Guntars Godiņš: Rummet

Då och då blädderläser jag i den här lilla lettiska antologin, som jag köpte mig på bokmässan i september:

bok

En del av författarna känner jag till från förut till exempel Inga Abele, som jag har skrivit om både här och i Salongen, Pauls Bankovskis, som jag lyssnade på i Leipzig i våras, Juris Kronbergs, som jag hittills mest känner som översättare av lettisk och även estnist litteratur. Ytterligare några känner jag igen namnen på och jag har väl också läst en eller annan rad av den ena eller andra av dem. Men nu till min nyupptäckt: Guntars Godiņš. I den här boken finns det sex dikter av honom, flera av dem ett slags figurdikter som jag inte kan återge här. Jag väljer i stället att läsa dikten ”Rummet” för er och det är också den som gjort det starkaste intrycket på mig:

Rummet

Stolarna kom högtidligt fram till bordet.
Från taket sänkte sig lampan,
elegant som en spindel.
Böckerna lyfte sina vingar
och sökte ljus likt nattfjärilar.
Soffan sträckte på benen och gäspade.
Fönstren öppnande gardinerna och gnuggade sig i ögonen.
Dörren öppnade munnen
för att säga eller svälja någonting.
Ut ur skåpet klev –
skjortor, byxor, rockar, slipsar –
och började hänga runt tystnadens hals.
På fönsterblecket förvandlades en nyligen
död fluga till sin egen skugga,
föll ner på gatan och gick sin väg.
Jag satt i ett hörn likt en bortkastad väska
och tänkte att det icke-levande är så levande.
Tidigt på morgonen återfanns jag död av en blomma,
som av en händelse råkat gå förbi mig på väg till köket
för att släcka törsten.

översättning: Juris Kronbergs

Kommentera