Borchert igen

![Borchert](/wp-content/PICT1/PICT1812_02_01_01.jpg @alignright)Jag gläntar lite på dörren till min Borchertverkstad igen. Först av allt stort tack för kommentarerna och förslagen till mitt föregående Borchertinlägg. Just nu håller jag på med berättelsen ”Schischyphusch”, som väl är en av de svårare att tvinga över till svenska (schvenschka). Historien tar avstamp i ett möte mellan två män som båda har samma talfel – de kan inte säga "s". Den ene tror att den andre driver med honom och vice versa. Här följer nu ett litet stycke från missförståndets höjdpunkt:

Mein Onkel sah meine Mutter mit hochgezogenen Brauen an, als ob er etwas Dringendes von ihr wollte. Aber er wollte sich nur vergewissern, ob er noch auf dieser Welt sei. Dann sagte er mit einer Stimme, die an fernen Geschützdonner erinnerte:

”Schagen Schie mal, schind Schie wahnschinnig? Schie? Schie machen schich über mein Lischpeln luschtig? Wasch?”

Der Kellner stand da und dann fing es an, an ihm zu zittern. Seine Hände zitterten. Seine Augendeckel. Seine Knie. Vor allem aber zitterte seine Stimme. Sie zitterte vor Schmerz und Wut und Fassungslosigkeit, als er sich jetzt Mühe gab, auch etwas geschützdonnerähnlich zu antworten:

”Esch ischt schamlosch von Schie, schich über mich schu amüschieren, taktlosch ischt dasch, bitte scher.”

Nun zitterte alles an ihm. Seine Jackenzipfel. Seine pomadenverklebten Haarsträhnen. Seine Nasenflügel und seine sparsame Unterlippe.

An meinem Onkel zitterte nichts. Ich sah ihn ganz genau an: Absolut nichts. Ich bewunderte meinen Onkel. Aber als der Kellner ihn schamlos nannte, da stand mein Onkel doch wenigstens auf. Das heißt, er stand eigentlich gar nicht auf. Das wäre ihm mit seinem einen Bein viel zu umständlich und beschwerlich gewesen. Er blieb sitzen und stand dabei doch auf. Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff, und wich zwei kurze zittrige Schritte zurück. Feindselig standen sie sich gegenüber. Obgleich mein Onkel saß. Wenn er wirklich aufgestanden wäre, hätte sich sehr wahrscheinlich der Kellner hingesetzt. Mein Onkel konnte es sich auch leisten, sitzen zu bleiben, denn er war noch im Sitzen ebenso groß wie der Kellner, und ihre Köpfe waren auf gleicher Höhe.

Och här är då mitt översättningsförslag:

Min farbror såg på min mamma med höjda ögonbryn, som om han absolut ville henne något. Men han ville bara försäkra sig om att han fortfarande var kvar i den här världen. Sedan sa han med en röst som påminde om avlägsen artillerield:

”Schäj mig, är ni alldelesch vanschinnig? Alldelesch! Ni gör er luschtig över mitt läschpande? Vad schäjer ni?”

Kyparen stod där och så började det att darra i honom. Hans händer darrade. Hans ögonlock. Hans knän. Mest av allt darrade hans röst. Den darrade av smärta och vrede och bestörtning, när han nu försökte att också svara lite artillerieldsaktigt:

”Det är schkamlöscht av er, att roa er på min bekoschtnad, taktlöscht är det, schå det schå.”

Nu darrade allt på honom. Hans manschetter. Hans pomadakletiga hårtestar. Hans näsvingar och hans snålt tilltagna underläpp.

På min farbror darrade ingenting. Jag tittade noga på honom: Absolut ingenting. Jag beundrade min farbror. Men när kyparen kallade honom skamlös, då reste sig i alla fall min farbror. Det vill säga, han reste sig egentligen inte alls. Det skulle har varit alleles för omständligt och besvärligt för honom med det enda benet. Han blev sittande och reste sig ändå upp. Inom sig reste han sig. Och det räckte fullständigt. Kyparen upplevde min farbrors inre (AUFSTEHEN) som ett angrepp och han gick två korta darriga steg bakåt. Fientligt stod de mittemot varandra. Även om min farbror satt. Om han verkligen hade rest sig upp, hade kyparen antagligen satt sig. Min farbror kunde också kosta på sig att bli sittande, för han var lika lång som kyparen när han satt och deras huvuden var på samma höjd.

