall uppmana andra att göra något men å andra sidan när det handlar om mänsklighetens bästa (det man nu uppfattar som det bästa) så är det rätt att göra det man själv kan eller har råd med att göra.

    Nunnan var kanske omänsklig..eller så är hon väldigt mänsklig men bara hade bråttom eller tänkte just på något…det kan finnas hur många orsaker som helst att man beter sig på ett visst sätt..men visst, jag håller med henne som gick fram till nunnan…hon kändet att det var rätt…men å andra sidan så hade den där uteliggaren ingen nytta av det….men det kanske kommer andra som är i behov av hjälp att ha…och det kanske blir just den nunnan som hjälper någon annan..påverkad av det hon konfronterades med………

    Jag tror att man just i sådana här situationer när någon är i behov av hjälp upptäcker sig själv…man kanske inte är omänsklig om man inte gör ett dugg utan man är kanske rädd eller försiktig eller vad som helst……..men visst, det krävs, anser jag, att man vågar göra något man kanske inte brukar göra..på så sätt kan man må bättre själv (som den kvinnan)..men själva meningen är inte att man själv mår bättre..det är nog fel uttryck….det är själva akten av hjälp som räknas..man måste känna att det man gjorde var mänsklig oavsett hur man själv mår efteråt…..

    Det fick mig att tänka på en liknande situation som hände mig själv när jag för ett par år sedan var på stan…..det var en ung man, kanske 25 eller så med väldigt långt skägg, iklädd i gamla slitna trasor som frågade på dålig engelska om en väg..han hade en gammal ruggsäck med sig och det kändes att han inte duschade på länge….jag märkte att han var tysk så jag började prata tyska med honom..och fick reda på att han förlorat jobbet, att släkten inte brydde sig om honom..och nu driver han bara runt i Europa och äter det han får.. etc…i sådana situationer tänker jag inte på om det han säger är sant eller inte….jag märkte att han var hungrig och behövde värma sig så jag tog med honom hem..det var en överraskning för min släkt där hemma när jag kom in med en illaluktande ”grottmänniska” som han såg ut som….vi satt vid bordet i flera timmar och pratade om precis allt..medan han åt….sedan skickade jag honom till badrummet där han duschade och rakade sig..han fick nya kläder och lite fickpengar och så gick han…….vad jag borde ha gjort eller inte gjort funderar jag inte över….jag gjorde bara något jag kände var rätt och det skulle jag göra om……jag kanske inte förändrade hans liv men införde lite glädje i det…så kanske hans liv ändå förändras på något sätt

    När jag nu kopplar dessa historier till kriget i Bosnien så är skillnaden mellan dem att i Bosnien var folk man (eller i detta fall Vehid) bad om hjälp folk som redan var inblandade i kriget på många sätt..det är inte utomstående man råkar se eller höra om….utan folk som från början varit inblandade…och då kommer det in helt andra aspekter av mänskligheten och det mänskliga……

    Men hur som helst så är min önskan att alla som behöver hjälp hittar och får den också och att alla som KAN erbjuda hjälp om än tillfälligt (det är små saker som gör människan) ger den till de behövande…….

  7. Ja, det är min önskan också.

    Men visst är det en sorts brott att blunda för saker, det kommer man inte ifrån.
    Å andra sidan, som du säger, även något mycket litet som man gör för att hjälpa till ”räknas”.
    Och som du var inne på, man tänker inte, man GÖR.
    Det har hänt mig också att jag gjort, men det är inte de gångerna jag funderar över i efterhand…

  8. Ja, det är verkligen sant….när jag inte gjort något så plågas jag av tanken att jag ändå kunde ha gjort det…som inte är fallet när jag gjort det…..då är jag lugnad..

    Man kan hoppas…och det gör jag också… att så är fallet med alla de som inte gjort något mänskligt och som kunde ha gjort det..att de också frågar sig…….eller de som gjort något omänskligt…..hoppas bara att eftertanken inte bara är förknippad med det man inte gjort utan också det man gjort dåligt……………läste nyligen en bok av Christine Brückner (Jauchen und Levkojen) där den gamle Quindt säger vid ett tillfälle just det där med att det viktiga också är ”det man inte sagt eller gjort”…det är ett slående exempel på människans ovilja att agera av olika anledningar……..

