Från slarvig till otålig

Länge var den vanligaste negativa egenskapen som kändisar eller möchtegern-kändisar angav i de här standardintervjuerna ni vet, där också älsklingsrätt och senast lästa bok brukar ingå, ”slarvig”. Ingen sa någonsin att han eller hon var tråkig, trögfattad, pedantisk eller för den delen inbilsk eller arrogant (fast arrogant kanske har en framtid?). Nu har Richard Swartz (i kolumnen gårdagens SvD) pekat ut den nya populära bristen för mig och jag är ganska säker på att han har rätt:

Ändå koketterar vi med vår brist på tålamod. Fråga vilket popsnöre eller vilken telefondirektör som helst om vad som är hans eller hennes största brist, och svaret kommer att bli just att han eller hon är ”otålig”. I de allra flest fall är det säkert sant, men utan att den tillfrågade vet om det. Ty jag vill hävda att svaret ”otålig” är just koketteri, att denna bekännelse egentligen avser att frammana bilden av en handlingskraftig, upptagen, dynamisk människa vars dygn är så intecknat av viktighet att det knappast kan bli tal om sömn.

Innebär det här steget från ”slarvig” till ”otålig” något egentligen? Eller betyder ”slarvig” och ”otålig” ungefär samma sak?

10 kommentarer till “Från slarvig till otålig”

  1. Jaha – då har man gått och blivit ”populär” efter alla dessa år. 🙂 I hela mitt liv har jag fått höra att jag inte har något tålamod och jag är också medveten om denna brist. Fast, jag tror inte att jag eller andra är otåliga i precis alla situationer. I klassrummet har jag en ängels tålamod och blir aldrig stressad eller om jag löser ett Sudoku, läser en god bok, talar med en vän, t.ex. Det är i livet generellt sett som jag saknar tålamod. Jag vet att det är en brist och jag har medvetet försökt jobba med det i åratal. Numera är det också mycket bättre ställt med mitt tålamod, men helt kommer otåligheten nog aldrig att försvinna – den är en del av personligheten.

    Att ”otålig” och ”upptagen av viktiga saker” skulle vara samma sak håller jag inte med om. Möjligen om de sa ”stressad”… Men, kanske är vi otåliga lite till mans och kanske är det det samhälle vi byggt som skapat denna otålighet. Vi sitter fast i bilköer varje morgon och kväll, vi kontaktar företag utan att få svar, vi matas med uppfattningen att vi har rätt att få/ha allt – och helst nu, unga människor i storstäder hittar inga bostäder och kan inte flytta hemifrån, vi tillbringar så mycket tid på jobbet och sedan ska vi också transportera oss till dagis, skolor, gymet, biografen, teatern, fotbollsträningen, balettlektionerna, shoppingcentret, osv, osv i all oändlighet. Vi går runt och väntar på att ”det riktiga livet” ska börja, det liv som ingjuter lugn i oss, som får oss att helt säkert veta att vi hamnat på rätt plats i livet och att det är just precis där vi vill och ska vara. Klart man blir otålig, speciellt som vi pratar mycket om självkänsla, men kanske så mycket att vi blir alldeles förtryckta i själen. Samtidigt överöses vi av valmöjligheter och om vi inte ska uppfattas som negativa, måste vi åtminstone låtsas tro att alla dessa val står precis lika öppna för oss. Allt detta är säkerligen stressande för oss och skapar otålighet – otålighet att finna ro och harmoni. Det har inte ett smack med koketteri att göra.

    Tror jag tra-la-la

  2. Tja, det är väl så det blir i ett samhälle (ett samhälle skapat av oss som lever i det) där tålamod inte betraktas som någon särskilt värdefull dygd.

  3. Ja, Marita, även jag hade denna känsla som om jag sprungit ett maraton i något ekorrehjul oavbrutet. Dagarna svischade bara förbi och jag undrade: Skulle vara detta det riktiga livet?

    Sen ändrade jag några saker och då blev det lite bättre och ro och harmoni kom – åtminstone delvis eller stundvis – tillbaka. Jag slutade med att titta på teve och läser ingen dagstidning längre. Jag började cykla så mycket som möjligt (har inte något körkort) för att slippa åka kollektiv trafik. Jag började tillbringa mer tid hos min mormor. Och jag tar då och då eine ”Auszeit” (timeout) – det betyder att jag brukar vandra ensam ett par dagar vid någon kust på ön Rügen för att komma tillbaka till en lugnare rytm.

    Vet inte om det passar hit nu, men på just detta kommer jag om det gäller den dagliga otåligheten… (Men det kanske har inte så mycket med Bodils fråga ovan att göra.)

