Stasera
Balaustrata di brezza
per appoggiare stasera
la mia malinconia
Giuseppe Ungaretti
•
(försök till en översättning: Räcke av vind/ som stöd ikväll/ för mitt vemod)
Blogg
Järnek
Mitt första tydliga minne av en järnek är från en av min barndoms skolvägar. Alldeles vid staketet stod den där, alltid lika djupgrön med blanka liksom buktande blad med taggar längs kanterna. Jag minns inte om jag någonsin såg några röda bär på den här järneken, men jag vet att jag då och då plockade ett blad och tog med mig det hem och sedan låg det där på mitt smala skrivbord och torkade tills det blev alldeles sprött.
En gång berättade någon för mig att man gör schackpjäser av järnek, de vita figurerna alltså, men jag kunde bara tänka på bladen och de var ju så gröna.
När jag sedan bytte skola försvann järneken ur mitt medvetande och jag såg den under många år bara i stiliserad form som böljande girlander av taggiga mörkgröna blad med med små knippen av knallröda bär inplacerade med jämna avstånd – på julklappspapper eller julservetter.
Den här sommaren återsåg jag järneken eller egentligen träffade jag den för första gången på riktigt. Det var i Valle Brembana strax norr om Bergamo (ja, jag vet att jag redan pratat mycket om den dalen här). Under mina vandringar gick jag ofta genom skogar av agrifoglio (och äkta kastanj), så heter järneken på italienska, fast några säger ”aquifoglio” och när jag fann det latinska namnet, ”ilex aquifolium”, slog det mig att ”agrifoglio” nog måste vara ett exempel på en sådan där intressant folketymologisk omvandling som alla språk vimlar av. I järneksskogarna silar ljuset in på ett mycket speciellt sätt och blir till ett slags blänkande halvmörker för att bladen är så mörka, blanka och glänsande. Det är inte lätt att fotografera där, inte med min kamera i alla fall, så jag fick ta mina bilder på ställen där träden växte glesare:
Eller så fick jag gå helt nära inpå dem:
Möten
Det här är en historia jag inte tänker berätta, men, vem vet, kanske någon annan hittar orden till detta lilla rotdrama:
Nyfikna gränden
I somras i Vrchlabí i Krkonoše (Riesengebirge) köpte jag mina jukort. Alla är målade av Jiří Škopek och motiven är hämtade dels från Vrchlabí dels från Jilemnice, som inte ligger så långt därifrån. På det lilla kartutsnittet här bredvid hittar ni båda städerna och den lila linjen är gränsen mellan Tjeckien och Polen. Bäst av Škopeks bilder tyckte jag om ”Nyfikna gränden” – ”Neugierige Gasse” – ”Zvědavá ulička” i Jilemnice. Här kan ni se den med sin snövandrare:
Zvědavá ulička v Jilemnici
Samma gränd någon gång under andra hälften 1800-talet:
Och så här ser ”Nyfikna gränden” ut idag:
Här är en länk till gränden om någon skulle vara, ja, ni vet vad.
Jesus i Bad Reichenhall
Den lilla staden Bad Reichenhall i det allra sydöstligaste hörnet av Bayern, Berchtesgadener Land, ligger i en dal eller en gryta mellan höga vackra berg. Ett av dem heter Predigtstuhl – predikstolen – och dit upp går det en linbana. Egentligen är det inget särskilt varken med Bad Reichenhall eller Predigtstuhl eller de andra bergen runt omkring utom att det är hisnande vackert här, vackert och samtidigt – när man kommer ner ur den vildaste bergvärlden – idylliskt.
Säkert strömmar det mängder av turister hit, både sommar och vinter, men nu har någon kommit på att detta inte är nog. En Jättejesus – 55 meter hög, högre än Kristusstatyn på Sockertoppen i Rio – ska placeras högt högt uppe, strax under predikstolens topp. Folk i staden säger nej, de flesta i alla fall, men ännu vet ingen hur historien ska sluta.
•
Historien – som tyvärr är sann – och bilderna är hämtade från Salzblog.