Blogg

Den keltiska underströmmen

Under dagens Yteuropa finns ett tyst keltiskt fundament. Det finns ett slags hemlig keltisk karta som sträcker sig över eller snarare under hela Europa och lite utanför till och med. Kanske kan man se den romerska provinsen Gallien som ett slags centrum – ett centrum mellan Galicien (i nordvästhörnet av Iberiska halvön) och Galicien ( östra Polen, västra Ukraina – som jag brukar stava med z).

karta
Kartan här är, som ni ser, försiktigare än jag.

Jag tänker nu ohämmat plocka fram namn på folkslag, platser och områden som jag tror har med detta underliggande keltiska att göra. Detta är alltså inte en redovisning av ett vetande utan ett försök att – genom en inventering av sådant som dyker upp i mitt huvud och genom ren spekulation och mest av allt genom ett försök att locka hit andras vetande – att närma mig ett sådant.

Paulus’ brev till galaterna: Galaterna var ett folk som bodde någonstans i det inre av det nuvarande Turkiet. Förmodligen av keltiskt ursprung.

Sankt Gallen: stad och kanton i nordöstra Schweiz. Har detta namn med något keltiskt att göra?

Le pays de Galles: Wales på franska. Ett klart keltiskt fall.

Senigallia: stad i Marche vid Adriatiska havet (inte långt ifrån Pesaro där jag tillbringat närmare tjugo somrar i mitt liv). Jag är ganska säker på att namnet har något med galler/kelter att göra.

Galla Placidia: I Ravenna finns ”Mausoleo di Galla Placidia”, en byggnad med fantastiska mosaiker. Galla Placidia var syster till en romersk kejsare. Har namnet ”Galla” någon anknytning till något keltiskt? Nej?

Gallipoli: stad i Puglia i provinsen Lecce. Det finns också ett annat Gallipoli i nuvarande Turkiet. Något keltiskt här?

Nu ska jag inte trötta er med mer uppräknande, kanske vill ni lägga till ett eller annat eller dra ifrån något…

Fast det här vill jag nog ända säga: Jag tänker på Mervallastenens text:

Sigrid lät resa stenen efter Sven, sin make.
Han ofta seglat
till Semgallen med dyrbar knarr
kring Domesnäs.

Det här Semgallen (som är ett område söder om Rigabukten) har det något med något galliskt att göra? Eller har det lettiska ”gal” ingenting med mitt favoritgall att göra?

Det må vara hur det vill med detta, här är i alla fall Mervallastenen – jag frestas nästan att kalla den Mergallastenen, men jag låter bli…

Mervallastenen

Konstantin Kavafis: Joniskt

Aten

Innan jag reste till Aten i februari det här året – kanske minns någon av er pausträdets ”grekiska tid”- läste jag en del grekisk poesi (i svensk översättning) bland annat några dikter av Konstantin Kavafis. Nu vet jag i och för sig mycket väl att Kavafis levde och dog i Alexandria och inte i det egentliga Grekland, men han är/var en del av den grekiska världen.

joniskt

Denna morgon läser jag hans dikt ”Joniskt” för er:

För att vi brutit sönder deras stoder,
för att vi jagat bort dem från deras tempel,
är gudarna för den skull alls ej döda.
O Joniens jord, dig älskar de ännu
och deras själar minns dig än alltjämt.
När över dig det dagas en augustimorgon,
en vårlig yster ström av deras liv drar genom atmosfären kring dig;
och stundom ilar den eteriska gestalten
av en efeb, helt vagt, med snabba steg
hän över dina kullar.

För den eteriska gestalten som ilar hän över Joniens kullar har jag bara en inre bild – som jag i hemlighet projicerar in i det blåa fältet. Kanske har ni också en sådan bild…

Från Ersatz till 7:ans ölhall

På tåget ner till Göteborg igår förmiddags läste jag igenom förlaget Ersatz’ katalog för den här hösten.

ersatz

![Kavafis](/wp-content/bok_kavafis_70.jpg @alignright)Ersatz är ett förlag som intresserar mig och för inte så länge sedan skrev jag några rader om den nordisk-ryska diktantologin Swinging with Neighbours här. I mitt katalogläsande stannade jag på ett särskilt sätt vid boken om poeten Konstantin Kavafis. Det är ”en dvd-bok om en av Medelhavsvärldens mest omtyckta poeter”, läste jag. I presentationen står det vidare bland annat så här:

