Blogg

Guntars Godiņš: Rummet

Då och då blädderläser jag i den här lilla lettiska antologin, som jag köpte mig på bokmässan i september:

bok

En del av författarna känner jag till från förut till exempel Inga Abele, som jag har skrivit om både här och i Salongen, Pauls Bankovskis, som jag lyssnade på i Leipzig i våras, Juris Kronbergs, som jag hittills mest känner som översättare av lettisk och även estnist litteratur. Ytterligare några känner jag igen namnen på och jag har väl också läst en eller annan rad av den ena eller andra av dem. Men nu till min nyupptäckt: Guntars Godiņš. I den här boken finns det sex dikter av honom, flera av dem ett slags figurdikter som jag inte kan återge här. Jag väljer i stället att läsa dikten ”Rummet” för er och det är också den som gjort det starkaste intrycket på mig:

Rummet

Stolarna kom högtidligt fram till bordet.
Från taket sänkte sig lampan,
elegant som en spindel.
Böckerna lyfte sina vingar
och sökte ljus likt nattfjärilar.
Soffan sträckte på benen och gäspade.
Fönstren öppnande gardinerna och gnuggade sig i ögonen.
Dörren öppnade munnen
för att säga eller svälja någonting.
Ut ur skåpet klev –
skjortor, byxor, rockar, slipsar –
och började hänga runt tystnadens hals.
På fönsterblecket förvandlades en nyligen
död fluga till sin egen skugga,
föll ner på gatan och gick sin väg.
Jag satt i ett hörn likt en bortkastad väska
och tänkte att det icke-levande är så levande.
Tidigt på morgonen återfanns jag död av en blomma,
som av en händelse råkat gå förbi mig på väg till köket
för att släcka törsten.

översättning: Juris Kronbergs

Från slarvig till otålig

Länge var den vanligaste negativa egenskapen som kändisar eller möchtegern-kändisar angav i de här standardintervjuerna ni vet, där också älsklingsrätt och senast lästa bok brukar ingå, ”slarvig”. Ingen sa någonsin att han eller hon var tråkig, trögfattad, pedantisk eller för den delen inbilsk eller arrogant (fast arrogant kanske har en framtid?). Nu har Richard Swartz (i kolumnen gårdagens SvD) pekat ut den nya populära bristen för mig och jag är ganska säker på att han har rätt:

Ändå koketterar vi med vår brist på tålamod. Fråga vilket popsnöre eller vilken telefondirektör som helst om vad som är hans eller hennes största brist, och svaret kommer att bli just att han eller hon är ”otålig”. I de allra flest fall är det säkert sant, men utan att den tillfrågade vet om det. Ty jag vill hävda att svaret ”otålig” är just koketteri, att denna bekännelse egentligen avser att frammana bilden av en handlingskraftig, upptagen, dynamisk människa vars dygn är så intecknat av viktighet att det knappast kan bli tal om sömn.

Innebär det här steget från ”slarvig” till ”otålig” något egentligen? Eller betyder ”slarvig” och ”otålig” ungefär samma sak?

En titt in i roccolovärldens mysterier

Jag tänkte börja den här morgonen med lite hjärngymnastik (för mig alltså) genom att försöka förklara eller beskriva ett fenomen som jag inte själv är riktigt klar över – jag tänker tala om ”roccoli”. Lite sommarbilder blir det också, eftersom det var sommar när jag stötte på de här tornen. En flykt från novembern blir det på det viset samtidigt, för jag är rätt trött på den här kallgråa tiden, även om jag förstås vet ”att alla årstider har sin charm”, men jag smiter lite bångstyrigt åt sidan och tänker på vad en väninna till mig brukar säga lite då och då: ”Tack och lov att jag är judinna, då får man i alla fall klaga och man behöver inte försöka tycka att allting egentligen är bra.”

Nu till roccoli: det handlar om en urgammal italiensk metod att fånga småfåglar (som sägs ha upphört att användas, men ändå verkar finnas kvar), så här kan ni som tycker detta låter alltför motbjudande sluta läsa. En roccolo är en ”träd- och buskkonstruktion” med fångstnät spända inom sig enligt ett intrikat system. Så här kan man till exempel beskriva den: Anläggningen består av två rader av träd som är planterade i cirkel. Dessa träd är noggrant och metodiskt beskurna så att de flesta av grenarna pekar i horisontell riktning (för att vara lockande att sätta sig på om man är fågel). Innanför de båda cirklarna finns en samling buskar och småträd gärna med goda bär som kan vara frestande för småfåglar. Mellan de två trädraderna finns nät spända som fåglarna ska fastna i. Till metoden hör också lockfåglar som tränas för att få andra fåglar i fällan. Och till varje sådant här fällkomplex hör ett torn som gärna är dolt innanför ändamålsenligt klippta spaljéer. Därfrån har fågeljägaren uppsikt över det hela och där organiseras infångandet genom ett väl avvägt spel mellan lockande och skrämmande och dragande i näten. Fattar ni? Jag vet inte om jag gör det, men jag kanske får plåga er med en modell av denna märkliga konstruktion, en modell med text dels på italienska, dels på någon norditaliensk fågelfängardialekt:

plan
Modellen är hämtad [härifrån.](http://www.scalve.it/percorsi/roccoli.htm)

Den här sommaren var jag, som en del av er vet i Valle Brembana i Norditalien, och bodde då bland annat en knapp vecka i ett sådant här före detta fågelfängartorn, som för att krångla till det hela visade sig en gång ha varit en kyrka. Av Marco, en av ägarna, fick jag veta att man inte längre ägnar sig åt fågeljakt där, men han verkade liksom uppslukad eller förtrollad av fenomenet och pratade gärna och ofta om roccoli och visade bilder i massor. Då och då fällde han in ett ”può piacere o no” (man kan tycka om det eller inte), särskilt när han såg att jag såg lite illa berörd ut, men sedan fortsatte han att prata. Och jag lyssnade intresserat med en blandad känsla av lockelse och obehag, fast hur jag än ansträngde mig kunde jag ändå inte riktigt föreställa mig den här livsstilen och jag kunde inte förstå varför man ville fånga alla de här småfåglarna, som ju knappt är en munsbit var, om man ska tänka på dem som mat. Fast själva ”roccolo-arkitekturen” fascinerar mig odelat och den verkar liksom sträcka sig långt utanför själva fångstanordningarna. Alla byggnader, skjul och uthus är klädda i gröna kamouflagedräkter eller om man ser det ur omvänd riktning – varje buskage eller trädsamling innehåller ett hus. Sett ur vissa vinklar är allt en grön massa – ur andra tittar ibland en gavel eller tak fram lite lömskt.

Här kan ni se en serie i grönt (Prati Parini, Valle Brembana):

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Nå, ser ni grönt nu?

Om Eichendorff och tyskarna

Igår när jag gjorde min morgongympa till Morgenmagazin i ARD/ZDF (Tysklands program 1 och 2 i TV), gick en reporter omkring på gatorna i någon mindre tysk stad och ställde frågan till förbipasserande om de kände till Eichendorff. De flesta svarade nej eller något vagt eller så föreslog de att det kunde vara en politiker eller en möbeldesigner eller något annat som inte stämde. Efter detta gjorde reportern en ny runda men denna gång med sin fråga utstyrd i ny dräkt. Han läste eller deklamerade två rader ur en dikt av Eichendorff och se där, nu kunde nästan alla klämma ur sig en fortsättning som var den rätta eller i alla fall nästan rätt. Jag blev lite fascinerad av detta och undrade för mig själv hur resultatet av en motsvarande kortintervjuräcka om någon av romantikens diktare hade blivit i Sverige.

Anledningen till den lilla undersökningen var att det igår var 150 år sedan Eichendorff dog och också här i svenska media uppmärksammades faktsikt detta, i Svenska Dagbladet till exempel kunde man läsa en understeckare med namnet ”Han diktade dagdrivarens vemod”. (Fast det där ordet ”vemod” i titeln tycker jag kanske inte är så välfunnet – det verkar vara ett slags försvenskning av ”Taugenichts”, som jag allt tycker har ett lättare och luftigare sinne. Taugenichts är ju ett slags vän för mig efter alla läsningar av boken – jag vet inte om det är tolv eller kanske femton gånger jag läst den.)

cdf
Caspar David Friedrich: Sommer

Fliegt der erste Morgenstrahl
Durch das stille Nebeltal,
Rauscht erwachend Wald und Hügel:
Wer da fliegen kann, nimmt Flügel!

Und sein Hütlein in die Luft
Wirft der Mensch vor Lust und ruft:
Hat Gesang doch auch noch Schwingen,
Nun so will ich fröhlich singen!

ur novellen ”Aus dem Leben eines Taugenichts”