Blogg
Från ”tasso” till ”tax” och gärna till ”taxi”
Det här vill vara en liten språklig utvikning till gårdagens text under pausträdet om Cornello dei Tasso och adelssläkten Thurn und Taxis:
Det italienska ordet ”tasso” betyder ”grävling” och familjen Thurn und Taxis hade mycket riktigt en grävling i sitt vapen:
På tyska heter grävling ”Dachs”. ”Dachshund” är en tax, så på svenska har vi missat hunden och bara behållit den här hundens (av människan utsedda) jaktbyte i namnet – fast ”tax” låter ju snitsigt, så visst är det ett bra ord. Och en tax ser ju ut att vara just en ”tax”.
Och hur är det med ”taxi” då? Tänk om det ordet kunde ha ett samband med den här grävlingshistorien. Det skulle jag gilla, men nej, så roligt ska vi inte ha – fast man får ju å andra sidan inte glömma att den här grävlingssläkten är uppfinnare av kommunikationssystemet posten och den, posten alltså, skulle ju forslas fram fort (FFF).
PS Här kommer som ett litet trevligt tillägg från Keri en bild av barnboken "Fridolin, der freche Dachs" (Fridolin, den fräcka grävlingen).
Thurn und Taxis – Torquato Tasso
Om man från San Pellegrino åker ett stycke djupare in i Valle Brembana når man via San Giovanni Bianco till Camerata Cornello:
Från Camerata Cornello går en fotväg till den lilla byn Cornello dei Tasso.
Här levde redan under tidig medeltid familjen Tassi eller Tasso, förfäder till den senare berömda europeiska adelsfamiljen Thurn und Taxis. Ordet ”Thurn” före det egentliga namnet Taxis kom till först senare och skulle visa på ett – statushöjande – släktskap med den milanesiska furstesläkten della Torre.
Härifrån utgick en gång i tiden grundidén till det första moderna kommunikationssystemet. Familjen Tasso omtalas som ”grundarna av det internationella postväsendet”. Under sekler stod de för postbefordran mellan det Tysk-romerska Riket och Europas övriga stater.
(För den som vill ha en mer detaljerad beskrivning finns här en text på tyska och här en på italienska.)
I Cornello dei Tasso finns ännu ruiner eller lämningar av familjen Tassos hus:
Och i muren som vetter uppåt mot byn finns en stentavla där man kan läsa ett och annat om familjen:
De här ruinerna minner om den framstående familjen Tasso, vilken sedan 1200-talet här sökte sig en trygg och lugn plats. De gav sig av ner till Bergamo och spridde ut sig över Tyskland, Flandern och Spanien. Postväsendet kom att stå under deras inflytande. Från denna familj härstammar framstående män inom prästerskap, militär, diplomati vetenskap och humaniora. Men mest framstående och ärorika av dem alla var Bernardo och sonen Torquato.
Torquato Tasso (1544-95) hör till Italiens mest kända författare. Hans mest berömda verk är eposet ”Gerusalemme liberata”, ett märkligt ”vildvuxet” verk som utspelar sig i korstågstid längs korsriddarnas färdvägar.
Cornello dei Tasso
Lösa funderingar kring bildkonsten
Låt mig denna söndagmorgon orda en stund om några för mig intressanta iakttagelser som för många möjligen är självklarheter:
Det är nog nästan alltid så att konstnärer i sina målningar återger just det ljus som finns i den värld som omger dem, att de alltså inte ”uppfinner” ett annat ljus än det de ser i sin verklighet; detta även om deras måleri skulle vara abstrakt eller i alla fall inte av en art som ligger nära någon typ av realism. Vid ett par tillfällen i livet har jag upplevt det här sambandet särskilt starkt:
•
En höstkväll på den tiden när jag bodde i Greifswald gick jag längs en väg genom ett litet skogsparti, en väg som för ut emot Wiek och havet. Solen höll just på att gå ner och trädstammarna färgades av det svagt rödaktiga ljuset. ”Det här ljuset, den här trädstammen har jag sett på en tavla av Caspar David Friedrich”, tänkte jag och kände en lätt svindel.
Jag har aldrig hittat just den målningen med trädstammen, men ljuset finns på många av Friedrichs målningar, just det ljuset.
•
En sommar för länge sedan besökte jag en Miró-utställning i Florens. Kort därefter åkte jag till norra Spanien och under en av dessa nordspanska dagar strövade jag omkring längs småvägar mellan åkrarna på landet inte långt från Tarragona. Jag såg ut över åkrarna och upp mot himlen. Och då plötsligt kände jag igen färgen på jorden och himmelsfärgens konstrast mot jordfärgen. Det var Joan Mirós färger.
