Blogg

Arlecchino

Valle Brembana

Vi lånar kartan över den nedre delen av Valle Brembana en gång till och återvänder till Cornello dei Tasso och går i svalkan under valven där igen:

Cornello dei Tasso

Vi följer vägen i riktning mot San Giovanni Bianco. En halvtimme vandrar vi sedan där i lövskogen och korsar några gånger en liten flod; vi går tills vi når byn Oneta:

Oneta

I Oneta finns, tro det eller ej, Harlekins, Arlecchinos hus. Den här dagen kommer man inte in där, men det här är trappan upp. Ja, det är sant. I huvudet på mig surrar Francesco de Gregoris röst när han sjunger:

Arlecchino è già sul filo,
la gente vuol vedere cosa fa.
E il filo corre sopra la città,
e tutto il mondo è tutto qua.

Ja, Arlecchino finns för alltid i det italienska kollektiva undermedvetna.

Jag trycker ansiktet mot det lilla fönstret som finns i dörren (som inte riktigt syns i bilden), men jag ser ingenting annat än ett färgskimmer. Nej, han är inte hemma, inte idag:

casa di Arlecchino

Tänk att Commedia dell’Arte-världen har en livspunkt här uppe i den här brembanska bergsbyn! Om någon av gestalterna kan sägas var själva hjärtat i den här världen så är det faktiskt just Arlecchino.

Arlecchino
Tristano Martinelli (1556-1630), uno dei più celebri arlecchini classici

Commedia dell’Arte – det vet ni säkert – är en teaterform som uppstod i Italien under 14- och 1500-talen. Grundidén ser ut så här: en serie grundmotiv spelas av ett knippe fasta figurer, till exempel Arlecchino, Pulcinella och Colombina. Denna bas utgör ett slags arena eller studsmatta från vilken de olika skådespelarna som finns inne i figurerna tar sina improvisationsskutt och skapar den här egenartade fantasivärlden.

Arlecchino-figuren hör de till de mest folkkära. Han är en av tjänargestalterna och från början var han tänkt att vara lite småkorkad, men figuren blir med tiden mera komplex till sin karaktär: godtrogen men ändå misstänksam, slöfock men ändå hela tiden nästan hyperaktivt upptagen med något, en blandning mellan klumpighet och vighet och alltid full av charm. Hans roll i skådespelet hör inte till dem som är lätta att definiera – snarare än att delta i handlingen har han till uppgift att ge hela skådespelet dess rytm. Bäraren av den här rollen måste vara oerhört vig och snabb, han måste kunna dansa som en gud och ta akrobatiska språng från balkonger eller med brio rulla nerför trappor samtidigt som hans mimik (innanför halvmasken) måste vara ett ändlöst gummiflöde.

Arlecchino faccia
Marcello Moretti (1910-1961)

Från ”tasso” till ”tax” och gärna till ”taxi”

Det här vill vara en liten språklig utvikning till gårdagens text under pausträdet om Cornello dei Tasso och adelssläkten Thurn und Taxis:

Det italienska ordet ”tasso” betyder ”grävling” och familjen Thurn und Taxis hade mycket riktigt en grävling i sitt vapen:

vapen

På tyska heter grävling ”Dachs”. ”Dachshund” är en tax, så på svenska har vi missat hunden och bara behållit den här hundens (av människan utsedda) jaktbyte i namnet – fast ”tax” låter ju snitsigt, så visst är det ett bra ord. Och en tax ser ju ut att vara just en ”tax”.

Och hur är det med ”taxi” då? Tänk om det ordet kunde ha ett samband med den här grävlingshistorien. Det skulle jag gilla, men nej, så roligt ska vi inte ha – fast man får ju å andra sidan inte glömma att den här grävlingssläkten är uppfinnare av kommunikationssystemet posten och den, posten alltså, skulle ju forslas fram fort (FFF).

PS Här kommer som ett litet trevligt tillägg från Keri en bild av barnboken "Fridolin, der freche Dachs" (Fridolin, den fräcka grävlingen).

Dachs

Thurn und Taxis – Torquato Tasso

Om man från San Pellegrino åker ett stycke djupare in i Valle Brembana når man via San Giovanni Bianco till Camerata Cornello:

karta

Från Camerata Cornello går en fotväg till den lilla byn Cornello dei Tasso.

