Under en tid har jag ägnat mig intensivt åt Wolfgang Borcherts texter, men egentligen bara åt hans prosa, som väl i och för sig är det som väger tyngst i hans verk. Nu läser jag vid sidan om prosan i hans dikter.
Gedicht
Blume Anmut blüht so rot,
Blume Huldvoll blaut daneben.
Blume Anmut ist das Leben,
Blume Huldvoll ist der Tod.
Süß und herbe ist das Leben,
herb die Lust und süß die Not.
Blume Leben blüht so rot –
Blume Tod blüht blau daneben.
Parole,
dove il cuore dell’uomo si specchiava
Umberto Saba
Kotte där, i kvällningen, en gång för länge sen hörde jag det här om dig: ”pinnsoa, ho ä si egen”, är du det? – är någon det? – där du går och sniffar och plockar bland fallfrukten under plommonträdet…
Förra sommarens stad och upptäckt var för mig Ferrara och jag ägnade mig med stor iver åt att visa bilder och berätta om staden här, kanske med alltför stor iver kan någon ha tyckt. Här är en länk till det första inlägget.
Den här sommaren återvände jag dit under en dag eller var det kanske bara en eftermiddag. Jag följde minnets karta och återvände till den ena platsen efter den andra. Det var samma platser, men ljuset var inte riktigt detsamma.
Castello Estense, den mäktiga familjen D’Estes tunga tegelborg, som fick sin första gestalt 1385 var ett av de första målen längs vägen:
Castello Estense från "baksidan":
Och här kan vi se hur det ser ut vid borgen just nu.
Palazzo dei Diamanti ville jag också återse och jag tog en bild av balkongen mot himlen igen. I fönstret blickar en Magritte-himmel tillbaka på oss.
I eftermiddagshettan var det skönt att krypa in i skuggan av de stora trädkronorna i Parco Massari – det var ju förresten här Giorgio Bassani lät en del av den vackra romanen ”Il giardino dei Finzi-Contini” utspela sig:
Och här är Via Mazzini, som leder in i Ferraras judiska kvarter:
Den kanske märkligaste gatan i Ferrara är Via delle Volte; här hade de medeltida köpmännen sina bostäder på den ena sidan – den som vetter inåt mot staden – och sina magasin och butiker på den andra – den som vetter utåt mot floden – och på många ställen längs gatan finns valv med passager som för från den ena sidan till den andra.
Under medeltiden nådde Pos vatten högt upp på den yttre sidan av magasinsraden – därifrån kunde köpmännen lätt transportera sina varor ut i världen.
Nå, mina damer och herrar, var kan vi befinna oss här? Var i verkligheten och var i böckerna?
Ja, damstället i Faust det hittar jag förstås – det är i ”Vorspiel auf dem Theater” och det är teaterdirektören som talar, men var i Buddenbrooks finns ””Meine Herren! Krach hindurch und dann auf…”?
•
•
•
Bildtillägg:
