Blogg

Jag försöker att för en stund ta mig upp ur min höst-vinter-svacka. Jag läser en liten novell av Aleksandr Solzjenitsyn, en novell som utspelar sig under ett äppelträd:

Att andas

Det har fallit ett lätt regn under natten. Himlen är alltjämt överdragen av moln, och då och då kommer några fina stänk.

Jag står under ett snart överblommat äppelträd – och andas.

Inte bara äppelträdet utan också gräset runtom ger ifrån sig en aromatisk ånga efter regnet, och det finns inget namn för den ljuvliga vällukt som fyller luften. Jag drar in den med fulla lungor, förnimmer dess arom med hela mitt bröst, andas, andas, än med öppna, än med slutna ögon, jag vet inte vilket som är bättre.

Detta är den enda frihet, den enda men också dyrbaraste frihet, som fängelset berövar oss, att få andas på detta sätt, andas här. Ingen jordisk föda, inget vin, inte ens en kvinnas kyss är för mig ljuvligare än denna luft, som är fylld av blomdoft, fuktighet och friskhet.

Vad gör det sedan, att det blott är fråga om en liten stackars trädgård, inklämd mellan femvåningshusens burar.

Jag hör inte längre motorcyklarnas knatter, radiogrammofonernas vrål och högtalarnas smattrande. Så länge man ännu kan andas under ett äppelträd efter ett regn, är livet alltjämt värt att leva!

(översättning: Hans Björkegren)

I essäsamlingen (eller hur man nu ska genrebestämma den här boken) ”Dame, galline e regine – La scrittura femminile italiana fra ’800 e ’900” av Antonia Arslan, som presenterar några kvinnliga italienska författarskap från 1800- och 1900-tal, har jag hittat en intressant passus om översättarens roll. Kapitlet där den finns handlar om Anna Radius Zuccari (1846-1918), som skrev under pseudonymen Neera. Under några decennier lästes hennes romaner av en relativt stor publik i Italien och även i några andra länder i Europa. Ett land som var speciellt viktigt för italienska författare att nå ut till med sina böcker var Frankrike och översättarna som förvandlade de italienska romanerna till franska sådana hade en påfallande stark ställning. Även mycket kända och framgångsrika författare som D’Annunzio fick finna sig i att till exempel få sina verk nedkortade och beskurna ”för att passa en sofistikerad fransk läsekrets”.

Nå, i det här kapitlet handlar det om Neeras roman ”L’Indomani” (”Dagen därpå” eller ”Följande dag”) och dess väg in i franskan. Översättaren Georges Hérelle hade bland andra strykningar valt att utelämna hela sista kapitlet i boken. Neera protesterade och det utspann sig en flera år lång och mycket infekterad brevväxling mellan författaren och översättaren. I en not till ett av Hérelles brev finns en intressant anmärkning som berör (den här) översättarens ställning:

si vede chiaramente il montare dell’irritazione del traduttore, non abituato a doversi giustificare, ma anzi di solito vezzeggiato e blandito dai ”suoi autori”, quale indispensabile tramite culturale fra le due civiltà letterarie e le due lingue.

här syns tydligt den tilltagande irritationen hos översättaren, som inte brukar behöva försvara sig utan som tvärtom är van vid att omhuldas och smickras av ”sina författare”, då han ju är en oumbärlig förmedlare mellan de två litterära kulturerna och de två språken.

The Frogs in the Moon

The three Frog sisters had a house in the swamp. They lived there together. Not very far away a number of people lived in another house. Among them were Snake and Beaver, who were friends. They were handsome men and wanted to marry the Frog girls.

One night Snake went to Frog’s house. The girls were in bed. He crawled in with one of them and put his hand on her face. She awoke and asked him who he was. He said he was Snake. When she learned this, she said she wouldn’t marry him and told him to leave at once. She called him bad names like ”slimy-fellow”, ”small-eyes”, and so forth. Snake returned and told Beaver of his failure.

The next night Beaver went to Frog’s house. He also crawled in bed with one of the girls and put his hand on her face. She awoke, but when she found out who he was, she told him to get out. She called him names like ”short legs”, ”big belly”, ”big butt”, and so forth. Beaver felt hurt, and going home began to cry. His father asked him what the matter was, and Beaver told him. The father said, ”That’s nothing. Don’t cry. It will rain too much if you do.” But Beaver said, ”I will to cry.”

As Beaver continued to cry, much rain fell. Soon the swamp where the Frogs lived was flooded. Their house was under the water which covered the tops of the tall swamp-grass. The Frogs got cold and went to Beaver’s house. They said to Beaver’s father, ”We wish to marry your sons.” But old Beaver said, ”No! you called us bad names.”

The water was now running in a regular stream. The Frogs swam away down the stream until they reached a wirlpool. The wirlpool sucked them in, and they descended to the house of the Moon. The Moon invited them to warm themselves at the fire. But they said, ”No, we don’t want to sit by the fire. We want to sit there.” They pointed at him. – – – He said, ”Here?”, pointing at his feet. They said ”No, not there.” Then he pointed at one part of his body after another. They didn’t like any of the places, until he reached his brow. When he said ”Will you sit here?” and pointed at his brow, they all cried out ”Yes!” and jumped on his face. This spoiled his looks. The Frog sisters can be seen on the Moon’s face even today.

(Lillooet)

PS Jag har tidigare publicerat en annan berättelse ur samma samling här: The Origin of Corn