Kommentar: Jag har alltså valt att skriva det här speciella sje-ljudet som ”sch”, eftersom jag tycker att det blir tydligast så – ”sj” blir konstigt eller försvinner liksom in i texten. När det gäller de ställen där det här extra sje-ljudet förekommer, så har jag ibland översatt något friare än annars för att få in tillräckligt många svenska ord med ”s” i replikerna. Det grammatiska felet i ”schamlosch von Schie” bryr jag mig inte att försöka återskapa på svenska – jag tror inte att det skulle bli särskilt lyckat. Mitt stora problem här är ”Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff,”. Översättningsförsöket ser hittills ut så här: ”Inom sig reste han sig. Och det räckte fullständigt. Kyparen upplevde min farbrors inre (AUFSTEHEN) som ett angrepp”. ”Aufstehen” lyckas jag inte hitta någon motsvarighet till här och antagligen får jag finna mig i att till sist göra någon typ av omskrivning. Det gäller att skapa en svensk version där det finns någon form av förbindelse mellan ”Innerlich stand er auf.” och ”dieses innerliche Aufstehen meines Onkels”.

En anna sak jag brottas med är sista meningen i hela historien. Den lyder så här i original: ”Armesch Luder dasch!” Det jag tycker är svårt är det där innehållsmässigt redundanta ”dasch”. Det har nämligen en ovedersäglig charmkomponent i sig. Vad ska man göra av det på svenska? Ordet måste ha ett ”sch” i sig – det tror jag inte man kan komma ifrån. Jag har försökt så här, fast jag är inte helt nöjd: ”Schtackarsch krake den, schäjer jag!”

Orkar ni och har ni lite lust att säga något om det ena och andra här också?

17 tankar om “Borchert igen

  1. Hej Bodil!
    Jag tycker att Borcherts beskrivning på ”Onkeln” är otroligt skickligt gjort och så rolig. Nu vet jag inte hur en svensk (utan vetskap om det tyska sch-ljudet) läser sch, men det ter sig riktigt bra i din översättning. Jag har funderat lite på ”armesch Luder dasch” och vill föreslå en liten förändring: ”schtackarsch krake, måschte jag schäja!
    Det är svårt att fånga upp att kyparen egentligen har reducerats till ett ”neutrum” av ”Onkeln”. Men som det sägs i ett tillågg- ”armesch Luder!” hade ju varit tillräckligt för att uttrycka medlidande- gör det tydligt att Onkeln verkligen står bakom sina ord.

  2. Hej Christine,

    vad bra att du, som också kan se det från ”andra hållet”, dyker upp här. Det blir nog mer möjligt på svenska med din variant ”schtackarsch krake måschte jag schäja!”och ändå får den med sig mycket av ursprungsmeningens ton, mitt försök att klämma in ”dasch” i ”den” är nog krystat. Den här meningen är för övrigt en fantastisk slutkläm på berättelsen. Redan första gången jag läste den (för många år sedan) fastnade den i mitt minne: ”Armesch Luder dasch!” Den bär i sig medlidande, komik, charm, en träffande beskivning av både kyparen och farbror, en bild av förhållandet mellan dem. Jag blir glad av den samtidigt som jag får tårar i ögonen av rörelse. Och mycket ligger gömt i ”dasch”. Nej, att överföra den helt och hållet är nog omöjligt.

  3. Om du absolut vill ha med dasch, kan du inte sätta ordet i början på meningen? ”Den schtackars kraken, måschte jag (bara) schäga”. Fast eftersom ”den” inte innhåller något ”s” kanske det bara blir just redundant? Ett annat litet förslag: ”Den sschtackars (arme) schaten!”, utan tillägget ”måste jag säga.”