•
Solnedgång över Pyrenéerna: Ljuset är nästan kväljande i sin tjocka orangehet. Var har jag sett det här förr, det här täta liksom luftlöst kvalmiga oranga? Plötsligt vet jag, det är hos Salvador Dalí.
•
Den här sommaren gick jag runt i Parma en morgon medan det ännu var nästan folktomt på gatorna. Jag gick till platsen framför domkyrkan och tog lite bilder på domen, på biskopspalatset mitt emot och på baptisteriet. ”Det här skarpa spelet mellan ljus och skugga, den här perfekta tomheten, de här valven är som på en tavla av Giorgio de Chirico", rann det genom huvudet på mig medan jag gick där. (Nu vet jag mycket väl att de Chirico inte alls är från Parma och att han bara levde delar av sitt liv i Italien – men det här ljuset måste han ha sett.)
Parma – battistero
Parma – palazzo vescovile
PS Jag drar mig nu tillbaka från den världsvida väven för att avsluta ett översättningsprojekt, men mot slutet av veckan som kommer är jag här under pausträdet igen.
Lindormen i Brno
En het dag i mitten av juni lämnar vi lantlivet i Veverská Bítýška och åker in till stan, till Brno för att byta blickfång och intryckskällor.
Vi strövar omkring och hamnar så småningom vid det gamla rådhuset och där ser vi något märkligt. I portvalvet över gången in till innergården hänger ett stort djur, en krokodil, ser det ut som:
Jag får höra att det egentligen är en alligator och nu har jag läst den här hypotesen om bakgrunden:
Der Alligator soll ein von einem tapferen Ritter erlegter Drache gewesen sein, der einst in der Umgebung von Brünn sein Unwesen trieb. In Wahrheit stammt er aus dem Amazonas-Gebiet und war ein Geschenk des Erzherzogs Matthias, als dieser 1608 im habsburgischen Bruderzwist mit Kaiser Rudolf II. um die Gunst der mährischen Stände warb.
Alligatorn ska ha varit en drake som besegrats av en tapper riddare. Draken hade under en tid härjat i trakten av Brno. I verkligheten härstammar den från Amazonasområdet och var en gåva från ärkehertig Matthias, då denne 1608 under den habsburgska brodertvisten med kejsar Rudolf II försökte vinna de mähriska ständernas gunst.
Senare finner jag mer om sagan om draken. Jag hittar en text som heter ”Lindormen i Brno” – lindormar har vi ju ägnat oss åt förut här som kanske någon minns. Här är inledningen till sagan:
Der Lindwurm von Brünn
Im Torweg des Rathauses zu Brünn in Mähren hängt an Ketten ein ausgestopftes Krokodil, das an einen Lindwurm erinnern soll, der einst der Schrecken der Umgegend war.
Lindormen i Brno
I portvalvet till rådhuset i Brno i Mähren hänger i kedjor en uppstoppad krokodil, som ska erinra om en lindorm som en gång var traktens skräck.
Själva sagan finns här – på tyska. Jag återberättar den lite fritt på svenska:
Många hade givit sina liv i kampen mot draken. I Mähren levde en riddare som hette Obeslik. Han hade en gång i vredesmod dödat en vän och för detta blivit dömd till döden. Han bad då landets härskare att få kämpa mot lindormen i stället för att bli avrättad. Hans vädjan beviljades och dessutom fick han löftet att om han besegrade lindormen skulle han få tillbaka sin frihet.
Obeslik tog med sig ett vasst svärd och en kalvhud fylld med osläckt kalk och gav sig av till berget där lindormen levde. Då riddaren nådde fram till hålan stod lindormen redan där, stridsberedd. Obeslik kastade raskt kalvhuden mot odjuret och klättrade sedan upp i ett träd. Draken svalde girigt den fyllda kalvhuden och rusade sedan mot trädet där riddaren satt uppklättrad. Han rev upp jorden runt trädet för att få det att falla. Riddaren greps av skräck. Men plötsligt kände lindormen en brännande törst. Han slutade gräva och gav sig av för att söka efter vatten.
Och då hände det som Obeslik hade hoppats. Knappt hade draken druckit av vattnet så började kalken i hans mage att brusa och svälla tills han plötsligt sprack mitt itu. Riddaren var räddad. Lycklig gjorde han sitt intåg i huvudstaden bärande på lindormshuden. Härskaren höll sitt löfte. Han benådade riddaren och beskänkte honom rikligen.
PS Egentligen fick jag en helt annan association när jag såg krokodilen. I Fontanes ”Effi Briest” (som jag tillbringat flera år med) finns en scen med en hängande krokodil. Effi och Innstetten har just gift sig och Innstetten för in Effi i hennes nya hem i den illa staden Kessin vid Östersjön. I taket i hallen hänger en uppstoppad haj och – en krokodil.