Blogg

När jag för några veckor sedan på en av mina lunchpromenader i trakten av Kollwitzplatz slank in på ett litet antikvariat, hittade jag en bok av Karl Kraus med ett innehåll som överraskade mig. Nej, jag vill inte påstå att jag är någon kännare av Kraus, tvärtom, men jag har gång på gång genom andra människor stött på honom och hans skrivande. Till exempel minns jag hur problematiskt förhållande mellan honom och poeten Else Lasker-Schüler var – hon klagade över hans hårdhet och oresonlighet och såg sig till sist tvingad att säga upp bekantskapen. Nu på senare tid så är det genom Bengt O:s men ännu mer genom Håkan Lindgrens Krausläsande som jag fått mina Krausintryck – Kraus som intelligent, hänsynslös och knivskarp kritiker. Så här skriver Håkan bland annat om Kraus:

Österrikaren Karl Kraus var en av 1900-talets elakaste och mest säregna skribenter. Han brukar beskrivas som satiriker, men man skulle snarare kunna säga att han var en av 1900-talets strängaste mediekritiker, långt innan det fanns ett ord för det han sysslade med. Från 1899 till 1936 gav han ensam ut en egen tidskrift, Die Fackel, där han ägnade sig åt att angripa sin tids största massmedium, pressen, med allt från elakt utklippta citat till manglande långa utläggningar. Flera av de tankegångar som vi känner igen och förknippar med postmodern mediekritik formulerade han medan första världskriget pågick, som att sanningen om samtiden finns på ytan, i reklamen och masskulturen, och att media helst handlar om media: den verkliga nyheten är inte längre vad som hänt, utan medias reaktion på vad som hänt.

Hela texten finns i Salongen.

Men det jag hittade på det lilla antikvariatet var alltså något helt annat: En diktsamling med namnet ”Wiese im Park” (Äng i parken) tillägnad hans kärlek Sidonie Nádherný. Jag känner mig nästan som en voyeuse när jag tittar in här bland dikterna och bilderna. Efterordet, som är skrivet av Friedrich Pfäfflin, börjar så här:

Am 8. September 1913 wird der 39jährige Schriftsteller Karl Kraus von dem Sportarzt Max Graf Thun im Wiener Hotel Imperial seiner sehr weitläufigen Verwandten, der damals 28jährigen Baronesse Sidonie Nádherny von Borutin vorgestellt.

Lite längre ner i samma text kan man läsa:

Karl Kraus entführte Sidonie Nádherný anderntags in jenen Teil des Wienerwaldes, der für ihn mit frühesten Kindheitserinnerungen verbunden ist, nach Hainbach, und ”Hainbach” ist in den wechselvollen Jahren ihrer Beziehung, zwischen 1913 und 1936, ein Schlüsselwort für tiefstes Einverständnis.

Och här är de två i Janowitzparken, en park som hörde till det gods med samma namn, där Sidonie växt upp. Både Rilke och Kraus har diktat om den här parken:

Karl Kraus und Sidonie Nádherný im Park von Janowitz. Sommer 1914 (Privatsammlung)

Jag väljer att läsa dikten ”Verwandlung” ur samlingen – kanske hade ni valt en annan…

Verwandlung

Stimme im Herbst, verzichtend über dem Grab
auf deine Welt, du blasse Schwester des Monds,
süße Verlobte des klagenden Windes,
schwebend unter fliehenden Sternen –

raffte der Ruf des Geists dich empor zu dir selbst?
nahm ein Wüstensturm dich in dein Leben zurück?
Siehe, so führt ein erstes Menschenpaar
wieder ein Gott auf die heilige Insel!

Heute ist Frühling. Zitternder Bote des Glücks,
kam durch den Winter der Welt der goldene Falter.
Oh knieet, segnet, hört, wie die Erde schweigt.
Sie allein weiß um Opfer und Thräne.

