Blogg

Härom dagen var jag i Göteborg för att handla julklappar. I den lilla spanska eller numera snarast internationella bokhandeln ”Don Eduardo” på Linnégatan stod jag plötsligt öga mot (sudd)öga med den här boken:

Den blir till mig, tänkte jag. Har jag inte alltid önskat mig ”Romancero gitano”? Jo. Nu är den här och min. Jag läser på prov lite i ”Preciosa y el aire”. Så här börjar det:

Su luna de pergamino
Preciosa tocando viene,
por un anfibio sendero
de cristales y laureles.
El silencio sin estrellas,
huyendo del sonsonete,
cae donde el mar bate y canta
su noche llena de peces.
En los picos de la sierra
los carabineros duermen
guardando las blancas torres
donde viven los ingleses.
Y los gitanos del agua
levantan por distraerse,
glorietas de caracolas
y ramas de pino verde.

De två raderna ”los carabineros duermen/ guardando las blancas torres” gör mig lite underlig och liksom virrig till mods – ”duermen guardando” och sedan de vita tornen som syns så tydligt i mörkret och rakt in i sömnen.

Jag bläddrar tillbaka till den del av boken som samlar dikterna ur ”Poema del Cante Jondo” och stannar vid den korta dikten ”Pueblo”:

Sobre el monte pelado
un calvario.
Agua clara
y olivos centenarios.
Por las callejas
hombres embozados,
y en las torres
veletas girando.
Eternamente
girando.
¡Oh pueblo perdido,
en la Andalucía del llanto!

De två sista raderna får mig nästan att tappa andan. Detta återhållna skrik av smärta.

Egentligen har jag aldrig läst Heidenstam på riktigt, men några av hans dikter har kommit till mig liksom på tvären, skymda av annat, som ”Himladrottningens bild i Heda”, som för alltid hänger ihop med min armlösa nalle som jag glömde där i kyrkan i Heda när jag var fem.

När jag gick på gymnasiet – Peder Skrivares skola i Varberg – läste vi i alla fall en dikt av Heidenstam, kanske fler. Jag hade en gammal och ganska trött och mycket originell svensklärare som hette Per-Adolf Lange; han tyckte om spanska madonnor med glastårar och höll i övrigt ett slags utmanande låg profil. Man skulle kunna kalla hans lärarstil minimalistisk. Han sa två ord, gick ut, rökte lite på sin pipa, kom tillbaka, vred sina händer – och fötterna under bordet, om man nu kan vrida fötter – suckade och sa ”ack, ja”. Han läste ”Moguls kungaring” för oss med en röst som lät oss förstå att han var Hafed. I tredje strofen från slutet gjorde han en liten manöver – eller var det bara ren distraktion? – den lyder ju egentligen så här:

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland sopor kronan,
jag sökte med mitt liv.”

(Dessa ord riktar alltså Hafed till Umballa.) Och så här läste ”Hafed” för oss:

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland kronor sopan,
jag sökte med mitt liv.”

Hafed vred händerna lite, ställde tårna inåt under katedern, slöt ögonen och suckade.

Detta om ”på tvären”. Men jag känner också några andra. ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt” finns på ett mera väntat sätt i mitt minne. Och dikten om ”vår levnads stormomflutna näs” finns där skakande – såsom hos många. Och den här:

Om tusen år

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Och några till.

Gång på gång dyker Goethes dikt ”Mignon” från romanen ”Wilhelm Meisters Lehrjahre” upp i mitt huvud: ”Dahin! Dahin möcht’ ich mit dir…” Jag tittar in i romanen – drittes Buch, erstes Kapitel – och läser:

Kennst du das Land, wo die Zitronen blühn,
Im dunkeln Laub die Gold-Orangen glühn,
Ein sanfter Wind vom blauen Himmel weht,
Die Myrte still und hoch der Lorbeer steht?
Kennst du es wohl? Dahin! Dahin
Möcht’ ich mit dir, o mein Geliebter, ziehn.

 Kennst du das Haus? Auf Säulen ruht sein Dach,
Es glänzt der Saal, es schimmert das Gemach,
Und Marmorbilder stehn und sehn mich an:
Was hat man dir, du armes Kind, getan?
Kennst du es wohl? Dahin! Dahin
Möcht’ ich mit dir, o mein Beschützer, ziehn.

 Kennst du den Berg und seinen Wolkensteg?
Das Maultier sucht im Nebel seinen Weg,
In Höhlen wohnt der Drachen alte Brut;
Es stürzt der Fels und über ihn die Flut.
Kennst du ihn wohl? Dahin! Dahin
Geht unser Weg! o Vater, laß uns ziehn!

I tredje strofen ser jag ”in Höhlen wohnt der Drachen alte Brut”, det är lindormens spår jag har följt, ser jag. Och nu är jag här.

I dikten finns Mignons längtan till Italien, tillbaka till Italien. Några rader in i romantexten under dikten säger hon till Wilhelm: ”gehst du nach Italien, so nimm mich mit, es friert mich hier.” Strofernas innehåll är på ett märkligt sätt ordnade i motsatt riktning mot den tänkta färdriktningen. Först är vi i djupaste södern bland glödande guldapelsiner, sedan i en marmorvärld som kanske kunde vara Rom och till sist i en otillgänglig alptrakt där mulorna söker sin väg genom dimman förbi drakarnas hålor. Och Wilhelm är under apelsinträden den älskade, bland marmorstoderna Mignons beskyddare och i bergsdimman hennes far.