Slavarnas ättlingar

Ibland stöter man på något så märkligt som en sagoberättare eller en berättare av sanna sagor. På den lilla gården Prati Parini (i Valle Brembana) satt jag ofta och pratade med farfadern, Lorenzo Fustinoni (jag tror i alla att han heter Lorenzo i förnamn, en av hans fem söner heter – också – Lorenzo), ja, egentligen lyssnade jag mest. Han berättade om huset och dess historia, om hur han byggt linbanan, om sin tid som skogsarbetare i Schweiz i ungdomen. En dag sa han till mig: ”Du borde åka upp till Dossena – det är en gammal by längre upp i dalen här. Folk är väldigt vänliga och gästfria där, i alla fall om du förstår att ta dem på rätt sätt. Och du ska se att många av dem ser lite annorlunda ut än vi andra här. De har alldeles svart hår och de är små och bruna, med runda ansikten med mjuka drag, här i bergen har vi annars ganska hårda ansikten, lite fyrkantiga. För länge sedan, under medeltiden eller var det kanske senare, kom det hit engelsmän som var ute efter metaller i bergen här. De startade en gruvindustri ovanför Dossena och bröt zink och en annan väldigt fin metall som jag inte kommer på nu. Gruvarbetarna var indiska slavar. Folket i Dossena härstammar ifrån de här slavarna, det är därför de har så svart hår.”

Jag blev – lite uppskakat – nyfiken och en dag åkte vi upp till Dossena, men det råkade vara en dag med hällregn – ungefär en sådan dag som vi hade igår här i Vänersborg – och vi såg inte många människor på Dossenas gator och ingen enda av de få vi mötte, såg det minsta indisk ut.

Dossena

Dossena 2

Jag försöker hitta något om slavhistorien i en guidebok om Valle Brembana som tar upp Dossena och jag har också sett mig om på nätet, men den här märkliga historien finns ingenstans. I stället läser jag att Dossena är den äldsta byn i hela dalen och att det redan under etruskisk tid – alltså före vår tideräknings början – bröts metaller här.

6 tankar om “Slavarnas ättlingar

  1. Vilken sällsam historia! Men kanske kan bara en ortsbo se skillnaden mellan slavarnas ättlingar och de som ser lite fyrakantiga ut. Vem vet… Efter så många generationer!

    Men just nu kommer jag på ett litet citat som jag läste i Slas senaste bok:

    Jag har i mitt blod en åttondel gentlemannablod. Jag är alltså oktarian. Ordet må låter konstigt men jag kan förklara det. Om man till exempel inte är neger men har en åttondels droppe negerblod i sig är man oktarian. Det betyder att man inte är så vit som man tror sig vara.

    Man kan alltså tro sig vara något man inte är. I mitt fall en åttondels gentleman…

    Ja. Men efter så många generationer är det i alla fall mindre än en åttondel. Och kanske inte länge urskiljbar…

  2. *Man kan alltså tro sig vara något man inte är…* Hm – nej, vad vet man om vem eller vad man är.

    Den här slavhistorien har i alla fall bitit sig fast i mitt sinne. Kanske måste jag till Dossena igen och försöka komma sanningen närmare. Den här historien cirkulerar på flera ställen i dalen, så något ligger det nog bakom den. Och gruvor har det ju funnits och att det bland annat var zink som bröts är helt säkert.

    Förresten så sa signor Fustinoni ”indiani” och på italienska betyder det både indier och indian. Jag frågade vilket det var och då blev han osäker – men när jag hörde historien igen från en annan person så fick jag veta att det var fråga om indier – och det verkar vara det troliga – även om det är väldigt underligt ändå – och skrämmande.

  3. Men det kan ju inte vara sant. Att det kan ha funnits slavarbete i gruvorna, ja: självfallet. Det kan till och med ha bedrivits av engelsmän. Men knappast med indier som slavarna. Vi (engelsmännen, alltså) hade inget rike i Indien under medeltiden.

  4. Tidsangivelsen var ju i och för sig rätt svävande. Jag återgav den så här i texten: ”För länge sedan, under medeltiden eller var det kanske senare, kom det hit engelsmän”, och det var inget som berättaren la mycket vikt vid. Den första tidsangivelsen var ”tanto tempo fa” – för länge sedan – och preciseringen var nog bara ett sätt att försöka tillmötesgå mig, som undrade ”när då?”. ”Forse nel Medioevo” – kanske på medeltiden – sa han liksom på prov.

    I alla fall kan det var värt att undersöka vad som ligger bakom historien, tycker jag.

  5. Okej – om det var så att tidsangivelsen var så svävande (vilket jag missade: förlåt) kan det mycket väl ha varit Engelsmän som drev det, men med _indentured_ Indier såsom i Trinidad. Slavar, kanske, under arbetets gång, men fria vid pensionering.

    I så fall torde det väl ha varit mot slutet av nittonhundratalet. Vore detta möjligt?

  6. Menar du kanske slutet av 1800-talet – alltså ska vi säga 1880-1890 ungefär?

    Du verkar veta mer om det här än jag (ja, jag VET ju knappast något, jag har bara hört den här historien från två håll i den här dalen, Valle Brembana), visst är det möjligt att termen ”slavar” kan ha använts lite oprecist av de här berättarna, det kan jag mycket väl tänka mig. Kommer jag dit igen ska jag försöka komma närmare detaljerna i historien.

Kommentera