För ett tag sedan läste jag om en bok jag tycker mycket om, ”La coscienza di Zeno” av Italo Svevo. Boken finns i svensk översättning under titeln ”Zenos bekännelser”. Det är, tycker jag, Svevos bästa roman. Inte för att han har skrivit så många, egentligen kan man väl bara nämna två till ”Una vita” och ”Senilità”, men den är absolut den mest fullgångna. ”La coscienza di Zeno” har allt det de två första romanerna har och dessutom har den en underbar humoristisk distans som de andra två inte riktigt når fram till. Det är en riktig centraleuropeisk roman besläktad med till exempel ”Radetzkymarsch” av Joseph Roth och ”Der Mann ohne Eigenschaften” av Robert Musil.

Ett intressant kuriosum är att James Joyce under en tid var Svevos engelsklärare. Ur den här kontakten föddes en vänskap mellan de båda författarna och Joyce bidrog till att Svevos romankonst blev känd utanför en trång krets. Det sägs att Italo Svevo kan ha varit förebild för Joyce’s Leopold Bloom och att Svevos fru Livia inspirerade Joyce till Anna Livia Plurabelle i ”Finnegans Wake”.

Siegmund Freuds teorier och praktik spelar en framskjuten roll i ”Zenos bekännelser”, ja, hela romanen är egentligen en drift med psykoanalysen. En tematisk tråd i romanen är Zenos försök att genom psykoanalysen sluta röka för att därigenom bli en bättre människa. Hans oupphörliga självanalyser som följer i soffanalysernas spår stjälper emellertid alla hans försök att nå någonstans alls med sina föresatser. Han röker vanemässigt ”sin sista cigarett” vid så gott som alla på något vis viktiga tillfällen i livet och han hittar så småningom ett speciellt värde i dessa sista cigaretter. De blir att slags universalmedel mot allt ont och hos Zeno blir bekänna och bortförklara i många lägen till ett. Han är en charmerande naiv och ändå in i den innersta hjärnvindlingen genomanalyserad och medveten person. Och han är något som man skulle kunna kalla för en storslagen hypokondriker.

Här låter jag nu till sist en rad citat ur romanen i original och översättning (min) ringla fram – för att förhoppningsvis glädja er:

Si arriva all’assassinio per amore o per odio; alla propaganda dell’assassinio solo per malvagità.

Till mord drivs man av kärlek eller av hat; till att propagera för mord enbart av ondska.

•

Quando si muore si ha ben altro da fare che di pensare alla morte.

När man dör har man minsann annat att göra än att tänka på döden.

•

Una cosa definitiva è sempre calma perché staccata dal tempo.

Det som är definitivt är alltid stilla för att det är avskilt från tiden.

•

Non potevo stare un momento tranquillo senz’invecchiare. Ad ogni giro del mio sangue qualche cosa s’aggiungeva alle mie ossa e alle mie vene che significava vecchiaia.

Jag fick inte vara ifred ett ögonblick från åldrandet. För varje varv som blodet flöt genom min kropp så lade sig något på mitt skelett och mina ådror som betydde ålderdom.

•

Da allora quelle sedute furono una vera tortura ed io le continuai solo perché m’è sempre stato difficile di fermarmi quando mi movo o di mettermi in movimento quando son fermo.

Från och med den stunden blev de där sittningarna till en ren tortyr och jag fortsatte med dem enbart för att jag alltid har haft svårt för att stanna upp när jag är i rörelse eller att sätta mig i rörelse när jag är stilla.

•

Dimostravo così anche di aver capito perfettamente la malattia che il dottore esigeva da me.

På så sätt visade jag också att jag hade förstått perfekt vilken sjukdom det var som doktorn krävde av mig.

•

La miglior prova ch’io non ho avuto quella malattia risulta dal fatto che non ne sono guarito.

Det bästa beviset på att jag inte har haft den där sjukdomen är att jag inte har tillfrisknat från den.

•

Sto già molto meglio dacché ho saputo eliminare la libertà che quello sciocco di un dottore aveva voluto concedermi.

