Neera och hennes franske översättare

I essäsamlingen (eller hur man nu ska genrebestämma den här boken) ”Dame, galline e regine – La scrittura femminile italiana fra ’800 e ’900” av Antonia Arslan, som presenterar några kvinnliga italienska författarskap från 1800- och 1900-tal, har jag hittat en intressant passus om översättarens roll. Kapitlet där den finns handlar om Anna Radius Zuccari (1846-1918), som skrev under pseudonymen Neera. Under några decennier lästes hennes romaner av en relativt stor publik i Italien och även i några andra länder i Europa. Ett land som var speciellt viktigt för italienska författare att nå ut till med sina böcker var Frankrike och översättarna som förvandlade de italienska romanerna till franska sådana hade en påfallande stark ställning. Även mycket kända och framgångsrika författare som D’Annunzio fick finna sig i att till exempel få sina verk nedkortade och beskurna ”för att passa en sofistikerad fransk läsekrets”.

bok

Nå, i det här kapitlet handlar det om Neeras roman ”L’Indomani” (”Dagen därpå” eller ”Följande dag”) och dess väg in i franskan. Översättaren Georges Hérelle hade bland andra strykningar valt att utelämna hela sista kapitlet i boken. Neera protesterade och det utspann sig en flera år lång och mycket infekterad brevväxling mellan författaren och översättaren. I en not till ett av Hérelles brev finns en intressant anmärkning som berör (den här) översättarens ställning:

si vede chiaramente il montare dell’irritazione del traduttore, non abituato a doversi giustificare, ma anzi di solito vezzeggiato e blandito dai ”suoi autori”, quale indispensabile tramite culturale fra le due civiltà letterarie e le due lingue.

här syns tydligt den tilltagande irritationen hos översättaren, som inte brukar behöva försvara sig utan som tvärtom är van vid att omhuldas och smickras av ”sina författare”, då han ju är en oumbärlig förmedlare mellan de två litterära kulturerna och de två språken.

Kommentera