  9. Kanske är det inte ovilja, utan en sorts oförmåga som sätter hinder i vägen för önskvärt handlande?

  10. Exakt….den oförmågan, var den än har sina orsaker, övergår i någon sorts vana…och mänskligheten vet hur jobbigt det kan vara att bryta vissa vanor….och då kan det faktiskt bli så att den vanan övergår i just ovilja…ibland tar den form av arrogans hos vissa…eller bara en viss rädsla för eventuella konsekvenser av sitt handlande om än ett positivt

  11. Jag kan här med glädje meddela alla som tittar in och läser dessa kommentarer till min text om Sarajevos belägring att den ansvarige för denna belägring som varade 44 månader mellan 1992-95, den bosnienserbiske generalen Stanislav Galic dömts i går den 30. november 2006 av krigsförbrytartribunalen i Haag till livstidsfängelse. Detta straff innebär en skärpning av det tidigare straffet utdömt 2003 som var 20 års fängelse.

    Rättvisan kommer ikapp alla och jag är särskillt glad att den här mannen, vampyren och monstret som orsakat död av många oskyldiga i Sarajevo får ruttna i fängelset.

  12. Ja, det är ju för väl att rättvisan fungerar åtminstone ibland, fast jag ofta undrar över varför det är så omöjligt att få fast Mladić och Karadžić till exempel…

  13. När det gäller Mladic och Karadzic så är svaret enkelt: Bland alla serbiska nationalister är de två vampyrerna hjältar så trots att man vet var de är vill man inte ta fast dem…inte bara det…utan de har sina vakter och allt runtomkring…Karadzic, sägs det ha t.o.m. närvarat vid något möte som hållits i den serbiska republiken……
    Så, de två kommer man att ta fast eller låta likvidera först när de anses vara ett hot mot någon höguppsatt person……tyvärr, men bilden är sådan, eller rättare sagt, verkligheten

  14. Väldigt fin blogg du har Bodil, Läsvärt.

    @Sejfo. Du verkar vara väldigt kunnig så jag undrar om du kan rekommendera någon bok man kan köpa om Bosniernas/Bosnjakernas historia INNAN ottomanerna kom in i bilden. Vill läsa vad vi var egentligen för folk, har hört påstående vi är blandade med kroater och serber, vilket jag inte tror och att vi är bogomiler. Skulle vara väldigt intressant ifall ni kunde länka till någon sådan fakta. Balkan historian är väldigt komplicerad och nationalistisk, alla vill har rätt och alla försöker få det på sitt sätt. Tack

  15. Själv vet jag inte vad det folk som bodde på Balkan innan 6. århundraden hade för religion…kanske ingen alls…åsikterna om den perioden går lite isär. Jag vet att kristna som kommit till Balkan på 700-talet påtvingat sin religion de inhemska folkgrupperna och det var då de folkgrupper som inte tyckte om nykomlingarnas religion bildade sin ”egen religion” och sin egen ”kyrka” även kallad för bosnisk kyrka (av andra kallad även kättarkyrkan), och de som tillhörde den kallades för bogomiler, eller med andra ord kättare….av denna information att döma så hade de alltså ingen egen religion innan, eller rättare sagt, de hade ingen religion som liknade någon av de ”större” religionerna. På 14 hundratalet har de flesta av dessa ”kättare” konverterat till islam………………..men alla dessa uppgifter är inte helt lika i alla historikers ögon………………undrar om vi någonsin får veta vad som är rätt eller fel…………….själv bryr jag mig inte så mycket om vad mina förfäder varit på 6-eller 7 hundratalet…det räcker för mig att veta att minst tio generationen tillbaka varit muslimer för att jag själv ska kalla mig det…….

    Jag antar att du (bosnier) kan bosniska…..jag har ingen bra bok att rekomendera men däremot har jag en intressant text i mitt arkiv som jag en gång hittat på internet…….jag kan här bifoga en länk…………….och lycka till med en eventuell forskning kring detta……..hade varit trevligt att veta vad du heter och vad du själv tycker om ditt ursprung……….
    http://p103.ezboard.com/HISTORIJA-BONJAKA-/fbosnjackifrontforumfrm91.showMessage?topicID=805.topic

Kommentera