Cornello

Här levde redan under tidig medeltid familjen Tassi eller Tasso, förfäder till den senare berömda europeiska adelsfamiljen Thurn und Taxis. Ordet ”Thurn” före det egentliga namnet Taxis kom till först senare och skulle visa på ett – statushöjande – släktskap med den milanesiska furstesläkten della Torre.

Härifrån utgick en gång i tiden grundidén till det första moderna kommunikationssystemet. Familjen Tasso omtalas som ”grundarna av det internationella postväsendet”. Under sekler stod de för postbefordran mellan det Tysk-romerska Riket och Europas övriga stater.

(För den som vill ha en mer detaljerad beskrivning finns här en text på tyska och här en på italienska.)

I Cornello dei Tasso finns ännu ruiner eller lämningar av familjen Tassos hus:

huset

Och i muren som vetter uppåt mot byn finns en stentavla där man kan läsa ett och annat om familjen:

tavla 1

De här ruinerna minner om den framstående familjen Tasso, vilken sedan 1200-talet här sökte sig en trygg och lugn plats. De gav sig av ner till Bergamo och spridde ut sig över Tyskland, Flandern och Spanien. Postväsendet kom att stå under deras inflytande. Från denna familj härstammar framstående män inom prästerskap, militär, diplomati vetenskap och humaniora. Men mest framstående och ärorika av dem alla var Bernardo och sonen Torquato.

tavla 2

Torquato Tasso (1544-95) hör till Italiens mest kända författare. Hans mest berömda verk är eposet ”Gerusalemme liberata”, ett märkligt ”vildvuxet” verk som utspelar sig i korstågstid längs korsriddarnas färdvägar.

Cornello 2
Cornello dei Tasso

Lösa funderingar kring bildkonsten

Låt mig denna söndagmorgon orda en stund om några för mig intressanta iakttagelser som för många möjligen är självklarheter:

Det är nog nästan alltid så att konstnärer i sina målningar återger just det ljus som finns i den värld som omger dem, att de alltså inte ”uppfinner” ett annat ljus än det de ser i sin verklighet; detta även om deras måleri skulle vara abstrakt eller i alla fall inte av en art som ligger nära någon typ av realism. Vid ett par tillfällen i livet har jag upplevt det här sambandet särskilt starkt:

En höstkväll på den tiden när jag bodde i Greifswald gick jag längs en väg genom ett litet skogsparti, en väg som för ut emot Wiek och havet. Solen höll just på att gå ner och trädstammarna färgades av det svagt rödaktiga ljuset. ”Det här ljuset, den här trädstammen har jag sett på en tavla av Caspar David Friedrich”, tänkte jag och kände en lätt svindel.

Jag har aldrig hittat just den målningen med trädstammen, men ljuset finns på många av Friedrichs målningar, just det ljuset.

En sommar för länge sedan besökte jag en Miró-utställning i Florens. Kort därefter åkte jag till norra Spanien och under en av dessa nordspanska dagar strövade jag omkring längs småvägar mellan åkrarna på landet inte långt från Tarragona. Jag såg ut över åkrarna och upp mot himlen. Och då plötsligt kände jag igen färgen på jorden och himmelsfärgens konstrast mot jordfärgen. Det var Joan Mirós färger.

Solnedgång över Pyrenéerna: Ljuset är nästan kväljande i sin tjocka orangehet. Var har jag sett det här förr, det här täta liksom luftlöst kvalmiga oranga? Plötsligt vet jag, det är hos Salvador Dalí.

Den här sommaren gick jag runt i Parma en morgon medan det ännu var nästan folktomt på gatorna. Jag gick till platsen framför domkyrkan och tog lite bilder på domen, på biskopspalatset mitt emot och på baptisteriet. ”Det här skarpa spelet mellan ljus och skugga, den här perfekta tomheten, de här valven är som på en tavla av Giorgio de Chirico", rann det genom huvudet på mig medan jag gick där. (Nu vet jag mycket väl att de Chirico inte alls är från Parma och att han bara levde delar av sitt liv i Italien – men det här ljuset måste han ha sett.)

battistero
Parma – battistero

palazzo
Parma – palazzo vescovile

PS Jag drar mig nu tillbaka från den världsvida väven för att avsluta ett översättningsprojekt, men mot slutet av veckan som kommer är jag här under pausträdet igen.