Blogg

Från byn Veverská Bítýška ser man i fjärran ett slott, Veveří – ett mäktigt torn och ett rött tak. Blicken flyger dit om och om igen.

Dit kan man åka med den här båten

fast vi tar oss dit en annan väg.

Slottet, vars först byggda delar är från början av 1200-talet, befinner sig i en sen fas av en omfattande renovering. En del vittrar ännu lugnt vidare medan annat – det mesta väl – redan fått sina nya gestalt:

Huvudbyggnadens prakt är helt återställd.

Och det nyputsade tornet far fram genom luften som ett mäktigt ångfartyg:

Om man stannar på andra sidan bron har man Veveří framför sig i nästan stiliserad skönhet.

Och vill man kan man också titta här och lyssna på bland annat en tjeckisk barnröst.

Vi följer vägen från Jelenia Góra i riktning mot Zgorzelec/Görlitz – till de här trakterna för jag er lite då och då – tills vi kommer till byn Chmieleń strax för Gryfów Śląski.

fumligt fotograferad karta

Strax utanför Chmieleń finns det skyltar om två restauranger. Vi väljer den här:

Utanför den finns en smått kaotisk botanisk trädgård och en liten zoologisk trädgård med en grupp får och kanske finns det också några andra – dolda – djur.

Vi går in i huset och hamnar i ett vardagsrum:

Fast egentligen är rummet är ett slags överlastat museum över en svunnen tid:

Ja, svunnen:

Chmieleń på den tyska tiden

Vi slår oss ned vid ett av borden. Till en början är vi de enda gästerna och det verkar inte riktigt vara meningen att man ska äta här.

Men sedan får vi beställa – härliga rätter av piroger och Klöße (eller vad det nu kan heta på svenska eller polska) och ingen kostar mer än sju eller åtta złoty. Se här:

Och här:

Nej, inte går vi hungriga från museet…

Vi stannar en stund till i Valle Brembana, närmare bestämt i byn Oneta: I huset där Arlecchino en gång ska ha haft sitt hem bodde också – en trappa ned – en råbarkad sälle som såg ut så här:

Ja, ansiktet är det väl inte så mycket kvar av, men man ser ett ljusgrönt stirrande öga, en blankblek panna och lite ovårdade skäggtussar och hårtovor. Mest av allt ser man de kraftiga underarmarna och en rejäl käpp. Intressantast är kanske den lilla skylten ovanför hans huvud. Jag kan inte riktigt tyda den, men nästan. Det här vad jag tycker att det står:

CHI NO E DE CHORTESIA NON INTRAGI IN CHASA MIA SE GE VEDESUN(?) POVERO(?) GE DARO COL MIO BASTON

Eller vad står det? Har ni bättre ögon?

Språket är dialektalt/ålderdomligt. Och så här ungefär tycker jag att man översätta den här raden, fast det blir en lucka strax efter mitten: ”Den som inte har ett älskvärt väsen får inte komma in i mitt hem om… så ger jag honom med min käpp”

Det är väl i alla fall säkrast att inte försöka kliva in här – hur älskvärd man än är eller tror sig vara…

Vi lånar kartan över den nedre delen av Valle Brembana en gång till och återvänder till Cornello dei Tasso och går i svalkan under valven där igen:

Vi följer vägen i riktning mot San Giovanni Bianco. En halvtimme vandrar vi sedan där i lövskogen och korsar några gånger en liten flod; vi går tills vi når byn Oneta:

I Oneta finns, tro det eller ej, Harlekins, Arlecchinos hus. Den här dagen kommer man inte in där, men det här är trappan upp. Ja, det är sant. I huvudet på mig surrar Francesco de Gregoris röst när han sjunger:

Arlecchino è già sul filo,
la gente vuol vedere cosa fa.
E il filo corre sopra la città,
e tutto il mondo è tutto qua.

Ja, Arlecchino finns för alltid i det italienska kollektiva undermedvetna.

Jag trycker ansiktet mot det lilla fönstret som finns i dörren (som inte riktigt syns i bilden), men jag ser ingenting annat än ett färgskimmer. Nej, han är inte hemma, inte idag:

Tänk att Commedia dell’Arte-världen har en livspunkt här uppe i den här brembanska bergsbyn! Om någon av gestalterna kan sägas var själva hjärtat i den här världen så är det faktiskt just Arlecchino.

Tristano Martinelli (1556-1630), uno dei più celebri arlecchini classici

Commedia dell’Arte – det vet ni säkert – är en teaterform som uppstod i Italien under 14- och 1500-talen. Grundidén ser ut så här: en serie grundmotiv spelas av ett knippe fasta figurer, till exempel Arlecchino, Pulcinella och Colombina. Denna bas utgör ett slags arena eller studsmatta från vilken de olika skådespelarna som finns inne i figurerna tar sina improvisationsskutt och skapar den här egenartade fantasivärlden.

Arlecchino-figuren hör de till de mest folkkära. Han är en av tjänargestalterna och från början var han tänkt att vara lite småkorkad, men figuren blir med tiden mera komplex till sin karaktär: godtrogen men ändå misstänksam, slöfock men ändå hela tiden nästan hyperaktivt upptagen med något, en blandning mellan klumpighet och vighet och alltid full av charm. Hans roll i skådespelet hör inte till dem som är lätta att definiera – snarare än att delta i handlingen har han till uppgift att ge hela skådespelet dess rytm. Bäraren av den här rollen måste vara oerhört vig och snabb, han måste kunna dansa som en gud och ta akrobatiska språng från balkonger eller med brio rulla nerför trappor samtidigt som hans mimik (innanför halvmasken) måste vara ett ändlöst gummiflöde.

Marcello Moretti (1910-1961)