  4. Jodå, också jag har funnit ro. Tittar ytterligt sällan på TV – skriver och läser hellre eller träffar vänner. Blir ändå otålig ibland och målar in mig i ett hörn jobbmässigt – för korta perioder. Kan inte ha en fast anställning, eftersom det tråkar ut mig – men jag kan göra samma arbete under mycket lång tid i projektform, vilket ju kan ses som lite märkligt. Är inte ett dugg intresserad av att göra karriär och har aldrig varit det. Däremot vet jag vem jag är och jag vet också var i livet jag hör hemma, vilket skänker en oerhörd trygghet.

    Men, jag tror att Richard Swartz åsikter om att folk koketterar med sin otålighet mera är ett tecken på hans egen otålighet med andra människor och deras ytliga reaktioner. För tålamod ÄR en dygd, men vi har byggt oss ett samhälle där den som tålmodigt väntar på sin tur blir överspelad. Så även om vi faktiskt är tålmodiga för det mesta, tror vi kanske att vi blir mindre överspelade om vi säger oss vara otåliga och ”på hugget”. Om man bara funderar på vad det innebär i praktiken att leva sitt liv och ständigt vara på hugget, inser man ganska snart att det är en fysisk och psykisk omöjlighet – om man inte vill dö för tidigt av hjärtattack eller blödande magsår. Så på ett djupare plan tror jag att det faktum att man säger att man är otålig som sämsta egenskap är ett uttryck för en längtan efter ”det riktiga livet”, lugn, ro, harmoni… En tillvaro där man inte behöver vara otålig. Antar att väldigt få människor vågar ge upp status, stabil ekonomi, drömmen om att ”lyckas” inom något område, etc. och därför förblir de otåliga – ron vägrar ju infinna sig ens om de ”lyckas”, för då tror de att de måste försvara sin position. Livet är hårt, speciellt om man inte finner inre trygghet och definierar sig själv genom jämförelse med andra.

  5. Jag vet inte hur många av dem som läser här kan tyska. Men märkligt nog hittade jag just idag på mina vänners sidor [en dikt](http://www.kaulsdorfer-buchhandlung.de/gedicht.php) och två film-recensioner – [Saint Jacques](http://www.lacher-remy.de/homepage/index.html) och [Free Rainer](http://www.lacher-remy.de/homepage/index.html) – som passar på något sätt ihop med den här lilla diskussionen om livsåsikter. Tycker jag i alla fall…

    Vad jobbar du med, Marita?

  6. Jag tror inte att artikeln som jag hämtat citatet ur är ett uttryck för Richard Swartz’ otålighet. Däremot verkar det som om han med talet om ”otålighet” som ”modebrist” har rört vid något i tidsandan, eftersom den på något vis engagerar (och irriterar). Hade jag skrivit om ”slarvighet” som ”favoritbrist” i stället så kanske ingen hade reagerat, vilket man skulle kunna ta som att detta med slarv har förlorat sin ”popularitet” något.(Om vi bortser från att det statistiska underlaget här är alldeles för litet för att man egentligen ska kunna dra några slutsatser alls.)

    Sedan är väl inte ”otålighet” detsamma som att vara stressad eller att känna sig under press. När man väljer att nämna ”otålighet” som sin (främsta) brist, tror jag inte att det i första hand är ett tecken på att man känner sig under press för att samhället är som det är. Jag tror nog som RS att det betraktas som en rätt positiv brist som innehåller en dynamisk komponent. Sedan är det väl så att det över huvud taget är väldigt vanligt med hyckleri när vi ska tala om våra brister.

    PS Jag hade nog tillräckligt med (gröna) bilder igår för att det ska räcka för den här dagen också.

  7. Jag tycker inte jag sett så mycket ”slarvig”, men ”otålig” har jag nog läst några gånger. När man på jobbintervjuer blir tillfrågad om sina dåliga sidor funkar varken slarvig eller otålig särskilt bra. Att svara att man har svårt att komma i tid på morgonen, att man tillbringar för mycket tid på nätet eller att man har lätt att skjuta upp saker till nästa dag känns inte heller så karriärsmart.

    Så vad säger man då? ”Jag jobbar lite för mycket” ”Jag är kanske onödigt mycket perfektionist” eller ”jag är lite för snäll”?

    Jag undrar vad arbetsgivarna tror sig kunna få ut av den frågan, den dyker upp då och då.

  8. Nej, ”slarvig” är nog lite passé i de här skalorna. Och när det gäller jobbintervjuer så har nog de flesta en annan strategi än när de vill visa sig lite intressanta eller flashiga i mer riskfria typer av intervjuer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *