Blogg

Minikurs i tjeckiska

Lite på skoj, fast ändå på ett litet allvar vill jag presentera ett fragment ur min tjeckiska basgrammatik för er. Den kom till efter en dag i Vrchlabí den här sommaren och det var egentligen inte jag utan en flicka jag känner väl (inbillar jag mig i alla fall) som skapade de två exempelmeningar som ni ska få se här:

Já mám medvěda.
Ty máš med.

Sedan tidigare – närmare bestämt sedan en text som tog avstamp i just Vrchlabí förra sommaren; se här: – vet vi ju att ”medvěd” är björn och ”medvěda” är alltså ackusativformen av ordet. Och ”med”, ja, det är honung. Vad blir det då? Javisst:

Jag har björn.
Du har honung.

Verbet personböjs i tjeckiskan – som i så många andra språk – och pronominet behöver bara sättas ut vid kontrast. Tjeckiskan saknar som de flesta slaviska språk bestämd och obestämd artikel, alltså säger jag när jag anpassar svenskan till det: ”Jag har björn.”

bild
Já mám medvěda.
Ty más med.

Salongen: Eduardo De Filippo

Höstsäsongen i Salongen har just tagit sin början. Först in är en text om den neapolitanska skådespelaren, regissören, dramatikern och poeten Eduardo De Filippo. Det är Rossella Iannone – litteraturvetare och balettdansös från Battipaglia i den djupaste italienska södern – som skrivit texten. Här följer ett kort utdrag som jag rivit loss någonstans från mitten av texten:

Det är omöjligt att gå in på eller ens snudda vid alla De Filippos dramatiska verk i en text av det här omfånget. Vart och ett av dem har ägnats djupgående studier för deras tematiska mångsidighet, för alla de skiftande läsarter som är möjliga, för deras poesi, deras band till historien och deras aktualitet och för deras djupa släktskap med Commedia dell’Arte-traditionen. Jag väljer därför att koncentrera mig på ett enda verk (även om de allesammans rinner i mina ådror, eftersom jag känner en djup kärlek till dem alla) och det verk som jag känner mig manad att skriva om är ”Filumena Marturano”.

Resten av texten hittar ni om ni går in här. Välkomna!

Eduardo

Fler bilder av Eduardo De Filippo finns på den här platsen.

Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik

När jag tittade i min brevlåda igår fann jag en tunn grå bok med ett hav på framsidan: ”Tårarnas fabrik” av Valzhyna Mort.

bok

Valzhyna Mort är en ung vitrysk poet som jag följt – lite sporadiskt visserligen, kanske är det inte det man kallar ”följa” – under några år. Första gången jag hörde henne läsa sina dikter var på bokmässan i Göteborg hösten 2004. Vi befann oss i den lilla vitryska montern (kanske delades den med ytterligare några länder från ”bakom horisonten”) och vi det var Valzhyna, en översättare och fem åhörare. Även om jag inte förstår någon vitryska alls så nådde Valzhynas intensiva läsning mig – hon läste inifrån sitt huvud och tittade rakt på oss nästan in i oss. Jag fick med mig några ”bruksöversättningar” av ett par av dikterna och i dem såg jag att det måste finnas något mycket mer under den tillfälliga svenska språkytan där.

I Leipzig på bokmässan den här våren hörde jag henne läsa sin dikt ”Opera”, en dikt som smattrade genom åhörarskaran – en åhörarskara som nu bestod av kanske ett hundratal människor. Hon kommer att nå längre och längre ut i världen utan att förlora förmågan att nå längre och längre in.

Den här lilla gråa boken är den första riktiga översättningen till svenska som finns av (ett utsnitt ur) hennes diktvärld. Det är Thomas Nydahl som har gjort översättningen, delvis i samarbete med Mikael Nydahl. Jag läser två av dikterna för er här. Först den kända ”En dikt om vita äpplen”:

vita äpplen, ni sommarens första äpplen
med skal lika mjuka som babyhud,
krispiga som vit vintersnö.
er doft låter mig inte sova,
det är så här de döda om natten
plågar sina mördare.
vita äpplen,
det är så här jorden i juli
tyngs under er vikt.

men här finns det bara sopor och dom luktar sopor…
men här är det bara tårarna som smakar salt…

och när vi plockar er
som snäckor i den gröna oceanernas trädgårdar
just som vi slitits från modersbrösten
då lärde vi oss
att i allt söka kärnan med våra tänder.

hur kommer det sig då att våra
tänder har blivit som bomull

ni vita äpplen,
i det svarta vattnet drunknar fiskare
som närts av er.

Den andra är väldigt kort och den upptäckte jag alldeles nyss. Överst på sidan står det ”Till Linda Gregg” och diktens namn är ”Lärare”:

om du ska vara min lärare
måste du bli en tiger
så att du kan bita av mitt huvud
och jag måste följa dig överallt
och anstränga mig
för att få tillbaka mitt huvud

Valzhyna

Vid Lamone igen och igen

Jag tycker om att återvända och det är väl inget särskilt med det, många gör det. Man får bara akta sig för att samla på sig för många sådana här återvändningsplatser, fast hur gör man det? Den här sommaren återvände vi efter två år till La Curbastra, en persikoodlande ”agriturismo” vid floden Lamone alldeles i den yttersta utkanten av Faenza. Inte långt härifrån går förresten den inre gränsen i regionen Emilia-Romagna, det vill säga gränsen mellan Emilia och Romagna. Här är vi i Romagna och det är ”något helt annat än det där industriella och högfärdiga Emilia”. Imola som är beläget ungefär en mil ifrån Faenza ligger ”långt bort”, medan Ravenna ligger ”här” fastän det är många fler kilometer dit.

En morgon går vi längs Lamone igen som för två år sedan, men något har förändrats. Vassen och ogräset och björnbärsbuskarna har vuxit till en nästan ogenomtränglig taggig och vass grönskemassa:

Lamone

Och Londi kommer inte längre ner till vattnet:

Londi

Bara åt det ena hållet från La Curbastra räknat, det där de flesta ”pensionärsodlingarna” finns, har man hållit landskapet öppet. Här går man på en skön sandväg förbi fikonträd och rosmarinhäckar:

fikon+rosmarin

Ja, fikon:

fikon

Och vad eller vem är det här? Nespolo – jag slår upp ordet för att hitta den svenska motsvarigheten: ”Mispel” står det.

nespolo

Jag tänker på den suggestiva lilla platsangivelsen ”la casa del nespolo” i romanen ”I Malavoglia” av Giovanni Verga.

Det finns också sånger om nespole.

• • •

Tillägg: För säkerhets skull kollade jag på en sida om Emilia-Romagna om det här med Imola och gränsen verkligen stämmer och det visade sig att det inte gör det. Imola ligger i den yttersta västern av Romagna och är del av provincia di Bologna, vars övriga delar hör till Emilia. Jag hade alltså fel rent formellt, men ändå är det tydligt att man i Faenza inte riktigt vill räkna Imola till Romagna.