![Kavafis](/wp-content/bok_kavafis_70.jpg @alignleft)Volymen är trespråkig (grekiska, svenska och engelska) och innehåller dikter av Kavafis samt inledningar av Carl Henrik Svenstedt, Carina Waern och Sture Linnér. Filmen är gjord av Svenstedt, Piri Can Koman och Nicholas Wakeham och dikterna är tolkade av Rea Mellberg och Magnus William-Olsson.

Vad var det då som fick mig att stanna upp här på detta ”särskilda sätt”? Det var det här:

Kom ofta tillbaka och ta mig,
älskade känsla kom åter och ta mig –
när kroppens minne vaknar
och lusten från förr rinner i blodet på nytt;
när läpparna och huden minns,
och händerna känner som om de vidrör på nytt.

Kom ofta tillbaka och ta mig om natten,
när läpparna och huden minns…

Boken kommer ut i januari 2007.
Kavafis

Denna Göteborgsdag avslutade jag på 7:ans ölhall tillsammans med min syster. Vi drack varsin Staropramen och klämde i oss överkryddad ölkorv till det, något ville vi äta och något annat än ölkorv finns aldrig där. Det är ett ganska speciellt ställe den här ölhallen, 70-80% av besökarna är män, främst av öltyp. Stengolvet gör att lokalens alla stora ljud kastas in i öronen med så stor kraft att man inte hör vad den man pratar med säger och luften är fylld av något som jag skulle vilja kalla för öldis. På TV visades denna kväll – helt stilenligt – en boxningsmatch. Det finns nog inte många sådana här ölhallar i Sverige, man får en känsla av andra platser, andra länder, en utkant av Hamburg kanske, Rostock, Szczecin eller något ställe i norra Tjeckien…

Ferrara – Palazzo Schifanoia – Madonna addolorata

Den här träskulpturen finns i Ferrara, om jag minns rätt i Palazzo Schifanoia. Den heter ”Madonna addolorata”. Titta noga på det här ansiktet:

madonna

Så här brukar väl inte smärtans madonnor se ut? De brukar vara vackra och lugna. Deras milda harmoniska ansikten brukar utstråla en återhållen stillsam smärta. Vad är då det här för ett ansikte? Spända drag, avslagna tänder, en oskön röd färg, kinderna kladdiga av smutsiga tårklumpar, blicken tömd på innehåll, förvriden, läpparna stelnade i ett krampaktigt uttryck – och hör jag inte en rossling tränga ut mellan dem?

Jag stod länge och såg in i det här ansiktet den där heta julidagen i ett Ferrara som var som en röd ugn. Svetten rann över mitt ansikte nästan som de där tårklumparna. Jag tänkte att det är nog så här den verkliga smärtan ser ut, när den blir övermäktig och inte går att hålla inom den vackra formens gränser.

Exkurs om palatsnamnet ”Schifanoia”: Äntligen har det klarnat för mig vad det betyder. Det finns ganska många palats i Italien som heter så (bland annat finns det ett palats med det namnet i D’Annunzios "Il piacere") och jag har många gånger undrat över namnet och tänkt på de två ordleden så här: schifo=äckel, noia=leda; det blir ”Äckelledan” – är det ett bra namn på ett palats? Nu vet jag i alla fall bättre – ”schifa” i början av namnet har inget med ”schifo” att göra utan är en avledning av verbet ”schivare” som betyder ”undfly” och nu blir namnet genast mer begripligt. Palatset är ett härligt ställe där man undflyr ledan.

Schifanoia

Hjalmar Gullberg: Bara de riktiga orden

Jag återvänder dit jag aldrig gått ifrån. Hjalmar Gullberg tillbaka och kvar. Den här dagen läser jag ”Bara de riktiga orden” för att det är dem jag söker och för att jag ju sedan alltid sitter under ett träd och för att jag tror mig förstå den här förbindelsen mellan träden, orden och skuggan. Och fågelsången. Fastän det kanske är någon annan än jag som hör den.

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

trädskugga