Jag mår redan mycket bättre sedan jag lyckats göra mig av med den frihet som den där dumskallen till doktor velat ge mig.

•

A differenza delle altre malattie la vita è sempre mortale.

I motsats till de andra sjukdomarna är livet alltid dödligt.

Så här två dagar efter Kleists dödsdag tänker jag besöka hans och Henriette Vogels gravar i en av Berlins utkanter.

Själv tänker jag låta mig ledsagas till graven av Theodor Fontane som skriver så här om den i ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg” (”Fünf Schlösser”: ”Dreilinden”):

Der Weg von Dreilinden her aber ist ein anderer und mündet erst in verhältnismäßiger Nähe von ”Kleists Grab” in einen sowohl dem Neu-Babelsberger wie dem Dreilindner Wege gemeinschaflichen, von Werft und Weiden umstandenen Wiesenpfad ein, der auf die (wie schon hier bemerkt werden möge) sich dem Auge völlig entziehenden Begräbnisstätte zuführt.

An eben erwähntem Einmündungspunkte gesellte ich mich einer ”Partie” zu: vier Personen und einem Pinscher, die, den Pinscher nicht ausgeschlossen, mit jener Heiterkeit, die, von alter Zeit her, allen Gräberbesuch auszeichnet, ihre Pilgerfahrt bewerkstelligten. Es waren kleine Leute, deren ausgesprochenster Vorstadt- und Bourgeoischarakter mir, in dem Gespräche, das sie führten, nicht lange zweifelhaft bleiben konnte.

Die Tochter ging ein paar Schritte voraus. ”Er soll ja so furchtbar arm gewesen sein”, sagt sie mit halber Wendung, während sie zugleich mit einem an einer Kette hängenden großen Medaillon spielte. ”Solch berühmter Dichter! Ich kann es mir eigentlich jar nich denken.”

”Ja, das sagst du wohl, Anna”, sagte der Vater. ”Aber das kann ich dir sagen, arm waren damals alle. Und der Adel natürlich am ärmsten. Und war auch Schuld. Denn erstens diese Hochmütigkeit und dann dieses Kladderadatsch und diese Schlappe. Na, Gott sei Dank, so was kommt nicht mehr vor. Davor haben wir jetzt Bismarcken.”

"Ach, Hermann", unterbrach ihn hier die Frau, "laß doch den. Hier sind wir ja doch bei Kleisten. Und arm? Ich hab es janz anders gehört; um eine kranke Frau war es. Und er soll sie ja so furchtbar geliebt haben."

"I, Gott bewahre", sagte der Mann in einem Ton, als ob es sich um das denkbar Unglaublichste gehandelt hätte.

Den här underbart ironiska och ändå finstämda texten kan jag tyvärr inte översätta i en handvändning – om den inte ska förlora stora delar av sin underfundighet och charm – och mer än en handvändnings tid har jag inte just nu, men en eller annan passage kan jag stå till tjänst med om någon skulle vilja det.

Jag vill läsa ännu en dikt av Adam Zagajewski här. Den finns i diktsamligen ”Anteny” och det är Anders Bodegård som har översatt den – och skickat mig den (tack!).

Vår värld

. . . . . . . . . . . .W. G. Sebald in memoriam

Jag träffade honom aldrig, jag känner bara
hans böcker och märkliga fotografier, liksom
hittade på ett antikvariat, och mänskliga
öden, liksom hittade på ett antikvariat,
och rösten som berättar så lugnt,
blicken som sett så mycket,
blicken som var vänd bakåt
och varken såg bort från fasan
eller hänförelsen;
och vår värld i hans prosa,
vår värld som är så lugn — men
full av fullkomligt bortglömda brott
till och med i de söta småstäderna
vid havets eller oceanens strand,
vår värld full av tomma kyrkor,
skårad av järnvägsspår, ärrad
av forna skyttegravar, autostrador,
skårad av ovisshet, vår blinda värld,
nu berövad dig.