För ett tag sedan läste jag om en bok jag tycker mycket om, ”La coscienza di Zeno” av Italo Svevo. Boken finns i svensk översättning under titeln ”Zenos bekännelser”. Det är, tycker jag, Svevos bästa roman. Inte för att han har skrivit så många, egentligen kan man väl bara nämna två till ”Una vita” och ”Senilità”, men den är absolut den mest fullgångna. ”La coscienza di Zeno” har allt det de två första romanerna har och dessutom har den en underbar humoristisk distans som de andra två inte riktigt når fram till. Det är en riktig centraleuropeisk roman besläktad med till exempel ”Radetzkymarsch” av Joseph Roth och ”Der Mann ohne Eigenschaften” av Robert Musil.
Ett intressant kuriosum är att James Joyce under en tid var Svevos engelsklärare. Ur den här kontakten föddes en vänskap mellan de båda författarna och Joyce bidrog till att Svevos romankonst blev känd utanför en trång krets. Det sägs att Italo Svevo kan ha varit förebild för Joyce’s Leopold Bloom och att Svevos fru Livia inspirerade Joyce till Anna Livia Plurabelle i ”Finnegans Wake”.
Siegmund Freuds teorier och praktik spelar en framskjuten roll i ”Zenos bekännelser”, ja, hela romanen är egentligen en drift med psykoanalysen. En tematisk tråd i romanen är Zenos försök att genom psykoanalysen sluta röka för att därigenom bli en bättre människa. Hans oupphörliga självanalyser som följer i soffanalysernas spår stjälper emellertid alla hans försök att nå någonstans alls med sina föresatser. Han röker vanemässigt ”sin sista cigarett” vid så gott som alla på något vis viktiga tillfällen i livet och han hittar så småningom ett speciellt värde i dessa sista cigaretter. De blir att slags universalmedel mot allt ont och hos Zeno blir bekänna och bortförklara i många lägen till ett. Han är en charmerande naiv och ändå in i den innersta hjärnvindlingen genomanalyserad och medveten person. Och han är något som man skulle kunna kalla för en storslagen hypokondriker.
Här låter jag nu till sist en rad citat ur romanen i original och översättning (min) ringla fram – för att förhoppningsvis glädja er:
Si arriva all’assassinio per amore o per odio; alla propaganda dell’assassinio solo per malvagità.
Till mord drivs man av kärlek eller av hat; till att propagera för mord enbart av ondska.
•
Quando si muore si ha ben altro da fare che di pensare alla morte.
När man dör har man minsann annat att göra än att tänka på döden.
•
Una cosa definitiva è sempre calma perché staccata dal tempo.
Det som är definitivt är alltid stilla för att det är avskilt från tiden.
•
Non potevo stare un momento tranquillo senz’invecchiare. Ad ogni giro del mio sangue qualche cosa s’aggiungeva alle mie ossa e alle mie vene che significava vecchiaia.
Jag fick inte vara ifred ett ögonblick från åldrandet. För varje varv som blodet flöt genom min kropp så lade sig något på mitt skelett och mina ådror som betydde ålderdom.
•
Da allora quelle sedute furono una vera tortura ed io le continuai solo perché m’è sempre stato difficile di fermarmi quando mi movo o di mettermi in movimento quando son fermo.
Från och med den stunden blev de där sittningarna till en ren tortyr och jag fortsatte med dem enbart för att jag alltid har haft svårt för att stanna upp när jag är i rörelse eller att sätta mig i rörelse när jag är stilla.
•
Dimostravo così anche di aver capito perfettamente la malattia che il dottore esigeva da me.
På så sätt visade jag också att jag hade förstått perfekt vilken sjukdom det var som doktorn krävde av mig.
•
La miglior prova ch’io non ho avuto quella malattia risulta dal fatto che non ne sono guarito.
Det bästa beviset på att jag inte har haft den där sjukdomen är att jag inte har tillfrisknat från den.
•
Sto già molto meglio dacché ho saputo eliminare la libertà che quello sciocco di un dottore aveva voluto concedermi.
Jag mår redan mycket bättre sedan jag lyckats göra mig av med den frihet som den där dumskallen till doktor velat ge mig.
•
A differenza delle altre malattie la vita è sempre mortale.
I motsats till de andra sjukdomarna är livet alltid dödligt.
Tack Bodil för din kommentar på min blogg – som jag för övrigt gladde mig åt att jag förstod trots min fortfarande begränsade kunskap i det italienska språket, :-).
Svevos ”Zenos bekännelser” är en av mina stora läsupplevelser, en bok som jag skulle sätta upp på min tio-bästalista över böcker som jag absolut vill ha med mig på den öde ön. De citat som du anger nickar jag igenkännande åt. Bland annat det sista citatet använde jag faktiskt i min egen avhandling en gång i tiden.
Din karakteristik av boken är också mycket träffande. Jag visste att James Joyce hade ett gott öga till Svevo, men däremot inte att han t o m hade honom (och hustrun) som förebilder för ett par av sina mest centrala romanfigurer.
Hej Einar,
kanske var det lite av en attack att skriva så där hos dig under en text som talade om något helt annat, men som jag sa, hade jag ju sett Svevo överst på din litteraturlista, så jag tänkte att jag kunde våga.
Det är förstås alltid lite osäkert sådant där som sägs om vilka som är förebilder för litterära gestalter (och det behöver jag naturligtvis inte alls ”berätta” för dig), även om författaren i fråga skulle bejaka det ena eller andra, men tanken på Svevo som Leopold Bloom och hans hustru Livia som Anna Livia Plurabelle är i alla fall fantasieggande och rolig, tycker jag. (Efter vad jag har läst så verkar banden mellan Livia och Anna Livia Plurabelle ännu säkrare än de mellan Svevo och Bloom).
PS Om du har lust kan du klicka på länken till ”Senilità” upptill i texten här – där har jag skrivit lite om den romanen.