    Eller?

  4. Inre resning? kunde inte det vara något för Onkeln?

    Och Den schtackarsch schaten! tycker jag är alldeles lysande, men återigen – utan tyskan.
    Eller varför inte bara: Schtackarsch schate!

    Måste det vara så ordagrant?
    Är det inte viktigare att själva poängen framgår?
    Tyskan är (enligt mig) i sig full av olika sj-ljud på ett sätt som svenskan inte har riktigt lika mycket.
    Och enligt det resonemanget behöver de alltså inte i vartenda ord harkla sig på svenska.

  5. Marita,
    det är egentligen inte ”dasch” i sig jag är så intresserad av, utan det är just det här frikopplade efterställda ”dasch” som är så speciellt och drabbande.

    Karin,
    ”Armesch Luder” innehåller ju egentligen inte så många sje-ljud, så därför tror jag att det räcker med ”Schtackarsch krake”. Det speciella med det efterställda ”dasch” kan jag nog tyvärr inte förklara på ett vettigt sätt, men jag tror att det måste komma något efter Armesch Luder/Schtackarsch krake som på ett, ska vi säga, kontrapunktiskt (mycket fri och egen användning av termen här) sätt ställs emot det och detta måste innehåll ”sch”.

    Vad gäller ordagrant, så har jag väl själv sagt att jag översätter relativt fritt i just dialogerna här. Och ja det är viktigare att själva poängen framgår. Därför tycker jag att Christines ickeordagranna variant “schtackarsch krake, måschte jag schäja!” är så bra.

    ”Inre resning” betyder något annat än originalet, som är helt konkret och bara handlar om att ställa sig upp, inombords (dvs i tanken) visserligen. Alltså måste jag kämpa vidare med den formuleringen.

    Marita och Karin,

    nu låter jag kanske grinig här, men jag måste brottas med det här in i grunden, blodigt och envist. Detta betyder inte att jag inte skulle ha nytta av era anmärkningar och förslag, men kanske på ett annat sätt än det rent direkta.

    För övrigt, Karin, har jag tagit in ”i det grå” från dig i min nuvarnade version av ”Röster i luften – i natten”.

    Jag ska så snart jag får någon idé försöka mig på några förslag på en översättning av ”sein innerliches Aufstehen”. Där sitter ”den stora taggen” i den här texten.

  6. Mitt förslag till ditt stora problem är:

    I sitt inre reste han sig / I sitt innersta reste han sig.

    Kyparen upplevde min farbrors inre resning/resande som ett angrepp.

    Schtackars krake den, schäjer jag……eller bara ”Schtackare, schäjer jag. (Att ha två sch i stackars låter lite överdrivet när s-et på slutet ändå låter som sch)

  7. Hej Sejfo,

    da bischt du ja wieder (du talar ju en sådan här charmig sydlig variant av tyskan där Kunst heter Kunscht, eller hur?)!

    Problemet med ”resning” är att det betyder något annat och mer på svenska. ”Resande” betyder ytterligare något annat. Här måste nog skäras hårdare.

    ”I sitt inre reste han sig” kan vara en variant till det jag har. Jag ska fundera över om det går att föra över detta i någon form till den andra meningen…I så fall går det kanske att komma någonstans.

  8. Jag borde kanske fråga min syster logopeden, men är det verkligen läspning när man säger sch istället för s? För mig känns ”jag läfpar” som en mer ljudhärmande läspstavning. Men det är klart texten ska vara full med sch, det jag funderar över är vad man kallar just det talfelet.

    Det där med aufstehen var ju inte så lätt.
    Inre uppstigning?
    Invärtes uppresning?
    Inre uppställning?

  9. Jorun, godkväll,

    det där med läspning kan jag inte göra något åt, eftersom det är Borchert som behagar kalla det här (s/z->sch) fenomenet så. Jag har också funderat i den banan, men sedan släppt den och tänkt: ”Jag ska översätta det här, inte rätta till Borcherts terminologi!”

    Tack för översättningsförslagen på ”dieses innerliche Aufstehen”! Jag ska undersöka vad jag kan utvinna ur dem.

