Jag tänkte börja den här morgonen med lite hjärngymnastik (för mig alltså) genom att försöka förklara eller beskriva ett fenomen som jag inte själv är riktigt klar över – jag tänker tala om ”roccoli”. Lite sommarbilder blir det också, eftersom det var sommar när jag stötte på de här tornen. En flykt från novembern blir det på det viset samtidigt, för jag är rätt trött på den här kallgråa tiden, även om jag förstås vet ”att alla årstider har sin charm”, men jag smiter lite bångstyrigt åt sidan och tänker på vad en väninna till mig brukar säga lite då och då: ”Tack och lov att jag är judinna, då får man i alla fall klaga och man behöver inte försöka tycka att allting egentligen är bra.”
Nu till roccoli: det handlar om en urgammal italiensk metod att fånga småfåglar (som sägs ha upphört att användas, men ändå verkar finnas kvar), så här kan ni som tycker detta låter alltför motbjudande sluta läsa. En roccolo är en ”träd- och buskkonstruktion” med fångstnät spända inom sig enligt ett intrikat system. Så här kan man till exempel beskriva den: Anläggningen består av två rader av träd som är planterade i cirkel. Dessa träd är noggrant och metodiskt beskurna så att de flesta av grenarna pekar i horisontell riktning (för att vara lockande att sätta sig på om man är fågel). Innanför de båda cirklarna finns en samling buskar och småträd gärna med goda bär som kan vara frestande för småfåglar. Mellan de två trädraderna finns nät spända som fåglarna ska fastna i. Till metoden hör också lockfåglar som tränas för att få andra fåglar i fällan. Och till varje sådant här fällkomplex hör ett torn som gärna är dolt innanför ändamålsenligt klippta spaljéer. Därfrån har fågeljägaren uppsikt över det hela och där organiseras infångandet genom ett väl avvägt spel mellan lockande och skrämmande och dragande i näten. Fattar ni? Jag vet inte om jag gör det, men jag kanske får plåga er med en modell av denna märkliga konstruktion, en modell med text dels på italienska, dels på någon norditaliensk fågelfängardialekt:
Modellen är hämtad [härifrån.](http://www.scalve.it/percorsi/roccoli.htm)
Den här sommaren var jag, som en del av er vet i Valle Brembana i Norditalien, och bodde då bland annat en knapp vecka i ett sådant här före detta fågelfängartorn, som för att krångla till det hela visade sig en gång ha varit en kyrka. Av Marco, en av ägarna, fick jag veta att man inte längre ägnar sig åt fågeljakt där, men han verkade liksom uppslukad eller förtrollad av fenomenet och pratade gärna och ofta om roccoli och visade bilder i massor. Då och då fällde han in ett ”può piacere o no” (man kan tycka om det eller inte), särskilt när han såg att jag såg lite illa berörd ut, men sedan fortsatte han att prata. Och jag lyssnade intresserat med en blandad känsla av lockelse och obehag, fast hur jag än ansträngde mig kunde jag ändå inte riktigt föreställa mig den här livsstilen och jag kunde inte förstå varför man ville fånga alla de här småfåglarna, som ju knappt är en munsbit var, om man ska tänka på dem som mat. Fast själva ”roccolo-arkitekturen” fascinerar mig odelat och den verkar liksom sträcka sig långt utanför själva fångstanordningarna. Alla byggnader, skjul och uthus är klädda i gröna kamouflagedräkter eller om man ser det ur omvänd riktning – varje buskage eller trädsamling innehåller ett hus. Sett ur vissa vinklar är allt en grön massa – ur andra tittar ibland en gavel eller tak fram lite lömskt.
Här kan ni se en serie i grönt (Prati Parini, Valle Brembana):
Nå, ser ni grönt nu?
