Idag vill jag berätta om en liten resa längs nordsidan av den italienska sporren som jag gjorde en gång för länge sedan:
Vi bröt upp från campingplatsen utanför Rodi. Det gick inga bussar norrut så vi bestämde oss för att lifta. På kartan hade vi sett att det gick en bilväg på den smala landremsan mellan Lago di Varano och havet. Det måste vara en fantastisk väg, på en sidan havet och på andra sidan sjön, tänkte jag.
Under ett träd alldeles utanför tältplatsen ställde vi oss och började hålla utkik efter bilar. Lite trötta var vi efter en väldigt myggig natt; jag hade i och för sig kommit ganska lindrigt undan, bara ett trettiotal stick och detta trots att jag legat ovanpå sovsäcken; det hade varit en varm natt. R. hade legat ordentligt instoppad i sovsäcken men ändå fått så många stick som över huvud taget fick plats på en underarm och en kind. Han hade inte sovit alls nästan, i stället kunde han berätta om mössen som natten igenom sprungit upp och ner för trädet vi låg under.
Men nu ser vi alltså fram emot en vacker färd mellan två vatten. En liten Fiat stannar till och vi kliver på, R. där framme och jag i baksätet. Föraren blir lite störd när han märker att R. inte talar italienska, men det går över eftersom han kan prata med mig. Där bak har jag dessutom en annan uppgift – jag håller reda på äggen som ligger lösa i sätet och jag ser till att de inte ramlar ner – hur gjorde han innan, när han inte hade någon äggvakt? Förväntansfulla tittar vi ut genom fönstren, nu måste man väl snart kunna se havet… eller sjön. Men nej, allt vi ser är spretiga, låga buskar och på ena sidan skymtar ett sumplandskap i bakgrunden. Till sist frågar jag mannen om vi inte snart är vid havet. Där bakom någonstans är havet, säger han och pekar mot snåren till höger och det där är Lago di Varano – han pekar mot sankmarken.
I Lesina som ligger vid nästa sjö, Lago di Lesina, stiger vi av och tackar äggmannen. Vi går in i staden och letar upp ett pensionat, det ska bli skönt att sova med tak över huvudet. Vårt rum visar sig ha en mycket originell form, det är som en korridor där två sängar är uppradade efter varandra som tågvagnar.
De två pensionatstanterna sitter i köket och fläktar sig med hemmgjorda solfjädrar. ”Vad finns det att se i Lesina?” frågar jag försiktigt. Den ena tanten suckar tungt och tittar på den andra, hon suckar också. Hon himlar lite med ögonen och sedan svarar hon i uppgiven ton: ”Piazza Fontana, men det finns inget vatten i fontänen och sedan har vi havet, men där luktar det illa just nu.” Hon suckar igen.
På kvällen går vi ut och snart är vi på stadens promenadstråk. Det sträcker sig från Piazza Fontana till havet. Hela Lesina verkar vara där, man hälsar på varandra, man stannar och pratar i små grupper. Över Piazza Fontana bildar sorlet en tät tät väv av röster. R. är lite missnöjd och tycker att jag lurat honom till ännu en "sådan där hopplös plats". Vi flanerar lite bland folket och plötsligt är det något som klappar R. på axeln: ”Ciao, Salvatore!” Jag skrattar och den unge mannen ursäktar sig: ”Jag tyckte att du såg precis ut som Salvatore.”
