Att vandra: Prati Parini – Canto Alto – Monte di Nese

Att vandra för mig är ett sätt att låta själen bli kropp och kroppen bli själ. Tanken bärs av kroppens rörelser, blicken vilar i landskapet.

Här ser ni stigen – det är lätt att vilja gå den med ängens gräs kring fötterna.

stigen

Den här dagen går vi från Prati Parini till Canto Alto (det högsta berget här, som inte är mer än drygt 1000 meter högt) och sedan vidare till Monte di Nese. Med vägen tillbaka blir det en dagstur.

skylt

Det är inte särskilt många som vandrar här – inte om man jämför med till exempel Riesengebirge – man möter högst ett tiotal vandrare under en hel dag. Stigarna är lite lömskt markerade, ibland väldigt tydligt med utförliga skyltar, ibland knappast alls. En av de vackraste vägarna vi gick var en vilsegång.

Eftersom bergen här är låga, så kan det bli väldigt hett, så det här skugghålet, som vi ser framför oss, är en liten oas, en plats för rast.

skugghål

Ur ängarnas gröna lyser blommor i alla färger – se här vilka glödande liljor:

liljor

(En annan gång vill jag bjuda på vildcyklamen.)

Bergskammarna vi följer är inte höga, men runt omkring oss, särskilt i nordlig riktning, ser vi de riktiga Alperna med snöiga toppar.

R+L

Monte di Nese är både ett litet berg och en by. Vi går in i byns enda bar och får oss några panini med ”allt vad vi vill” och en flaska vin. Jag kan inte låta bli att fotografera den underbart kitschiga tacka-med-lamm-bilden innanför bardisken:

får+lamm

Och här lite närmare:

får+lamm 2

Fram på eftermiddagen någon gång bär det av tillbaka längs stigarna – en flagga vajar någonstans mitt i det gröna.

flagga

Prati Parini igen – husets roccolo-silhuett avtecknar sig skarpt emot himlen.

PP

5 tankar om “Att vandra: Prati Parini – Canto Alto – Monte di Nese

  1. Vilken fin tur! Och att vandra i en sådan rytm att ”själen bli kropp och kroppen bli själ” – det känns så bra under den här hektiska tiden…

    Nu sitter jag på kontoret – och dina bilder förför mig just att minnas en stund några vackra vandringar som vi eller jag gjorde genom Toskanas ljuvligt landskap och på ön Elba där det finns en halvö som heter [Capo di Stella](http://foto.borghitoscani.com/articoli/lacona1.jpg). Och jag känner nästan lukten av doftande macchia nu så här… *suck*

  2. Tack för bilden från Elba.

    Vandra: egentligen vandrar jag varje dag, även om det förstås blir kortare sträckor. Ofta kommer både mina egna texter och lösningarna på olika översättningsproblem till mig medan jag går… Tanken rör sig lättare när man är i rörelse.

  3. Bodil och Keri, tack för era fantastiska bilder båda två. Idag är det en sådan dag, då bilder som tillför själen något av rymd och klang behövs. Jag tittar och tittar igen och känner tacksamhet. Och den där målningen är kanske ändå användbar kitsch, just för att den hänger där den hänger? Snart är jag själv i ett landskap som förför: södra Öland, bortom turistnäringens alla lockrop och dundrande rockmusik, vid havet, i stugan, med friden och vilan.

  4. Ja, nästan samma sak är det, när jag cyklar varje dag till jobbet och tillbaka. Det tar ju bara en halvtimme för att komma hit – men jag behöver just denna halvtimme varje morgon (för att bli vän med dagen och för att skicka min tankar i alla håll) och varje kväll (för att släppa jobbets villervalla och lufta huvudet för kvälls fina saker). Om vädret är så dåligt att jag inte kan cykla – lyckligtviss är det sällan – så saknar jag dessa två halvtimmer verkligen!

  5. Thomas,
    ärligt talat så gillar jag den där smått sentimentala fårmålningen och samtidigt känner jag på något vis igen ett stycke av mig själv i den. Ja, ja.

    Keri,
    ja, cykla är också ett sätt att vädra igenom huvudet. Numera har jag inte så många lektioner på gymnasiet här, men när jag ska dit cyklar jag alltid – på morgonen är det dessutom ett bra sätt att vakna.

Kommentera