Jag gläntar lite på dörren till min Borchertverkstad igen. Först av allt stort tack för kommentarerna och förslagen till mitt föregående Borchertinlägg. Just nu håller jag på med berättelsen ”Schischyphusch”, som väl är en av de svårare att tvinga över till svenska (schvenschka). Historien tar avstamp i ett möte mellan två män som båda har samma talfel – de kan inte säga "s". Den ene tror att den andre driver med honom och vice versa. Här följer nu ett litet stycke från missförståndets höjdpunkt:
Mein Onkel sah meine Mutter mit hochgezogenen Brauen an, als ob er etwas Dringendes von ihr wollte. Aber er wollte sich nur vergewissern, ob er noch auf dieser Welt sei. Dann sagte er mit einer Stimme, die an fernen Geschützdonner erinnerte:
”Schagen Schie mal, schind Schie wahnschinnig? Schie? Schie machen schich über mein Lischpeln luschtig? Wasch?”
Der Kellner stand da und dann fing es an, an ihm zu zittern. Seine Hände zitterten. Seine Augendeckel. Seine Knie. Vor allem aber zitterte seine Stimme. Sie zitterte vor Schmerz und Wut und Fassungslosigkeit, als er sich jetzt Mühe gab, auch etwas geschützdonnerähnlich zu antworten:
”Esch ischt schamlosch von Schie, schich über mich schu amüschieren, taktlosch ischt dasch, bitte scher.”
Nun zitterte alles an ihm. Seine Jackenzipfel. Seine pomadenverklebten Haarsträhnen. Seine Nasenflügel und seine sparsame Unterlippe.
An meinem Onkel zitterte nichts. Ich sah ihn ganz genau an: Absolut nichts. Ich bewunderte meinen Onkel. Aber als der Kellner ihn schamlos nannte, da stand mein Onkel doch wenigstens auf. Das heißt, er stand eigentlich gar nicht auf. Das wäre ihm mit seinem einen Bein viel zu umständlich und beschwerlich gewesen. Er blieb sitzen und stand dabei doch auf. Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff, und wich zwei kurze zittrige Schritte zurück. Feindselig standen sie sich gegenüber. Obgleich mein Onkel saß. Wenn er wirklich aufgestanden wäre, hätte sich sehr wahrscheinlich der Kellner hingesetzt. Mein Onkel konnte es sich auch leisten, sitzen zu bleiben, denn er war noch im Sitzen ebenso groß wie der Kellner, und ihre Köpfe waren auf gleicher Höhe.
Och här är då mitt översättningsförslag:
Min farbror såg på min mamma med höjda ögonbryn, som om han absolut ville henne något. Men han ville bara försäkra sig om att han fortfarande var kvar i den här världen. Sedan sa han med en röst som påminde om avlägsen artillerield:
”Schäj mig, är ni alldelesch vanschinnig? Alldelesch! Ni gör er luschtig över mitt läschpande? Vad schäjer ni?”
Kyparen stod där och så började det att darra i honom. Hans händer darrade. Hans ögonlock. Hans knän. Mest av allt darrade hans röst. Den darrade av smärta och vrede och bestörtning, när han nu försökte att också svara lite artillerieldsaktigt:
”Det är schkamlöscht av er, att roa er på min bekoschtnad, taktlöscht är det, schå det schå.”
Nu darrade allt på honom. Hans manschetter. Hans pomadakletiga hårtestar. Hans näsvingar och hans snålt tilltagna underläpp.
På min farbror darrade ingenting. Jag tittade noga på honom: Absolut ingenting. Jag beundrade min farbror. Men när kyparen kallade honom skamlös, då reste sig i alla fall min farbror. Det vill säga, han reste sig egentligen inte alls. Det skulle har varit alleles för omständligt och besvärligt för honom med det enda benet. Han blev sittande och reste sig ändå upp. Inom sig reste han sig. Och det räckte fullständigt. Kyparen upplevde min farbrors inre (AUFSTEHEN) som ett angrepp och han gick två korta darriga steg bakåt. Fientligt stod de mittemot varandra. Även om min farbror satt. Om han verkligen hade rest sig upp, hade kyparen antagligen satt sig. Min farbror kunde också kosta på sig att bli sittande, för han var lika lång som kyparen när han satt och deras huvuden var på samma höjd.
Kommentar: Jag har alltså valt att skriva det här speciella sje-ljudet som ”sch”, eftersom jag tycker att det blir tydligast så – ”sj” blir konstigt eller försvinner liksom in i texten. När det gäller de ställen där det här extra sje-ljudet förekommer, så har jag ibland översatt något friare än annars för att få in tillräckligt många svenska ord med ”s” i replikerna. Det grammatiska felet i ”schamlosch von Schie” bryr jag mig inte att försöka återskapa på svenska – jag tror inte att det skulle bli särskilt lyckat. Mitt stora problem här är ”Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff,”. Översättningsförsöket ser hittills ut så här: ”Inom sig reste han sig. Och det räckte fullständigt. Kyparen upplevde min farbrors inre (AUFSTEHEN) som ett angrepp”. ”Aufstehen” lyckas jag inte hitta någon motsvarighet till här och antagligen får jag finna mig i att till sist göra någon typ av omskrivning. Det gäller att skapa en svensk version där det finns någon form av förbindelse mellan ”Innerlich stand er auf.” och ”dieses innerliche Aufstehen meines Onkels”.
En anna sak jag brottas med är sista meningen i hela historien. Den lyder så här i original: ”Armesch Luder dasch!” Det jag tycker är svårt är det där innehållsmässigt redundanta ”dasch”. Det har nämligen en ovedersäglig charmkomponent i sig. Vad ska man göra av det på svenska? Ordet måste ha ett ”sch” i sig – det tror jag inte man kan komma ifrån. Jag har försökt så här, fast jag är inte helt nöjd: ”Schtackarsch krake den, schäjer jag!”
Orkar ni och har ni lite lust att säga något om det ena och andra här också?
