Blogg

Vi skulle kunna låtsas att det var här vi steg av när vi kom till San Pellegrino – här på järnvägsstationen:

Den gamla järnvägsstationen har förvandlats till en pizzeria med det passande och ironiska namnet ”Ferrovia”. Spåren är uppbrutna så det finns ingen återvändo.

Kanske har ni druckit vattnet från San Pellegrino eller så känner ni igen stadens namn från texten på ett askfat eller så har ni någon gång druckit en ”bitter analcolico” eller ”Sanbitter”, en röd alkoholfri dryck som smakar ungefär som Campari. Fram till den här sommaren var San Pellegrino inget annat än ett namn för mig. Jag hade aldrig funderat på var platsen kunde var belägen någonstans eller hur den kunde se ut.

San Pellegrino ligger ett stycke upp i Valle Brembana på båda sidor om floden Brembo. Kring det förra sekelskiftet blev orten på grund av sitt utmärkta vatten (mineralvattnet började produceras här 1899) och sin hälsobringande luft en kurort som snart kom att bli en magnet för europeiska celebriteter och rikemän. San Pellegrino blev med sina arkader, brunnar och lyxhotell till ett slags italienskt Karlsbad. Fram till andra världskriget ungefär varade dess storhetstid. Sedan kom förfallet och därefter ersattes järnvägen av en bilväg som gick rakt igenom staden. Mycket av dryckestillverkningen flyttades till andra platser, till exempel Milano, bara mineralvattensproduktionen blev kvar.

Just nu befinner sig San Pellegrino i en ny brytningstid. Huvudvägen genom Valle Brembana går nu på broar utanför staden och en rik man från stora världen har dykt upp här och börjat göra investeringar. San Pellegrino ska på nytt bli en kur- eller åtminstone en turistort av rang. Än så länge har inte mycket hänt, men man ser byggnadsställningar kring några av de gamla hotellen, fast Grand Hotel kommer nog ingen att våga sig på. Det står där jättelikt, mäktigt och avflagnat rött som ett minnesmärke över en tid som inte längre är. Enligt uppgift har det 365 rum, ett för varje dag på året och många av de här rummen är säkert stora. På entréplanet pågår försäljning av antikviteter; trappan till de övre etagen är avspärrad.

Man behöver inte ha vistats i San Pellegrino i många timmar förrän man upptäcker att där finns ett slags platsens ande – en förkroppsligad ande – signor Bigio, som äger ett hotell och en restaurang med samma namn. Han är väl i 80-årsåldern, lång, ståtlig, vithårig, välklädd på ett avslappnat sätt, som om kläderna vore en del av honom själv. Ibland tar han, liksom på skämt, upp beställningar bland borden i uteserveringen med blick över floden och Grand Hotel. Liksom på skämt, men ändå helt och hållet på riktigt. Han går där som en välsituerad elegant herre från en sommar i San Pellegrino i början av 1900-talet. Det går inte att ta miste på honom.

Jag tror att San Pellegrino är som allra bäst nu innan den store investeraren från Milano vänder upp och ner på alltsammans inklusive Bigio – som bäst för mig i alla fall. Jag tycker om det här lite avflagnade och lätt bedagade, det här som ger mig känslan av att sakta glida baklänges i tiden…

Grand Hotel

floden Brembos vattenmassor rusar genom staden

en skymt av casinot som snart ska vara i bruk igen

en av broarna över Brembo i kvällningen

Att vandra för mig är ett sätt att låta själen bli kropp och kroppen bli själ. Tanken bärs av kroppens rörelser, blicken vilar i landskapet.

Här ser ni stigen – det är lätt att vilja gå den med ängens gräs kring fötterna.

Den här dagen går vi från Prati Parini till Canto Alto (det högsta berget här, som inte är mer än drygt 1000 meter högt) och sedan vidare till Monte di Nese. Med vägen tillbaka blir det en dagstur.

Det är inte särskilt många som vandrar här – inte om man jämför med till exempel Riesengebirge – man möter högst ett tiotal vandrare under en hel dag. Stigarna är lite lömskt markerade, ibland väldigt tydligt med utförliga skyltar, ibland knappast alls. En av de vackraste vägarna vi gick var en vilsegång.

Eftersom bergen här är låga, så kan det bli väldigt hett, så det här skugghålet, som vi ser framför oss, är en liten oas, en plats för rast.

Ur ängarnas gröna lyser blommor i alla färger – se här vilka glödande liljor:

(En annan gång vill jag bjuda på vildcyklamen.)

Bergskammarna vi följer är inte höga, men runt omkring oss, särskilt i nordlig riktning, ser vi de riktiga Alperna med snöiga toppar.

Monte di Nese är både ett litet berg och en by. Vi går in i byns enda bar och får oss några panini med ”allt vad vi vill” och en flaska vin. Jag kan inte låta bli att fotografera den underbart kitschiga tacka-med-lamm-bilden innanför bardisken:

Och här lite närmare:

Fram på eftermiddagen någon gång bär det av tillbaka längs stigarna – en flagga vajar någonstans mitt i det gröna.

Prati Parini igen – husets roccolo-silhuett avtecknar sig skarpt emot himlen.

Norr om Bergamo i den sydliga änden av Valle Brembana ligger byn Sedrina. Den högst belägna delen av Sedrina heter Cler och det är egentligen en egen liten by. Från Cler upp till gården Prati Parini går man till fots längs en behagligt skuggig stig. Vandringen uppåt tar ungefär 45 minuter – fast det står att den ska ta 30 minuter – och man går under kastanjeträd (äkta kastanj) och järnek med lysande röda bär.

Prati Parini är en kofarm och man gör bland annat en mycket goda ost. Gården är en så kallad ”agriturismo”, vilket innebär att man kan äta och övernatta här. Fyra rum finns det och ett slags sovloft under taket.

Bagaget – om man har något – förs upp med hjälp av ”la teleferica”, ett slags, i det här fallet hemgjord, linbana. Själva ”gondolen” ser ut ungefär som en sängbotten:

Historien om husets ursprung är märklig och dubbel – möjligen är det så att det handlar om två på varandra följande epoker. Det är å ena sidan en gammal ”roccolo”, ett fågelfängartorn. Sådana finns det gott om i de här trakterna och man fångade alltså småfåglar med nät som doldes av lövverket i sinnrikt odlade häckar och pergolor. (Sedan 1968 är den här typen av fågeljakt förbjuden i Italien.)

Å andra sidan – detta fick jag veta av familjen Fustinonis patriark, farfadern i familjen och skaparen av gården i dess nuvarande form – var det här huset en gång en kyrka. Här bodde två prästbröder någon gång i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. ”I det som nu är köket var kapellet”, säger signor Fustinoni och ler finurligt. Till kapellet kom om söndagarna bönder och herdar från bergsområdena runt omkring.

Under ett av fönstren i övervåningen finns två årtal:

Det första, 1779, markerar en tidpunkt i ”prästbrödraepoken”, möjligen var det då kapellet uppfördes, men det är lite osäkert. Det andra årtalet, 1982, berättar om tidpunkten för den senaste renoveringen.

Och här är signor Fustinoni med en av sina hundar, Moro (som ni redan stiftat bekantskap med i inlägget strax intill):

Vy över Prati Parini från vägen upp mot Canto Alto, den högsta toppen i området.