  10. Stimmt………..Das Land, wo man nie ein Fenster aufmacht, ohne vorher eun Fenschter uff’zumacha, um Geischter reunzulassen……das Land, wo ‘ne Grösse namens Kleist, nur eun Kleischt isch…was ihn aber keinesfalls minderwertiger macht…..eun Kleischt isch immer noch dreischt……..

  11. Das Land, wo Schiller und Hölderlin zu Hause sind… Morgen wirst du sehen, wenn du hier in diese wunderliche Pausenwelt hineinschaust…

  12. Men det är klart att du har en koll på helheten som vi andra saknar, och jag bidrar med ”höftskott”, fast jag har själv märkt att underliga och ovidkommande anmärkningar då man gör saker kan leda en in på nya tankebanor som i sin tur kan vara fruktsamma.
    Så jag tar det för vad jag uppfattar det som – för mig – en lek.
    För dig är det självklart allvar!

    Inom sig reste han sig upp.
    Kort, koncist och militäriskt, ingen ”inre resning” som ju onekligen inbegriper något nästan moraliskt – för mig.
    Bonne nuit!

  13. Tack Karin,

    som sagt har jag nytta av dina inspirerande höftskott. Ibland blir det något jag kan plantera in rakt av (som ett skott), ibland hjälper det mina tankar in på andra banor och ibland är det helt enkelt bara kul.

  14. Nu ska jag göra ett försök med det här avsnittet:

    ”Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff, und wich zwei kurze zittrige Schritte zurück.”

    ”I sitt inre reste han sig. Och det räckte också fullständigt. Kyparen upplevde detta hans sätt att resa sig i sitt inre som ett angrepp och han ryggade två korta darriga steg tillbaka.”

  15. Nu är jag väl paranoid, men någon skulle kanske tänkas kunna tolka ”i sitt inre” som att det hör till ”upplevde” och inte till ”resa sig”.

    Vore det för radikalt att helt ersätta ”innerliche Aufstehen” med ”det” eller ”detta”? Lite mer lakoniskt än originalet, men det brukar jämna ut sig.

    Eller annars något i stil med:

    ”När min farbror på detta sätt reste sig i sitt inre upplevde kyparen det som ett angrepp…”

    Det där var väl bara på ett ungefär, det är ordningsföljden jag är ute efter, den blir lite mer entydig så här, har jag för mig.

    ”Fühlte” undrar jag också över (i min enfald och mina bristande tyskkunskaper). Betyder det säkert ”upplevde”, vilket jag förstår som ”tolkade”, alltså lite torrt och abstrakt, eller kan det betyda ”kände av”, ”kände”, alltså lite mer påtagligt, att han kände det nästan som man känner en vibration? Vet inte om det här är begripligt.

  16. David,

    nu ser jag att jag har tappat ”min farbror” här. Jag gör till en början om hela manövern tar med det:

    “Innerlich stand er auf. Und das genügte auch vollkommen. Der Kellner fühlte dieses innerliche Aufstehen meines Onkels wie einen Angriff, und wich zwei kurze zittrige Schritte zurück.”

    “I sitt inre reste han sig. Och det räckte också fullständigt. Kyparen upplevde detta min farbrors sätt att resa sig i sitt inre som ett angrepp och han ryggade två korta darriga steg tillbaka.”

    Jag vill inte gärna släppa uttrycket – även om det inte finns någon smidig motsvarighet till tyskans ”innerliches Aufstehen”. Jag tänker mig att man genom den här upprepningen ser hur orden hänger ihop. Det du säger om ”upplevde” tycker jag att jag kan följa, delvis i alla fall, men samtidigt gillar jag inte riktigt ”kände” i den positionen heller, även om ”fühlte” som du säger närmast motsvaras av ”kände”. Kanske kan man säga ”För kyparen kändes min farbrors sätt att resa sig i sitt inre som ett angrepp”? Nej?

    Jag tar alltså tacksamt emot förslag, men sedan måste jag gno omkring med dem ett tag…

Kommentera